"Confidential intelligence documents obtained by The Times show that Iran is working on testing a key final component of a nuclear bomb.
The notes, from Iran’s most sensitive military nuclear project, describe a four-year plan to test a neutron initiator, the component of a nuclear bomb that triggers an explosion. Foreign intelligence agencies date them to early 2007, four years after Iran was thought to have suspended its weapons programme."
Och lite senare förklarar man hur en sådan detonator inte syftar till något civilt bruk av kärnkraft:
"The technical document describes the use of a neutron source, uranium deuteride, which independent experts confirm has no possible civilian or military use other than in a nuclear weapon. Uranium deuteride is the material used in Pakistan’s bomb, from where Iran obtained its blueprint."
David Albright, fysiker vid the Institute for Science and International Security in Washington säger:
“Although Iran might claim that this work is for civil purposes, there is no civil application. This is a very strong indicator of weapons work.”
Och i Washington Post säger Albright om saken:
"They are eliminating bottlenecks in the process of creating a reliable nuclear warhead. I have no evidence of an Iranian decision to build them. On the other hand, doing the kind of work described in this document is a far cry from the common belief that Iran stopped work on nuclear weapons in 2003 and has not restarted."
En teori är att Iran återupptog sin kärnvapenutveckling när president Mahmoud Ahmadinejad fick makten 2005. Washington Post skriver:
"There are signs suggesting to some intelligence analysts that bomb-building research resumed after 2005, the year Mahmoud Ahmadinejad assumed the Iranian presidency. In a case cited by German government officials, Iran in 2007 bought several highly specialized devices linked to nuclear weapons testing."
Om dokumentet är äkta kan det få stora konsekvenser i relationen med Iran som redan nu är ansträngd. En brittisk talesman för the Foreign and Commonwealth Office sa:
“We do not comment on intelligence, but our concerns about Iran’s nuclear programme are clear. Obviously this document, if authentic, raises serious questions about Iran’s intentions.”
Och USA:s Utrikesminister Hillary Clinton förklarade i måndags att Vita Huset hade lite att visa upp efter ett års diplomati:
"I don't think anyone can doubt that our outreach has produced very little in terms of any kind of a positive response from the Iranians,"
I september uppdagades att Iran dolt en hemlig uran-anrikningsanläggning nära staden Qom. Och sedan dess har diplomatin gått fortsatt trögt framåt. Och i oktober hittade IAEA-inspektörer oväntat 600 tunnor tungt vatten i en anläggning nära staden Isfahan.
DN rapporterar också saken i följande artikel, där författaren Clas Svahn avslutar så här:
"Uppgifterna kan mycket väl komma att ifrågasättas med tanke på avslöjandet tidigare i veckan om att Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair skulle ha valt att invadera Irak 2003 oavsett om det hade funnits några massförstörelsevapen där. Den gången valde USA och Storbritannien att fabricera bevis för att sådana vapen fanns."
Tony Blair (vars uttalande kan ses och läsas i detta tidigare inlägg) - sa att det oavsett om det funnits massförstörelsevapen eller ej, hade varit rätt att avsätta Saddam. Det är förstås inte samma sak som att säga att man fabricerade bevis för att kunna invadera Irak. Bara att det likväl var rätt att avsätta Saddam.
Uppgifterna om att Iraks diktator Saddam Hussein hade massförstörelsevapen var uppenbarligen felaktiga - men att utifrån det dra slutsatsen att Tony Blair och George W. Bush medvetet ljög genom att fabricera bevis är ett ganska stort steg att ta.
För en mer ingående granskning av bakgrunden till Irakkriget, så rekommenderas återigen min artikelserie "Irakkriget ur ett historiskt perspektiv".
Den nuvarande avvaktande hållningen ifråga om Iran är dock naturligtvis en konsekvens av de felaktiga slutsatserna i Irak. Och att lära sig av misstag är naturligtvis viktigt. Men historien visar också att "historiens läxor" ibland leder till överdrivna eller felaktiga reaktioner, något första- och andra världskriget är ett bra exempel på. Under första världskriget fanns i USA en enorm krigspatriotism (en krigspatriotism som ledde till att kvinnorättsrörelsen fick stå tillbaka och deras "opatriotiska ledare" som vågade demonstrera mot landets Demokratiske krigspresident Woodrow Wilson, kastades i fängelse) som hetsade mot en tysk fiende som beskrevs i mycket dogmatiska termer som onda fiender. Efter kriget visade det sig dock att tyskarna inte varit riktigt så illvilliga som man innan kriget beskrivit. Det gjorde att en pacifistisk rörelse istället växte fram i nationen, vilket gjorde att man även under andra världskriget var skeptisk till att ta aktion mot Hitler - och det fanns en stor skepticism kring huruvida ryktena om Hitlers judeutrotningar verkligen var sanna - eftersom man hört liknande historier om tyskarna under det första världskriget.
Det bästa sättet att hantera sådana fall är att agera utifrån ideologi: den tyska nazismen var utifrån en västerländsk demokratisk världsbild farlig, och ondskefull. Den islamistiska regimens ideologi i Iran är likadan. Och utifrån de premisserna bör omvärlden i första hand agera.
Källor: TimesOnline, Washington Post, isis-online.org
Se även tidigare inlägg:
Iran åtalar de amerikanska ungdomarna för spioneri 20091215
Iran beslutar att bygga 10 nya kärnkraftverk 20091129
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar