Här i Sverige fungerar givetvis sjukvården redan så - en äldre person med hjärtfel eller andra fel som skulle kräva ingående operationer, men som ändå beräknas överleva på sin höjd en kort tid, ges inte den slags vård som en yngre person med samma fel skulle ha fått. Ibland kan det förstås bli orättvist, men i ett system där patienten inte betalar sin egen vård så blir det förstås en kostnadsfråga där strategiska val också måste göras.
I det amerikanska systemet fungerar det inte så eftersom det är patienten som betalar för den vård denne vill ha. Åldern såväl som vårdkostnaden blir då betydligt mindre relevant. Båda systemen har förstås sina brister respektive fördelar. I den amerikanska debatten så betonade dock republikanerna en av nackdelarna i det socialiserade systemet - en nackdel som Obama då förnekade och förklarade att sjukvårdsreformen inte skulle skapa några sk "dödspaneler". Uttrycket är förstås ett starkt sådant - och Sverige skulle aldrig använda en sådan term - men i praktiken så är det samma sak: ett ekonomiskt strategiskt val ställs framför den sjuke patientens behov.
Kritiken mot de sk "dödspaneler" gjorde att den delen under debatten om den amerikanska sjukvårdsreformen då släpptes för att få igenom sjukvårdsreformen överlag. Faktum är dock att reformens kostnader till stora delar beror på hur man lägger upp vård för människor i livets slutskede. Den 1 januari träder en lag i kraft som Obama-administrationen talat tyst om i rädsla för att väcka ett nytt ramaskri. New York Times har här en artikel om saken som förklarar att en ny reglering i Medicare kommer att göra att regeringen betalar doktorer för att ge patienter råd inför livets slutskede, vilket kan innebära direktiv om att avbryta livsuppehållande behandlingar.
Förespråkarna av dessa råd anser att de är positiva, och att såväl patienter som anhöriga därmed ges möjlighet att på förhand kunna fatta beslut om svåra situationer som de en dag kanske inte är i fysiskt stånd att fatta beslut om, och där svåra val istället måste lämnas till anhöriga. Obama-administrationen motiverade provisionen till Medicare på det sättet och konstaterade:
“Advance care planning improves end-of-life care and patient and family satisfaction and reduces stress, anxiety and depression in surviving relatives,”
Den demokratiske kongressman Earl Blumenauer, som stöder provisionen förklarade:
“It will give people more control over the care they receive,” Mr. Blumenauer said in an interview. “It means that doctors and patients can have these conversations in the normal course of business, as part of our health care routine, not as something put off until we are forced to do it.”
Kritiker menar dock att detta kan komma att innebära att livsuppehållande aktiviteter skärs av för tidigt för patienter med svåra sjukdomar och invaliditet. Och rädslan för att debatten om "dödspaneler" skulle få nytt liv gjorde att kongressman Blumenauer uppmanade folk att inte tala högt om saken:
“While we are very happy with the result, we won’t be shouting it from the rooftops because we aren’t out of the woods yet,” Mr. Blumenauer’s office said in an e-mail in early November to people working with him on the issue. “This regulation could be modified or reversed, especially if Republican leaders try to use this small provision to perpetuate the ‘death panel’ myth.”
En vädjan som givetvis fått precis motsatt effekt, och nu talas det för fullt på olika håll åter om detta ämne. Republikaner menar att de haft rätt - dödspanelerna var en verklighet och har nu smugit tillbaka bakvägen. Demokrater menar att republikanerna drivit skrämselpropaganda och att Bush-administrationen införde en liknande sak 2008. Här är debatteras ämnet i ett inslag på Fox News:
De två debattörerna har olika syn på Bush-administrationen. Faktum är dock att president Bush lade in sitt veto mot saken - ett veto den demokratiskt kontrollerade kongressen 2008 dock körde över. Bush motiverade dock sitt veto främst av ekonomiska anledningar - varför de två i debatten ovan båda vinklar saken till sin respektive sida.
Gällande "dödspanelerna" så är förmodligen ekonomiska överväganden kring vård i livets slutskede förmodligen en del av en sjukvård som finansieras av staten istället för av patienten. I ett statligt sjukvårdssystem är patienten nämligen i första hand en belastning (åtminstone så länge som det finns fler patienter än det finns sjukhus/personal - vilket i princip alltid är fallet) - medan en patient i ett privatiserat system där patienten betalar för sin vård är en kund. Båda systemen har sina för- respektive nackdelar. Att nackdelarna kring "dödspaneler" nu lyfts fram så starkt beror förmodligen på att det är en ny nackdel i det amerikanska systemet. Andra nackdelar har funnits och finns fortfarande, men det här är en ny sådan - varför den också blir mest hypad.
Källa: New York Times
Se även tidigare inlägg:
En sammanfattande analys av Obamas sjukvårdstal 20090910
En effektiv Republikansk opposition 20090824
Obama - videovecka 31 20090822
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar