Frågan ställs i förordet, men resoneras mer direkt kring först i bokens sista kapitel. Däremellan utgörs boken av en strukturerad antologi av artiklar och essäer som författaren snickrat ihop under sin långa karriär och som han placerat under tio teman, som ger god inblick i några viktiga händelser och fenomen i amerikansk historia det senaste halvseklet, där så skiftande ämnen som LBJ och Vietnamkriget till frågan om raskvotering, George Herbert Walker Bushs valseger 1988, och begreppsdefinitionerna av orden "liberal" och "konservativ" i en amerikansk kontext diskuteras.
Erik Åsard är professor och föreståndare för Svenska Institutet för Nord-amerikastudier (SINAS) vid Uppsala Universitet och således en av Sveriges främsta USA-kännare, något som också märks i läsningen av boken när han med bred kunnighet presenterar sina olika teman med ett analytiskt djup och en historisk kontext i bakgrunden som den som bara läser tidningar och ser på TV-nyheter aldrig har möjlighet att få, och som någon utan gedigna kunskaper heller inte har möjlighet att ge på ett trovärdigt sätt. Jag tänkte här kort sammanfatta några av de ämnen som Åsard tar upp.
JFK och Vietnam:
Bokens första del behandlar John F Kennedy, Lyndon B Johnson och Vietnamkriget. Åsard börjar med att diskutera JFK - och förklarar att få presidenter är lika omtalade som Kennedy, samtidigt som de flesta (åtminstone de flesta av hans studenter) mest bara känner till mordet på presidenten och möjligtvis den uppsjö av konspirationsteorier om mordet. De sistnämnda - inklusive Oliver Stones film "JFK" - avfärdar Åsard bestämt och hänvisar till boken "Reclaiming History: The Assassination of President John F. Kennedy" för de konspirationsfreaks som felaktigt tror att "den verklige mördaren" hette något annat än Lee Harvey Oswald. (I ett senare kapitel går han också emot konspirationerna kring 9/11 om att den amerikanska regeringen skulle ha legat bakom attackerna.)
En annan riktigt intressant sak som Åsard tar upp är JFK:s förhållande till Vietnamkriget. Om Kennedy inte mördats den 22 november 1963, skulle Vietnamkriget då ha realiserats?
Åsard jämför historikerna Lawrence Freedman och Robert Dallek som anser att JFK skulle, respektive inte skulle ha inlett Vietnamkriget om han fortfarande hade styrt. Åsard förklarar sedan att deras olika slutsatser -båda med goda belägg- helt enkelt innebär att ingen kan veta. USA:s Vietnampolicy var inte färdigställd när Kennedy mördades - men i ljuset av såväl mordet på den unge TV-charmerande presidenten, som ett långt utdraget krig i Asien, så är det dock få presidenter som fått så många att grubbla över frågan "tänk om?"
Han fortsätter sedan med att diskutera Lyndon B. Johnsons förhållande till kriget och diskuterar varför LBJ valde ett fullskaligt krig i Vietnam, men tecknar även dennes levnadshistoria utifrån Robert A Caros gigantiska verk som skildrar en LBJ med två förenade men tillsynes motsägelsefulla personligheter; den starka viljan att förvärva makt i kombination med en medkänsla för de svaga.
Bill Clintons presidentinstallation:
En av de saker som påminner läsaren om att Åsards bok - trots det ringa sidantalet och de korta kapitlen - är en genomarbetat sådan skriven av någon som hängt med i samtidsnyheterna och inte främst forskat i efterhand, är inte minst ett kapitel om Bill Clinton, där Åsard beskriver ceremonierna kring Bill Clintons presidentinstallation 1993 och dennes påföljande segertal.
Åsard skriver om hur Bill Clinton och dennes parhäst Al Gore inledde installationen som gick under namnet "An American Reunion - New Beginnings, Renewed Hope" med att besöka Thomas Jeffersons berömda gods Monticello i Virginia - då Jeffersons 250-års-födelsedag firades 1993. Clinton och Gore reste sedan vidare med buss till huvudstaden - en tur som slutade vid Abraham Lincolns staty. Åsard berättar fängslande om den historiska innebörden av de olika ceremonierna som syftar till att förankra den tillträdande presidenten i historien, och analyserar sedan Bill Clintons installationstal som hölls den 20 januari 1993 - ett tal som pålyste behovet av förändring - en förändring bort ifrån Reagan- och Bush-administrationernas förändring till det sämre, och tillbaka till USA:s historiska ideal om liv, frihet och möjlighet att sträva efter lycka.
Det är ett spännande sätt att skildra Clintons presidentinstallation och genom sätta installationstalet i sitt sammanhang - dvs i anslutning till de många kulturella, politiska och religiösa ceremonier som omgärdade presidentinstllationen - istället för att bara jämföra talet med andra tal - så återskapas känslan från 1993 och en bild tecknas av en pampig installation - en installation som påminner om den Barack Obama hade 2009.
Jämförelser med Sverige:
En aspekt som gör det intressant att läsa just svenska författares USA-skildringar är att de ofta gör jämförelser mellan Sverige och olika amerikanska fenomen. Det gör också Åsard som i ett kapitel beskriver pengarnas roll i amerikansk politik; hur politiker vurmar för rika donatorer och hur dessa - såväl enskilda som olika lobbygrupper - förväntar sig gentjänster i utbyte mot sina ekonomiska tjänster. Politikerna har dock sällan några val annat än att söka stöd av donatorer, eftersom politik kostar skjortan i USA. En valkampanj till Representanthuset kostar i snitt 1 miljon dollar, en valkampanj till Senaten i en mellanstor delstat omkring 5 miljoner dollar och den som siktar in sig på ett primärval i en presidentkampanj får räkna med att spendera minst 20 miljoner dollar. Dvs hiskeliga summor pengar.
Åsard beskriver vilka problem detta innebär i USA - men förklarar att samma slags problem även finns i andra länder. Sverige har - än så länge - klarat sig relativt bra tack vare att partierna främst finansieras med en blandning av medlemsavgifter och skattepengar - men i takt med att Sverige öppnar för ökade personval så ökar riskerna för missbruk även här - och att tro något annat vore naivt, menar Åsard.
Ett annat avsnitt med ännu tydligare paralleller till Sverige är del 5 med några kapitel om positiv särbehandling i USA respektive Sverige. Medan denna i USA gått från att handla om att ge alla grupper (i synnerhet etniska sådana) jämlika rättigheter, till att också ge särskilda grupper speciella rättigheter (genom te x raskvoteringar) - så drev Sverige under mycket längre tid politiken att alla - inte bara de särskilt behövande - skulle få del av den generella välfärdspolitiken. I Sverige handlade särbehandling också mer om jämlikhet mellan könen snarare än som fallet var i USA - stöd åt etniska minoriteter.
Avsnittet är mycket intressant eftersom välgjorda jämförelser mellan USA och Sverige gör det möjligt att bedöma i vilken mån vi i Sverige bör eller inte bör ta efter olika amerikanska samhällsfenomen.
Åsards bok är överlag en mycket lärorik sådan. I de flesta avseenden skriver han om saker där hans kunskaper naturligtvis vida övergår mina egna - undantaget är dock hans avsnitt om George W. Bush - där han skildrar Bush utifrån både bristande och förenklad information utifrån vilket han sedan också drar slutsatser som är allt annat än värderingsfria. Om Åsard varit en journalist på DN eller en Obama-vurmande vänsterliberal, så hade det varit en sak - men hans professorstitel och akademiska ställning gör att hans bild av Bush är värd en närmare granskning. Vilket jag således här ämnar göra.
George Herbert Walker Bush och valet 1988:
I viss mån tar sig Åsards kritiska syn på republikanerna uttryck inte bara gentemot George W. Bush utan även mot fadern George Herbert Walker Bush, där Åsard beskriver hur denne vann presidentvalet 1988 genom att kampanja negativt mot demokraternas kandidat Michael Dukakis. Åsard nämner det hemska i hur en grupp som stödde Bush-kampanjen lanserade den sk Willie Horton ad:en - där det betonas hur Dukakis stödde permissionen av mördaren Willie Horton, under vilken denne knivhögg en man och våldtog dennes flickvän. Åsard knyter sedan Horton-ad:en till Bushs chefsstrateg Lee Atwater - omtalad bland vänsterliberaler som den "negativa kampanjens fader", och dåtidens motsvarighet till dagens "Karl Rove", Åsard gör dock inte den kopplingen men skriver likväl:
"Så kom det sig att amerikanerna hösten 1988 fick uppleva en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne. I en stadig ström av tv-annonser, präglade av en blandning av insinuationer, överdrifter och rena lögner, anklagades Dukakis för att vara försvarsfientlig, opatriotisk och för att släppa mördare och våldsverkare fria på gatorna." (s 83)
Han refererar sedan till omnämnda ad med vars hjälp George Herbert Walker Bush alltså vann över Michael Dukakis 1988 - här är den, ta en titt:
Man kan förstås - på goda grunder - anse att det var en något elak ad. Michael Dukakis kunde förstås knappast ställas personligt ansvarig för att en mördare på permission återfaller till nya våldsdåd (ett permissionssystem som infördes i syfte att ge människor hjälp att rehabiliteras - en givetvis human inställning om man vill se människor återanpassas istället för att bara buras in med bortkastad nyckel).
Det mesta antyder dock att Bush tog chansen till kritik av den enkla anledningen att det var en chans som gavs honom. Vad talar egentligen för att demokraterna inte skulle vara lika goda kålsupare om en liknande chans givits dem? En sådan möjlighet har nu - åtminstone teoretiskt - också uppstått. Hösten 2009 råkade nämligen den republikanske presidentkandidaten i republikanernas primärval, Mike Huckabee ut för samma öde som Dukakis, när den fd fängelsekunden Maurice Clemmons mördade 4 poliser i delstaten Washington. Clemmons var en brottsling som år 2000 hade frigivits av Huckabee när denne var guvernör i Arkansas - och att polismorden skulle kunna bli till politiska problem för Huckabee var ett samtalsämne i december 2009.
Min blogg-kollega John Gustavsson skrev den 10 augusti följande inlägg där han bl a skriver så här om varför Mike Huckabee - om denne nomineras till republikanernas presidentkandidat 2012 skulle kunna få det svårt:
"Demokraterna skulle också, om Huckabee var Republikanernas kandidat, få ett utmärkt tillfälle att hämnas för "Willie Horton"-reklamen som fällde deras kandidat 1988. Då var det Bush den äldre som i en TV-annons hävdade att Michael Dukakis (Demokraternas kandidat) tänkte bygga svängdörrar i fängelserna och påpekade att Dukakis som guvernör hade benådat en mördare som sedan mördade igen. Mike Huckabee är också känd för att vara lite för vek mot brottslingar och alldeles för generös med benådningar. Han medverkade till att en brottsling, Maurice Clemmons, som dömts till livstids fängelse blev benådad. Clemmons mördade sedan i november förra året fyra poliser, något som lett till att Huckabee kritiserats för att ha agerat omdömeslöst och låtit känslorna styra istället för att ta det säkra före det osäkra. Om Huckabee får nomineringen kommer vi definitivt att få se Maurice Clemmons namn dyka upp i Obamas TV-reklam."
Ett scenario som återstår att bevisa. Men om så sker så kommer demokraterna att få svårt att fortsätta hävda det smutsiga med Wille Horton-ad:en från 1988.
Fler saker kan, så här 22 år senare, också sägas om Willie Horton-ad:en. I ljuset av dagens valkampanjer ter den sig tämligen medioker - och det är lätt att hitta ännu elakare kampanj-ads i vår tids valkampanjer (ta te x denna från häromdagen). Allt måste dock ses i sin tid och i ljuset av tidigare tider. Var Willie Horton-ad:en verkligen den smutsigaste kampanj-ad dittills?
Svaret beror kanske till viss del på vilken politisk åsikt man i grunden har, men Åsard hade för balansens skull i sammanhanget givetvis kunnat nämna Lyndon B Johnsons minst lika elaka ad riktad mot Barry Goldwater 1964 - den sk "Daisy-ad:en", som här följer:
LBJ kampanjade alltså på att han skulle bli en mer fredlig president än Barry Goldwater som skulle hålla fingret på knappen till atombomben. Ad:en visades bara en gång - och inte heller den var särskilt snäll (och den blev på sin tid vida omtalad).
Kontentan av allt detta är således att man som utomstående akademiker inte bör lägga alltför stor vikt vid intern amerikansk valpropaganda - propaganda som nästan alltid säger mer om det amerikanska politiska spelet än om kandidaternas karaktärer (vilket den försoningsprocess som nästan alltid sker -efter- de heta valkampanjerna vittnar om).
Richard Nixon:
Ett annat exempel på Åsards smått underförstådda kritik mot republikaner är när han i något förvånad ton skriver hur det var republikanen Richard Nixon som vidareutvecklade den positiva särbehandlingen i USA:
"Det var intressant nog republikanen Richard Nixons administration som gick i bräschen för en starkare variant av positiv särbehandling i och med lanseringen av den sk Philadelphia-planen 1969. Syftet var att svarta arbetare via särskilda kvoter skulle garanteras anställning inom byggnadsindustrin i Philadelphia." (S 114)
Naturligtvis var Richard Nixons agerande intressant, Åsard formulerar dock saken på ett sätt som antyder att han är positiv till initiativet, men förvånad över att just Nixon skulle kunnat föreslå en sådan sak - vilket i sin tur antyder en genomgripande negativ syn på Nixon överlag, inte bara på Watergate-skandalen - det trots att Nixon med dagens mått mätt givetvis var betydligt mer "moderat" än de flesta republikaner skulle komma att bli efter Ronald Reagan. Åsard ger dock med sitt väldigt korta stycke intrycket av att Nixon inte skulle ha kunnat göra något bra alls (om Philadelphia-planen sen verkligen var en bra sak är en helt annan fråga, men det är inte poängen i sammanhanget).
Indirekt kritik:
Den republikan Erik Åsard skildrar mest kritiskt - och där min egen kritik mot Åsards bok också är hårdast - gäller emellertid givetvis George W. Bush. Åsards uppenbart negativa åsikter om denne framkommer tydligt i kapitel 6 och 7 som specifikt handlar om denne - men indirekt kritik mot Bush kan skönjas här och var även i övriga kapitel. I ett kapitel om McGeorge Bundy - en av presidenterna Kennedy och Johnsons "bästa och mest begåvade" rådgivare, drar Åsard slutsatsen att beslut om krig i slutändan fattas av landets statschef, varpå han skriver:
"Inga marktrupper hade kunnat sättas in i Vietnam 1965, i Afghanistan 2001 eller i Irak 2003 utan direkta order från USA:s president. Därför är det av yttersta vikt att den posten innehas av en person med vidsyn, gott omdöme och gedigna kunskaper om omvärlden." (S 35)
Det är ingen öppen kritik mot Bush, men eftersom Åsard spenderar en mängd sidor längre fram med att tydligt förklara att George W. Bush saknade dessa egenskaper så är det svårt att inte tolka in denne även i stycket ovan.
Ett annat exempel på indirekt kritik är när Åsard lägger fram ett problem som såväl te x Obama som Bush haft svårt att tackla, och där bådas problem med ämnet presenteras men där tyngdvikten likväl läggs vid att det stora felet ligger hos Bush. Ett sådant exempel är när Åsard i sin slutdiskussion (s 226-232) talar om problematiken med USA:s gigantiska statsskuld. En skuld som skapades under George W. Bush - men som tveklöst har ökat gigantiskt under/och av Barack Obama. Åsard skriver där:
"Mest problematiskt är det federala budgetunderskottet som växte lavinartat under George W Bush och som i slutet av budgetåret 2009 uppgick till hela 1,4 biljoner dollar"
Inte bra alls, naturligtvis. Åsard sticker dock inte under stolen med att Obama också bidragit till statsskulden genom att te x sjukvårdsreformen kostat pengar - men medan Bushs skattesänkningar ses som problematiska i fiskalt avseende så tycks Åsard inte alls vara lika fiskalt bekymrad över Obamas sjukvårdsreform, när han först skriver om Bushs skattesänkningar och sedan skriver:
"Enbart den första sänkningen av inkomstskatterna 2001 beräknas kosta statskassan 1,35 biljoner dollar över tio år. President Obamas sjukvårdsplan, som med knapp nöd röstades igenom av en splittrad kongress, uppskattas som jämförelse kosta drygt 900 miljarder dollar under en tioårsperiod. Det är denna utgiftsexplosion, tillsammans med följderna av den djupa ekonomiska recessionen 2008-09, som har lett fram till dagens gigantiska budgetunderskott." (s 227)
Skattesänkningar och sjukvårdsreform - två gigantiska plånbokshål som tillsammans tömt den amerikanska statskassan. Den största skulden läggs dock på Bush, och några sidor senare talar Åsard relativt positivt om Obamas stimulanspaket på nästan 800 miljarder dollar - han nämner att stimulanspaketet inte lyckades förhindra arbetslösheten att nå över 10% 2009 (jämför med 4,9% i december 2007) - men trots det riktas ingen kritik mot stimulanspaketet utan Åsard lutar sig istället på de ekonomer som menade att ett ännu större stimulanspaket hade behövts. Åsard nämner således problemen med såväl Bushs som Obamas politik - men väljer att på allvar bara kritisera den förstnämnda. Ifråga om statsskulden skriver han om Obama:
"Det finns ett samband mellan USA:s förmåga att hantera sina statsfinanser och dess förmåga att bibehålla sin position som världens ledande militärmakt. Det är något som Barack Obama verkar vara medveten om." (S 229)
Några liknande antydningar till ansvarskänsla nämns inte i förhållande till Bush. Såväl Bush som Obama har alltså fört en politik som kostat mycket pengar - men Obama verkar åtminstone förstå problemen som detta medför, blir läsarens indirekta slutsats om saken.
Bush vann valet 2000 i media:
Del 6 av Åsards bok bär namnet "George W Bush, Irakkriget och rättsstaten". Där beskriver Åsard vad han menar är orsakerna till att Bush vann presidentvalet 2000. Dels vann Bush pg a att väljarna var trötta på åtta år med Clinton och Gore. Dels vann han pg a att Al Gore drev en amatörmässig valkampanj. Och dels vann han, menar Åsard, pg a att media föredrog Bush framför Gore. Åsard hänvisar till en undersökning gjord av Project for Excellence in Journalism som visat på att Bush under valrörelsens sista veckor fick dubbelt så mycket positiv mediabevakning än Al Gore. Det är en rapport jag själv (ännu) inte har läst, men det finns förmodligen inga anledningar att bestrida saken om det är vad rapporten konstaterar. Vad som däremot kan sägas är att det skrevs en mängd mindre trevliga saker om Bush också under slutskedet av kampanjen (bl a släpptes nyheten om Bushs ungdomliga fyllekörning bara dagar innan valdagen) - samt att det förmodligen är så att medierna är mer kritiska mot den sittande presidenten (eller dennes efterträdare) än mot en utmanare - den slutsatsen går (anser jag) att dra inte minst efter kampen mellan utmanaren Barack Obama och det sittande partiets företrädare John McCain i valet 2008. Några sådana upplysande kommentarer gör dock inte Åsard utan nöjer sig med att nämna att Bush täcktes mer positivt än Al Gore, vilket förstås ger läsaren en mindre positiv bild av Bush. I ett sådant sammanhang hade förstås också passat att nämna att svensk media i många avseenden agerade tvärtom och hade en mer positiv skildring av Gore än av Bush (obs: jag har inga studier i ryggen för det påståendet, men vågar påstå att det är en kvalificerad gissning).
Åsard skriver i slutet av kapitlet också hur Bush "På något sätt - främst genom att spela på ett slags pojkaktig charm - lyckades klara sig igenom 4, timmar av direktsända tv-debatter utan att göra några stora misstag eller förargliga felsägningar."
Jag har sett alla tre debatterna mellan Bush och Gore flera gånger om och Bush inte bara klarade sig genom debatterna utan klarade sig därtill riktigt bra. Jag själv anser att Bush vann den första debatten - att de drog jämnt i den andra och att Gore vann den tredje (främst pg a att Gore då var aggressiv). Orsaken till att Åsard förvånade sig över att Bush skulle ha gjort bort sig framkommer dock förmodligen av författarens bild av denne, när han fortsätter med att skriva följande:
"[Bush] hade vid tillträdet inga grundläggande kunskaper i sakfrågorna (utbildningspolitiken möjligen undantagen), hade få egna idéer om politiken och ingen erfarenhet alls av utrikespolitiken. Före valet hade han bara varit utanför USA några enstaka gånger, bortsett från besöket i det Texas närliggande Mexiko. Det vittnade inte om något större intresse för omvärlden." (s 130)
Tvärtom gentemot vad Åsard beskriver så hade Bush en mängd egna idéer om politiken. Vad som präglade Bush-kampanjen år 2000 från de andra republikanska kandidaternas kampanjer var att Bush var ideologiskt innovativ. Till skillnad från de flesta andra som slogs som tuppar om vem som var mest lik Ronald Reagan, så gjorde Bush inga överdrivna ansatser att efterapa denne. Utan utvecklade istället en egen unik mitten-republikanism (varav Obama numera fortsätter med två av principerna som direkt härrör från Bushs valkampanj 2000: en utbildningsreform som betonar skolornas ansvar och stöd till religiösa hjälporganisationer - mer om det senare).
Bush hade dessutom inte bara besökt Mexiko när han tillträdde som president; han hade även varit i såväl Italien (där en av hans döttrar deltog i ett studentprogram) och Israel som Kina (hans far George Herbert Walker Bush hade trots allt varit USA:s Kina-ambassadör - och Bush var således diplomatson). Ingen globetrotter måhända, men likväl fler länder än bara Mexiko (man kan förövrigt fråga sig vid vilket år en presidents resevanor blev relevanta - rent historiskt måste det finnas många presidenter som aldrig satt sin fot utanför USA innan de tillträdde).
Medkännande konservatism:
Nästa rubrik om president Bush handlar om dennes "medkännande konservatism" - Bushs kampanjtema från år 2000. Åsard menar att detta tema härrörde från Bushs religiösa tro - en tro Bush tog på största allvar till skillnad från Reagan som främst använde religionen retoriskt medan han personligen sällan gick i kyrkan. Grunden i denna medkännande konservatism var Bushs idé om att frivillig-organisationer och i synnerhet religiösa sådana skulle vara de bäst lämpade att möta de sociala problemen i samhället - Åsard skriver:
"Tanken på en medkännande konservatism innehåller en enda bärande idé, nämligen att det är frivilligorganisationerna i samhället, och särskilt de religiösa grupperna, som i grunden är bäst ägnade att ta hand om social- och välfärdspolitiken, inte de federala eller delstatliga regeringarna." (s 132)
Intrycket som ges är således att Bush menade att de religiösa organisationerna skulle ersätta regeringsinsatser för utsatta medborgare. Något Bush inte menade, vare sig på valkampanjen 2000 eller därefter (Jag har läst eller ögnat igenom alla Bushs kampanjtal från valkampanjen 2000 - där Bush många gånger förklarade att religiösa organisationer inte kunde ersätta regeringsinsatser, däremot kunde de fylla en funktion som regeringen aldrig kunde fylla: regeringen kunde ge pengar, men kunde inte ge kärlek, stöd, närhet och det som många människor behöver för att orka vidare - och där fyllde religiösa organisationer en unik roll). Vad som vidare bevisar att Bush inte hade för avsikt att ersätta statlig hjälp till behövande med religiös frivillighjälp var hans stora expansion av LBJ:s Medicare-program 2003 för att hjälpa äldre täcka de allt dyrare medicinkostnaderna.
I slutet av stycket skriver Åsard också något förvånat om hur Obama efter sitt tillträde fortsatte Bushs program med stöd till religiösa hjälporganisationer:
"Barack Obama skiljer sig i de flesta avseenden från George Bush, men när Obama blev president behöll han till mångas förvåning enheten[för trosbaserat regeringsstöd] i Vita Huset, om än under annat namn och med en ny chef. Det återstår att se vilken roll, om någon, som den kommer att spela i Obamas administration."
Att Obama behöll enheten var faktiskt inte särskilt förvånande. En av de saker där Bush faktiskt hade stöd från många svarta gällde nämligen denna sak. Obama härrör själv från de otaliga svarta kyrkmiljöer där kyrkorna gör otroliga insatser för att hjälpa fattiga, och socialt utsatta - och med den bakgrunden blev en fortsättning på Bushs initiativ förmodligen något mycket naturligt för Obama.
Åsard nämner heller inte ett ord om PEPFAR - Bushs ambitiösa program för att bekämpa AIDS i Afrika som också prisats av Obama, och som var en stor - inte en liten del av Bushs politiska program, och som man inte kan undgå att nämna om man seriöst vill diskutera Bushs medkännande konservatism.
Politiken vrids åter höger:
Åsard skriver i nästa avsnitt om hur pratet om "medkännande konservatism" mest visade sig vara en retorisk fras "och Bush framträdde snabbt som den genuint konservative politiker han är." (s 134)
Som exempel på detta nämner Åsard Bushs nej till Kyoto-avtalet, skattesänkningar för dem "som tjänade mest", hans avskaffande av abortpengar utomlands etc. Åsard nämner inte att dessa skattesänkningar idag ses betydligt mer välvilligt av demokrater (i princip samtliga - inklusive Obama - vill behålla de delar av Bushs skattesänkningar som gick till medelklassen, och många demokrater vill behålla -alla- skattesänkningar, inklusive de som gick till "dem som tjänade mest").
Vidare nämner Åsard rent obskyra saker som avskaffandet av en reglering som begränsade arsenik i dricksvatten - utan att nämna att begränsningen i sig införts av Bill Clinton i sista minuten av sitt presidentskap (en sk midnattslag) eftersom det var ett populärt krav från miljöaktivister, men inte tillräckligt intressant eller praktiskt genomförbart för att driva frågan som president varför han istället fattade ett populistiskt beslut i sista sekund och bollade över själva problematiken som beslutet innebar till Bush - som alltså hävde lagen (likt de flesta nyinstallerade presidenter - när de kan - gör med midnattslagar stiftade av företrädande presidenter från annat parti). Åsard får det hela dock att framstå som att Bush bara var en simpel miljöbov. Arsenik-episoden skildras ganska utförligt av David Frum (Bushs fd talskrivare, som Åsard också hänvisar till i mer respektfull ton i boken) i dennes bok "The Right Man" om sin tid som talskrivare åt George W. Bush. Frum förklarar där att arsenik finns naturligt i somliga jordgrunder och att det ibland kan sippra ut i vattnet, varför den federala regeringen har en maxgräns för arsenik i dricksvatten. Miljöaktivister lobbade dock Clinton under hela 1990-talet att sänka gränsen, vilket Clinton konsekvent ignorerade i 8 år. Hälsofördelarna med en lagförändring var nämligen väldigt små, skriver Frum, och kostnaderna för de lokala vattenmyndigheterna skulle bli enorma i synnerhet i landets sydvästra delar där arsenikhalten var högre. I te x Albuquerque, den största staden i New Mexico skulle vattenkostnaderna öka med 300 miljoner dollar om lagen ändrades. Clintons godkännande av beslutet släppte dock en bomb som exploderade först när Bush tillträtt - och Bush tvingades ta ställning till saken genom att låta lagen kvarstå eller avskaffa den och på så sätt bli utpekad som miljöbov. En sits Clinton valde att hellre sätta någon annan än sig själv i. Åsard nämner dock inget om detta och heller inte särskilt mycket om orsakerna till att Bush sa nej till Kyoto-protokollet och heller inte att USA:s senat ytterst kategoriskt redan förkastat avtalet när de med 95-0 röster 1997 förklarade att USA inte skulle delta i Kyoto-avtalet (Byrd-Hagel-resolutionen).
Vred Bush då verkligen politiken till höger?
I jämförelse med Bill Clintons presidenttid så vred Bush tveklöst politiken i nationen åt höger - i samtliga avseenden. Men i jämförelse med sin valkampanj år 2000 så gjorde Bush precis vad han under kampanjen lovat att göra. Bush kampanjade på att sänka skatten - det var ingen dold hemlighet han plockade fram efter att han vunnit valet. Bushs motstånd mot aborter var såväl grundligt som tydligt och han valdes av en konservativ allians som pg a olika orsaker - inte minst religiösa - helt motsatte sig aborter. Inte heller det var dock någon hemlighet - medan Åsard får det hela att framstå som en "omläggning" av politiken gentemot kampanjretoriken, vilket det helt enkelt inte var (något som till stor del bevisas om man helt enkelt jämför Bushs kampanjlöften med den politik han sedan drev. Det går inte att göra här, men ett kort och bra exempel på hur konsekvent Bush var i förhållande till sina kampanjlöften är att se Bushs avskedstal från januari 2009 där Bush beskriver vad han gjort under sina åtta år - saker som står synnerligen i linje med även de saker Åsard i sin bok menar att han kampanjade på).
USA efter 9/11:
I nästa avsnitt tar Åsard upp hur Bush agerade efter 9/11-attacken och hänvisar till Michael Moores film Farenheit 9/11 och dennes skildring av Bushs reaktion när denne fick besked om attackerna när han satt och läste inför en skolklass i Florida. Åsard skriver:
"...Moore gör en poäng av att läsningen inte upphör förrän efter nära sju minuter. En handfallen president som inte är vuxen uppgiften, blir intrycket." (S 137)
Naturligtvis blir det intrycket man får om man ser Michael Moores film - men en hänvisning till Michael Moore som belägg för en sund beskrivning av president Bushs reaktion på 9/11-attacken kan inte tas seriöst. (Fahrenheit 9/11 är förövrigt en film jag dissekerar i följande artikel från 2004/08 - där jag också specifikt kommenterar scenen som Åsard hänvisar till). Det hade varit mer korrekt att skildra några av Bushs suveräna 9/11-tal, eller åtminstone nämna det spontana "bull-horn-talet" när han dagarna efter attacken stod på ruinerna efter WTC och spontant ropade i megafon som svar på att många på platsen inte kunde höra honom:
"I can hear you! The rest of the world hears you - and those who knocked these buildings down will hear all of us soon!"
Här är klippet:
En spontan respons han prisades även av demokrater för - och en av de saker John Kerry berömde Bush för under presidentkampanjen 2004 var just Bushs respons på 9/11-attacken. Att som Åsard gör främst presentera Bushs 9/11-respons utifrån Michael Moore är således föga nyanserat.
Åsard går sedan vidare och beskriver Patriot Act, militärdomstolar och de kontroversiella säkerhetsbeslut som Bush fattade i kölvattnet av attacken. Han tar sedan upp kritiken mot lagarna (utan att ta upp de mer seriösa aspekterna till förespråkandet av dem) - och inte heller nämner han de lagar av dessa som numera stöds också av Obama-administrationen (rätten att hålla fångar inspärrade på obestämd tid är en av de mer intressanta, eftersom Obama-administrationen kämpat aktivt för att också de få göra detta).
Han hänvisar också till Richard A Clarke som drivit tesen om att intresset för terrorism var litet innan 9/11 och att Bushs närmaste rådgivare istället hade sina ögon riktade på Saddam Husseins Irak. Genom att avsluta stycket med de orden så spär Åsard på myten om att Bush på förhand skulle ha bestämt sig för att invadera Irak (ett påstående som motsäger en tes som Åsard drivit tidigare, nämligen att Bush innan 9/11 var isolationist - vilket han också var).
Åsard fortsätter med att beskriva vad han menar var Bushs tre huvudmål efter 9/11-attacken - och fortsätter sedan med viss kritik mot begreppet "ondskans axelmakter" (myntat av Bushs talskrivare David Frum, som Åsard hänvisar till på andra ställen i boken).
Vidare fortsätter Åsard i en annan del att förklara hur "Bushdoktrinen" kom att ersätta "Powelldoktrinen". Den första gick ut på att anfalla preventivt (något som kom att exemplifieras i fallet med Irak) - medan Powell-doktrinen gick ut på att dels ha ett tydligt mål med kriget, anfalla med överväldigande styrka och ha ett klart slutmål. Åsard förklarar att Powell-doktrinen inte är lätt att tillämpa i en kamp mot terrorism utan utvecklades i ljuset av Vietnamkriget. Trots det ger han inget försvar för Bushs linje (Bush drog nämligen samma slutsats om den sk "Powell-doktrinen"). Åsard skriver istället hur Bush litade på råd från Rumsfeld och Cheney och hur detta ledde till en serie katastrofala handlingar - han nämner sedan den klassiska kritiken mot Irakinvasionen i form av för små trupper, dåliga förberedelser inför kommande upplopp, upplösningen av Iraks armé, etc.
Åsard ger inga förklaringar till varför Bush-administrationen valde den taktik de gjorde (och de finns många sunda förklaringar till dessa, som visar på hur lätt det är att vara efterhandsklok. Här är en förklaring som argumenterar specifikt varför man valde att sätta in små truppstyrkor i de initiala invasionerna av Irak och Afghanistan). Istället fortsätter han driva tesen om att Bush bestämt sig för ett krig mot Saddam Hussein och hur Bush negligerade kriget i Afghanistan. Resultatet av detta, menar Åsard, var:
"I stället satsade administrationen på ett ideologiskt motiverat krig mot Irak med följd att Usama bin Ladin, mulla Omar och andra extremister tilläts fly coh talibanerna otroligt nog återkomma som politisk kraft. Resultatet är att de vedervärdiga mullorna i Iran har fått väsentligt ökat inflytande i regionen alltmedan problemet Pakistan och fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier har negligerats." (S 147)
Med de orden avslutar Åsard delkapitlet utan att nämna att det tog flera år för talibanerna att göra come-back - vilket indikeras av att de amerikanska dödssiffrorna i Afghanistan i princip fram till nu varit väldigt låga (come-back:en började på rejält allvar först 2008 - och det är först i år som taliban-utförda sharia-straff som stening börjat utdömas i Afghanistan igen). Mullorna i Iran och Irans ökade fundamentalism hade inte speciellt mycket att göra med invasionen av Irak utan började med Mahmoud Ahmadinejads seger 2005 (dvs 2 år efter Irakinvasionen) - innan dess var Iran på väg att bli öppnare och mer reformvänligt - inte mer fundamentalistiskt, något Åsard dock inte nämner. Således knyter han ihop saker som inte har speciellt mycket med varandra - eller med Bushs politik att göra.
Han tar heller inte upp de många olika faktorer som faktiskt låg bakom Irakkriget (historiska faktorer som oavsett bristande underrättelseinformation alla pekade i en och samma riktning) - faktorer jag dock går igenom i följande artikel som rekommenderas till dem intresserade av bakgrunden till kriget och hur Bush-administrationen betraktade situationen.
Eftersom Åsard har ett kapitel som handlar om huruvida JFK skulle påbörjat kriget i Vietnam, så hade det förstås i sammanhanget också varit passande om han haft ett annat kapitel som handlat om huruvida Al Gore skulle ha invaderat Irak?
Det har han inte - men 2008 förklarade professor Frank Harvey vid Dalhousie University att Al Gore förmodligen skulle ha gjort samma sak som George W. Bush - nämligen invaderat Irak. Åsard gör dock inga försök till sådana förklaringar i fallet Bush utan tar i princip bara för givet att det var ett dumt krig, som bara en sådan som Bush skulle ha startat.
Åsards källor:
En annan intressant sak med Åsards utläggningar om Bush och dennes krigspolitik är de källor han använder sig av. Åsard hänvisar till bl a Richard Clarkes bok "Against All Enemies: Inside America´s war on terror" från 2004 - Richard Clarke kan dock inte betraktas som den mest objektiva källan och tillhör en av Bush-administrationens främsta kritiker. Åsard fortsätter dock att förlita sig på snarlika källor och hänvisar även till John K Cooleys bok "Oheliga krig: Afghanistan, USA och den internationella terrorismen" - en Bushkritisk bok som givits ut av -- Ordfront. En annan bok Åsard hänvisar till är den i dagarna omtalade Bob Woodward, och dennes bok "Bush at war". Åsard fortsätter i kommande kapitel att driva en tämligen ensidig Bush-kritik och skriver bl a följande:
"George Bush verkar leva i tron att historien kommer att ge honom upprättelse. Nåogn månad innan Barack Obama svor presidenteden yttrade Bush i en intervju att han varje dag under sitt presidentskap hade konsulterat Bibeln och att han hoppades att historien skulle komma ihåg honom som "en befriare". Han hoppas förgäves." (s 173)
Föga nyanserat. Det är dessutom inte främst Bush personligen som lägger betoningen vid historien - han förklarar oftast att han gjorde allt han kunde för att fatta så bra beslut som möjligt, oavsett hur detta av andra kommer att betraktas. Här är ett klipp från en av Bushs första post-presidentiella intervjuer:
UPPDATERING 2010-11-08:
Vad klippet visar är alltså att det i första hand inte är Bush personligen som betonar viket av historien, utan snarare utomstående (inte minst jag själv) som faktiskt följt Bushs presidentskap på ett mer seriöst sätt än de flesta svenskar har gjort.
I Åsards stycke använder han dessutom en annan intressant källa. Intervjun han hänvisar till refereras nämligen till en artikel i DN, skriven av Kalle Bergbom den 6 maj 2010. Denna artikel är dock i sig ytterst snedvinklad, något jag själv uppmärksammar i detta inlägg.
Hur bör man då bedöma Åsards beskrivning av Bush?
Åsard ger tyvärr ingen saklig beskrivning av George W. Bush (Jag är ingen varm anhängare av Barack Obama, men vågar påstå att mina beskrivningar av denne är mer sakliga än Åsards beskrivning av Bush är). Att inte hålla med Bush är en sak (en helt acceptabel sådan, om man kan anföra goda och genomtänkta motargument) - men att inte kunna beskriva Bushs politik sakligt är inte acceptabelt - i synnerhet inte när det görs av en professor i amerikanska studier. Åsard förklarar i sin bok hur hans studenter oftast inte kan nämnvärt mycket om John F Kennedy - en läsning av Åsards bok skulle tyvärr dock heller inte ge dem nämnvärt mycket vettig kunskap om George W. Bush.
Här skulle jag dock vilja göra en kvalitativ åtskillnad mellan Åsards bok generellt och hans stycken om just George W. Bush. Åsard har nämligen - precis som jag i början av detta inlägg påpekade - skrivit en överlag bra och mycket läsvärd bok om viktiga episoder i amerikansk politisk historia. Det är bara styckena om George W. Bush som inte håller tillräckligt hög kvalitativ klass. Och jag tror inte att det bara är mitt personliga intresse och min sympati för George W. Bush som får mig att dra den slutsatsen. Det finns nämligen en konkret skillnad i hur Åsard byggt upp kapitlen om Bush i jämförelse med hur han byggt upp sina andra kapitel. Skillnaden är följande:
I tidigare kapitel för Erik Åsard intressanta resonemang kring varje ämne. I nästan varje kapitel lägger han fram två olika ståndpunkter om en särskild fråga där han presenterar såväl positiva som negativa argument (om te x Kennedys krig eller inte krig i Vietnam) - och resonerar sedan själv utifrån dessa utgångspunkter. I sina avsnitt om Bush gör han emellertid inte så utan bygger egna argument uteslutande på synnerligen Bush-kritiska källor (så som ovan påvisats). Således gör han - trots att han är professor - samma misstag som svensk media gjort gällande Bush de senaste 10 åren; förmedlar en vänsterkritisk (eller vänsterliberal) bild av Bush helt utan att ge minsta utrymme till seriös förklaring av Bush-administrationens politik.
Efter några kapitel om George W. Bush fortsätter Åsard med att skildra valkampanjen 2008 och Barack Obamas historiska seger. Han förklarar dock att den amerikanska politiken går i cykler och att det oavsett valresultaten 2010 och 2012 likväl kan innebära att pendeln nu börjar svänga åt höger igen.
Den fråga boken inledningsvis tog upp, om USA:s fortsatta supermaktsställning, diskuteras sedan i ett slutkapitel där Åsard beskriver vad somliga ansett utgöra de främsta hoten mot USA:s supermaktsställning, däribland ett växande EU och ett växande Kina. Åsard menar dock att EU utan en stark militär inte kommer att bli någon supermakt, och att Kina helt enkelt ligger för långt efter USA i alldeles för många avseenden för att inom överskådlig framtid bli en verklig supermaktskonkurrent.
Det största hotet mot USA:s maktställning kommer istället inifrån: växande statsskulder, polarisering mellan partierna, ett gammalt och trögt konstitutionellt ramverk som gör det svårt att styra effektivt - och dessa saker är både kort och medellångsiktigt betydligt större hot mot USA:s dominans än de nya växande världsekonomierna - och det är dessa saker som i första hand gör supermakten USA sårbar.
I det avseendet är jag åtminstone beredd att till viss del hålla med Åsard, vars bok trots vad jag anser vara en bristande skildring av George W. Bush, likväl är mycket lärorik. Och boken kan för den som är intresserad köpas te x från Adlibris eller hos Bokus Den sårbara supermakten : USA:s väg från John F. Kennedy till Barack Obama.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar