Med det temat vilade trycket högt på president Obama, som fått stor kritik för sitt mellanösterntal där han ställde sig bakom ett israeliskt tillbakadragande till 1967 års gränser innan sexdagarskriget när Israel intog Golanhöjderna, Gasa-remsan, Västbanken och Östra Jerusalem (samt Sinai-halvön, som senare återlämnades till Egypten).
Här är president Obamas tal där han argumenterade för 1967 års gränsdragning är en tanke som genomsyrat även tidigare administrationers syn på konflikten och att han säger vad USA sedan länge tyckt privat (uppdatering av detta inlägg med kommentarer följer lite senare ikväll):
Visit msnbc.com for breaking news, world news, and news about the economy
Sammanfattning:
Obama inledde talet fullt medveten om kritiken han själv fått efter kravet på Israel om att backa till 1967 års gränser. Han inledde dock med att förklara USA:s och hans egen övergripande inställning: även om han och premiärminister Benjamin Netanyahu hade vissa skillnader i sakfrågor så stod ett faktum klart - bandet mellan Israel och USA är obrytbart. Och USA:s överlåtelse till Israels säkerhet är grundmurat.
Ett starkt och säkert Israel är i USA:s intresse - men inte bara av strategiska anledningar eller av vänskapsband, utan pg a deras gemensamma värderingar: de är två folk som båda fått kämpa mot stora övermakter för att vinna sin frihet. De är också två vitala demokratier - och som det första erkände Israel direkt efter deras frihetsförklaring har USA en speciell överlåtelse till ansvar för det judiska folket.
USA förstår också Israels svårigheter, och han själv har också sett de problem Israel har. Och han har också själv gjort Israels säkerhet till en prioritet. USA är också bestämda i att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen, förklarade Obama.
Iran är ett problem också för deras stöd till terrorism och sitt tyranni över sitt eget folk. USA kommer därför att fortsätta för att motarbeta Iran och grupper som Hezbollah. USA är också tydliga med att motsätta sig alla försök att illegalförklara Israel - och när så sker kommer USA att motsätta sig saken.
USA är således överlåten till Israels säkerhet, och det är just därför som man också arbetat så hårt för att mäkla fred mellan israeler och palestinier. Nu ser vissa saker lite svårare ut - bland annat alliansen mellan Fatah och Hamas - men trots det måste man fortsätta förhandla, förklarade Obama.
Därför gav han också det tal han gav om saken, och de stora riktlinjerna kring gränser etc har varit kända i flera år och diskuterats mellan USA, Israel och palestinierna sedan minst Clinton-administrationen. Han vet vilken kritik han fått de senaste dagarna, och förklarar att det inte var oväntat. Han säger dock att den lätta vägen att gå, i synnerhet för en president på väg mot omval, vore att inte ta itu med saken. Men han tror att vänner talar öppet med varandra. Så därför vill han berätta vad han sa till Netayahu.
Han sa till Netanyahu att de palestinier som bor väster om Jordanfloden växer snabbt, och skapar om demografin i både de israeliska och palestinska territorierna: det kommer att göra det svårare att bevara Israel som både en judisk och demokratisk stat. Israel kommer också att få svårare att skydda sig om frågan inte blir löst. Och frustrationen över att konflikten aldrig blir löst växer - inte bara i arabvärlden utan över hela världen. Därför intensifieras försöken att demonisera Israel i te x FN - något USA och han själv alltid kommer att motsätta sig, eftersom frågan om Israels legitimitet inte är öppen för debatt. Att frågan aldrig blir löst gör dock att snöbollen, och frustrationen och demoniseringen växer. Vill man vara trovärdig inför palestinierna, arabvärlden och det internationella samfundet måste man ha en grund för förhandlingar som kan utlova framgångar. Det han föreslog i sitt tal har varit en grund som tidigare amerikanska presidentadministrationer haft: och Obama upprepar vad han faktiskt sa, inte vad andra sa att han sagt: förhandlingar ska leda till två stater, med tydliga gränser - gränserna mellan Israel och Palestina bör baseras på 1967 års avtal med gemensamma överenskomna byten. Han förklarar också att Israel därmed inte ska tvingas sänka sin garde utan vara kapabla att skydda sig själv mot alla sorters hot.
Obama förklarar vad han menade (och vad det betyder) med förhandlingar om 1967 års gränser. Han förklarar att det innebär att förhandla om de områden som förändrats sedan sexdagarskriget 1967 - där båda parter helt enkelt kommer överens om hur dessa områden ska förvaltas, inte att Israel lämnar dem ifrån sig. Vad han gjorde i torsdags var (som han tidigare nämnt) att säga öppet vad som länge sagts i det tysta. Nu kan man inte vänta med fred längre - världen rör sig alldeles för snabbt. Och desto längre man väntar, desto mindre säkerhet kommer Israel att få.
Ansvaret för detta ligger dock inte bara på Israel. Men trots utmaningarna och meningsskiljaktigheterna så får man inte förlora målet: att hoppas på en fred. Israels historia visar dock att med mod och beslutsamhet så är framgång möjligt, och fred är möjligt. Och den tron bör man aldrig överge.
Kommentarer:
I första halvan av sitt tal sa Obama nästan alla i sammanhanget rätta saker: han betonade USA: obrytbara band med Israel och deklarerade tydligt staten Israels legitimitet och rätt att försvara sig själv. Det är sant och det råder inga tvivel om att Obama också ser saken på just det sättet.
I del två förklarade han också sin egen syn på saken bra och vad han faktiskt sagt i sitt mellanösterntal. Problemet i hans senaste tal var dock att han inte gick in på den sak-kritik som riktats mot honom. Och han förenklade i princip allt i historien:
Det är sant att Clinton-administrationen också utgick från 1967 års gränser i viss mån - men Clinton förlorade som bekant efter försöken till Camp David II-avtalet år 2000 helt tron på Yasir Arafat och att denne skulle haft en genuin önskan att uppnå fred. (Hamas har det förstås ännu mindre). Eftersom Mahmoud Abbas är demokratiskt vald och har en mycket starkare legitimitet än Arafat hade, så kanske denne kan värderas högre - men faktum är att saker och ting inte är så enkla som Obama försökte förklara.
Obama ignorera i sitt tal också det faktum att palestinierna överlag helt enkelt inte ser fred vare sig på samma sätt som honom, eller som Israel. Hamas önskan är inte "säkra gränser för två stater" - det är en palestinsk/islamisk stat där den judiska staten är exkluderad. Fatah ser inte saken direkt på det sättet, men när Yasir Arafat ledde Fatah så rådde inga tvivel om att man i grunden hade som mål inte två stater baserad på gränserna innan sexdagarskriget, utan att helt enkelt "kasta judarna i havet".
Denna inställning är vad som har gjort att förhandlingar om de områden som togs av Israel 1967 alltid har havererat. Israel har prövat konceptet "mark mot fred" många, många gånger tidigare - och det har aldrig fungerat. Netanyahus inställning är därför att vissa områden av Israel inte är förhandlingsbara, och palestiniernas återvändande till dessa områden är därför otänkbart. Med det sagt välkomnar man likväl en palestinsk stat men inte på alla de specifika områden som Israel tog i sitt försvarskrig 1967.
Obama sa i sitt tal också att det är USA:s genuina ansvar för Israels säkerhet som gör att man är så måna om att få fredsförhandlingarna att fungera. Det mark mot fred-koncept som Obama förespråkade är dock ett koncept som Israel har varit öppna för. Och då inte bara det israeliska arbetarpartiet utan även Likud. Det var under Ariel Sharons ledning som Israel överlämnade hela Gaza-remsan i palestiniernas händer. Det efter att George W. Bush lyckats vinna det förtroende hos Sharon som Obama inte har lyckats vinna hos Netanyahu - nämligen att USA helt enkelt aldrig kommer att låta någon förstöra Israel och just därför kunde de vara trygga: palestinierna kunde få Gaza - men om de försökte angripa Israel så visste de att Bush och USA inte skulle svika dem. Den vissheten har Israel inte i förhållande till Obama, varför man också -därför- inte är angelägna om att ge "land mot fred" på samma sätt som man var under George W. Bush.
Obamas tal var inledningsvis bra, men fortsättningsvis naivt. Den som ingenting kan om Israel-Palestina-konflikten tyckte möjligtvis att hela talet var bra pg a att det lät logiskt. Utifrån de saker Obama sa och utifrån hans egen syn på saker och ting så var det också logiskt. Problemet, och bristen i talet, är dock att Obama - trots sin önskan att garantera Israels säkerhet - inte förstår vad detta innebär.
Benjamin Netanyahu kommer att hålla två svarstal. Dels ett inför AIPAC och dels ett inför USA:s samlade kongress. Hans tal kommer med stor säkerhet att ta upp problematiken med alla de "klassiska lösningar" som för Israel helt enkelt inte är nya sådana, utan gamla lösningar som bevisligen inte fungerat och som man därför inte är alltför sugen på att pröva igen. De talen kommer att bli mycket intressanta. Obama är en bra retoriker med förmåga att övertala dem som saknar spetskunskaper om de saker han pratar om - Benjamin Netanyahu tillhör inte den gruppen.
Källor: AIPAC, The Hill, MSNBC
Se även tidigare inlägg:
Obamas skiftande syn på Jerusalem 20110522
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar