lördag 17 september 2011

En granskning av SVT:s 9/11-sändning

(Denna artikel rekommenderades av Per Gudmundson på Svenska Dagbladets bloggsida).

2001 inträffade följande:


Den 11:e september 2001 attackerades USA av den militanta islamistiska terroristgruppen Al Qaida. 19 terrorister kapade tillsammans fyra flygplan. Två av dem störtade in i World Trade Centers två tvillingtorn i New York, det ena kl 8:46 det andra kl 9:03 - inom två timmar hade båda tornen rasat till marken. Ett annat plan kraschade i Pentagon och ett fjärde plan - som förmodligen var på väg mot Vita Huset eller Capitol Hill - kraschade på en åker i Pennsylvania efter att besättningen gjort uppror mot kaparna.

Nästan 3000 människor dog i vad som var den värsta terrorattacken i amerikansk historia och ett angrepp mot nationen som slog hårdare än Pearl Harbor hade gjort under andra världskriget.

Den ansvarige var Al Qaidas ledare Usama Bin Ladin - en sunnimuslimsk fanatiker från Saudiarabien som flera gånger på 1990-talet drivit igenom andra terrordåd mot USA. 1998 förklarade Bin Ladin bl a i ett manifest att det var alla muslimers plikt och Guds önskan att de skulle döda amerikaner överallt:

The ruling to kill the Americans and their allies -- civilians and military -- is an individual duty for every Muslim who can do it in any country in which it is possible to do it,… This is in accordance with the words of Almighty Allah, "and fight the pagans all together as they fight you all together," and "fight them until there is no more tumult or oppression, and there prevail justice and faith in Allah."


Amerikaner beskrevs också som fega, eftersom de under tidigare terrorattacker - och vid tidigare konfrontationer hade retirerat, såväl i Libanon, Somalia och Kenya. Fler attacker hade sedan ägt rum: både mot World Trade Center 1993 och mot det amerikanska skeppet USS Cole utanför Yemens kust år 2000, och inte heller då gjorde USA annat än lokala polisiära angrepp.

Efter 9/11-attacken retirerade USA emellertid inte. Stående på ruinerna från de fallna tvillingtornen i New York proklamerade president George W. Bush inför en samling emotionella räddningsarbetare ett tydligt budskap:



USA slog tillbaka och beslöt sig för att krossa Al Qaida i ett brett krig under beteckningen "kriget mot terrorismen". USA:s president George W. Bush var dock noggrann med att redan från början betona att det inte rörde sig om ett krig mot islam, och att Al Qaida var en liten sekt som vanhelgade islams fredsbudskap. Något religionshistorikern Karen Armstrong tydligt beskriver i sin bok "Islam"(utgiven på svenska av Forum 2004) där hon skriver:

"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)

Bushs och USA:s hantering av situationen efter 9/11-attacken bör också sättas i sitt historiska perspektiv. Något liknande det Bush gjort ifråga om att göra distinktion mellan muslimer och islamistiska terrorister gjordes te x inte under andra världskriget, eller under första världskriget där stigmatiseringen mot japaner respektive tyskar var enorm. USA höll efter 9/11-attacken emellertid under Bushs ledning huvudet kallt. Även här i Sverige uppmärksammade man Bushs balanserande agerande. I Utrikespolitiska institutets skrift "Världspolitikens dagsfrågor 2002: Första året med Bush" (Nr 3) skriver författaren Mats Wiklund följande:

"Elfte september utmanade och krackelerade något den amerikanska självbilden. Det blev också ett test på det politiska systemets förmåga att hantera en nationell kris, en händelse utan motsvarighet.

Man kan lugnt säga att såväl folket som deras representanter höll måttet denna historiska dag. Reaktionerna präglades av lugn beslutsamhet. Sorgen och ursinnet övergick aldrig i panik. Koncentrationen låg på räddningsarbete, omsorg om de omkomnas närmaste och en vilja att snarast möjligt återta kontrollen över tillvaron.

Till skillnad mot 1941 skedde med några få undantag inga övergrepp på muslimer eller människor med arabisk bakgrund. En av president Bushs första reaktioner var att betona att terroristattackerna inte fick uppfattas som en konflikt mellan civilisationer, mellan kristna och muslimer. I stället, löd budskapet, var detta ett attentat mot de demokratiska institutionerna, mot frihet och öppenhet." (S 15)

I det påföljande kriget mot terrorismen arbetade USA sedan också aktivt med att stödja moderata muslimska regeringar. Först i Afghanistan där man aktivt arbetade för en muslimsk demokrati med respekt för mänskliga rättigheter. Och därefter i Irak där man avsatte en sekulär diktator för att sedan stödja en demokratisk islamisk republik vars konstitution förklarar:

Article (2):
1. Islam is the official religion of the state and is a basic source of legislation:
(a) No law can be passed that contradicts the fixed principles of Islam.
(b) No law can be passed that contradicts the principles of democracy.
(c) No law can be passed that contradicts the rights and basic freedoms outlined in this constitution.

Därefter drev Bush i synnerhet efter 2005 en bred demokratiseringsagenda som syftade till att demokratisera hela den muslimska världen genom att stödja demokratirörelser överallt och diplomatiskt pressa auktoritära ledare att införa fria val.

Kampen i kriget mot terrorismen har således aldrig handlat om en kamp mot islam eller mot muslimer - utan mot militanta islamistiska grupper som Al Qaida, som däremot de tydligt delar upp världen mellan (sin egen version av) islam och väst.

För dem som följt amerikansk politik under de tio år som gått sedan attacken 2001 står dessa saker tydliga. För den som följde Sveriges Televisions heldagssändning om tioårsminnet efter 9/11-attacken, så skulle detta emellertid inte framkomma alls. Sändningens politiska inslag skulle istället helt domineras av den konflikt mellan "väst och islam" som "Bush blåst upp", de oskyldiga som dött i "kriget mot terrorismen", övergrepp mot medborgarrättigheter i form av övervakningslagar och svag rättssäkerhet för fångarna på Guantanamo.

Detta skulle också göras utan något som helst perspektiv på saker och ting; inga historiska jämförelser (likt den ovan mellan stigmatisering mot japaner kontra muslimer) - inga jämförelser med länders olika approach (där USA onekligen drev en mycket mjukare och mer särskiljande kamp i sitt krig mot terrorismen än te x Ryssland under samma period gjort mot i princip samma slags fiender). Därtill skulle sändningens gäster enbart tillhöra kritikerna av president Bushs politik. Ingen gäst under hela den 9 timmars sändningen representerade eller presenterade Bushadministrationens politik vare sig på ett positivt eller ens neutralt sakligt sätt. Alla var kritiker - och generellt väldigt okunniga sådana.

Nedan följer därför en genomgång av SVT:s heldagssändning "11 september - dagen som förändrade världen" med en presentation av de otaliga exemplen på vinklad nyhetsrapportering som där förekom - samt mina egna kommentarer till de diverse felaktigheterna ifråga. SVT:s program kan ses här i ett år till framöver.

En utvärdering av SVT:s 9/11-dag


Dagens upplägg


SVT:s sändning pågick hela dagen från kl 8:00 till kl 17:00. Sändningen utspelades såväl från en SVT-studio i New York där Claes Elfsberg var programvärd, som från en TV-soffa i Stockholm där Marianne Rundström var programvärd.

Själva TV-sändningen inleddes med att Claes Elfsberg presenterade dagen som låg framför. Därefter följde ett klipp om vad som hände tio år tidigare - den 11:e september 2001, där terrorattentatet skildrades med hjälp av blandade nyhets- och videoklipp. I slutet av klippet, när ett av tvillingtornen håller på att rasa spelas president George W. Bushs röst upp, när han i sitt tal kl 13:04 från Barksdale Air Force Base i Louisiana förklarar:

"Freedom itself was attacked this morning, by a faceless coward. And freedom will be defended. Make no misstake, the United States will hunt down and punish those responsible for these cowardly acts."

Därefter kommenterar Elfsberg:

"Sa alltså dåvarande presidenten George W. Bush direkt efter attentaten mot World Trade Center."

Det finns dock ett problem med den kommentaren. Det tal som citeras ovan i SVT:s sändning höll Bush först vid 13-tiden. Talet direkt efter attacken höll Bush däremot kl 9.30 från Booker Elementary School i Florida där han befann sig när attacken inträffade. Orden från citatet i inslaget är således Bushs andra tal, och inte alls det "direkt efter attentaten". Detta är en viktig detalj av olika orsaker - inte bara för att det är korrekt utan också pg a att SVT i sin sändning lite längre fram under dagen gör en stor grej av det här med Bushs respons på attacken. Men mer om det senare. Detta räcker för närvarande med att bara ha noterat. Men att den första kommentar Elfsberg yttrar är felaktig utgör ett förebud om vad som väntar också under resten av sändningen.



De första gästerna i New York-studion


Första gäst i New York-studion var den svenske fotografen Thomas Nilsson - boende i New York som lyckades fotografera en mängd unika bilder av det inferno, kaos och mänskliga lidande som präglade stunden. Nilsson berättar på ett intressant sätt om vad han kände den där stunden och hur det var att fotografera händelserna mitt inne i sin hemstad. Nilsson gör inga politiska ställningstaganden eller uttalanden utan beskriver bara sin egen roll och utgör ett bra exempel på de många gäster som mest beskrev vad de själva upplevt och betraktat utan några större politiska värderingar.

Nästa gäst hos Claes Elfsberg i New York var svensk-amerikanskan Kate Novak, som berättade om sin upplevelse som boende i Washington DC. Efter att ha beskrivit händelserna och hur säkerhetskontrollerna i efterhand blivit allt tydligare, frågar Elfsberg henne efter ett tag:

"Det har ju byggts upp en stor säkerhetsapparat inne i USA också, vad har du att säga om den?"

Novak svarar:

"Det vi lärde oss i New York var att kommunikationen mellan olika institutioner funkade inte. Så nu finns i DC en stor Homeland Security-byggnad. Den kommer nu att samla alla säkerhetsinstitutioner och det ger en viss trygghet."

Det hade i det sammanhanget förstås passat att beskriva vilken form av säkerhet USA byggde upp efter 9/11-attacken, och vad denna säkerhet gick ut på. Det görs dock inte. Elfsberg frågar istället vidare:

"Känns det tryggt att gå förbi det där stora huset och se att där sitter de och bevakar oss som bor här?"

En fråga som i sig insinuerar att man betraktar "säkerhetsapparaten" snarare som övervakare av det amerikanska folket, än beskyddare mot terrorister. Men dessa saker blir också de mer konkreta längre fram i sändningen.

Politiska gäster med vänsteråsikter


Sändningen går sedan över till Marianne Rundström i Stockholm som ämnar presentera hur flygresorna förändrades, inleder med att säga fel och anmärka på dagen som "den nionde september" - ett fel det skulle finnas föga anledning att anmärka på om inte liknande missar gjordes genomgående under hela sändningen.

Jonas Sjöstedt:

Hon intervjuar hursomhelst lite senare Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt, som bott i New York, som på frågan om ifall han känner till några New York-bor som drabbades av attacken, säger:

"När man börjar prata med New York-bor så har alla en historia att berätta. Många flydde ju för sina liv, sprang över broarna för tunnelbanan gick ju inte. Varenda brandbil i New York har ju namnen på de som dog i just den enheten på brandbilen - så det blir ju väldigt påtagligt när man ser hur staden drabbades. Samtidigt är det så att New York har ju allitd varit en väldigt liberal stad. Det fanns aldrig något stöd för Irakkriget eller Bush i New York, så den stad som drabbades värst - drogs aldrig med i det här, på samma sätt i det här ropet på hämnd, som andra delar av USA."

Det är en sanning med modifikation. Staden New York leddes dels av sin republikanske borgmästare Rudolph Giuliani som helt förespråkade Bushs linje. Och när Bush besökte New York dagarna efter attacken, och var på väg att möta en skara räddningsarbetare så sa borgmästare Giuliani till Bush att inga av dem han skulle möta hade röstat på honom. Väl där utspelades dock den scen som skulle komma att betecknas som en av Bushs bästa, den scen jag spelade upp inledningsvis av artikeln, där de räddningsarbetare som med all sannolikhet var demokrater ropade "Go get them George!" och Bush själv svarade följande:

"I can hear you, the rest of the world hears you, and the people who knocked these buildings down will hear all of us soon!"

Klippet är värt att repriseras:



Sjöstedt har förstås trots detta en poäng: New York är en liberal delstat, men det är inte "ett annat USA" än resten av landet, som svenska vänsteranhängare som trots att de är vänster ändå gillar USA brukar gilla att framhäva. Själv anser jag att de som bäst beskriver New York och dess förhållande till USA - och tvärtom, är unga republikaner - som te x Meghan McCain, Barbara Bush etc - unga människor uppväxta i konservativa delstater i republikanska familjer, men inflyttade till New York där de lyckas harmoniera alla dessa saker tillsammans. Något svenska vänsteraktivister med kommunistbakgrund helt enkelt inte kan, utan dessa tycks tro att den "amerikanska liberalismen" är något helt urplockat och avskilt från resten av USA. Så är dock inte fallet, och så var som klippet ovan visade heller inte fallet efter 9/11-attacken.

Vidare pratas i intervjun (Där Fredrick Federley från Centerpartiet också medverkar) om inskränkningarna på den personliga integriteten. Efter att programledare Marianne Rundström diskuterat FRA med Federley går hon tillbaka till USA och frågar Jonas Sjöstedt:

"Detta är ändå inte en viskning mot vad ingreppen i den personliga integriteten i USA, Jonas?"

Att de amerikanska ingreppen i den personliga integriteten skulle vara större än i Sverige tas således för givet. Detta trots att man aldrig gått in på vad Patriot ACT, FISA, och de andra konkreta säkerhetsförändringarna som antogs efter 9/11 faktiskt innebar och innebär (och kanske än viktigare: vad de inte innebär). Sjöstedt bekräftar dock genast hennes insinuation och säger:

"Nä, så är det ju. Det har ju gått väldigt långt i USA."

Han förklarar sedan att han motsätter sig terrorlistorna som även EU snabbt utan debatt om saken röstade för efter attacken, och krigen som borgerliga debattörer ville att även Sverige skulle gå med i - men han kommenterar inte alls specifikt innebörden av USA:s antiterrorlagar eller skillnaden på lagsystemen/och kontrollsystemen i Sverige kontra USA.

Men för att återgå till USA. Har det verkligen "gått väldigt långt i USA"?

Den frågan är i detta sammanhang värd att ägna några rader.

En tydlig skillnad finns tveklöst mellan före- och efter 9/11-attacken. Patriot Act, skapandet av Homeland Security-departementet, FISA Act, etc. Alla flashiga och grandiosa namn i patriotisk amerikansk anda, men som i verkligheten på sin höjd gör att amerikansk övervakning blir nästan lika hög som i Sverige och Europa.

USA är ett land med ett starkt och utbrett motstånd mot den centrala regeringen, som i bästa fall är ett nödvändigt ont - i värsta fall ett onödigt sådant. Konstitutionen legitimerar i USA en regeringsskepsis på sätt och nivåer som aldrig existerat i Sverige. Detta innebär att när den federala regeringen gör saker som på ett eller annat sätt inkräktar på medborgarnas personliga integritet, så blir det i USA mycket mer liv om saken än det skulle bli här i Sverige.

Ett konkret exempel: I Sverige har alla medborgare ett hos staten registrerat personnummer. Därtill har de flesta medborgare också någon form av nationellt identitetskort med detta nummer (ID-kort, körkort, pass, etc). I USA finns inga sådana identitetskort eftersom det anses inkräkta på den personliga integriteten. Trots att att sådana ID-kort föreslogs på 1980-talet för att bekämpa det idag enorma problemet med illegal invandring, så blev förslaget avslaget - inklusive av president Ronald Reagan som utbrast:

"My god, that's the mark of the beast" - med referens till det kontrollsystem som beskrivs i bibeln. Wikipedia konstaterar följande om saken:

There is no true national identity card in the United States of America, in the sense that there is no federal agency with nationwide jurisdiction that directly issues such cards to all American citizens. All legislative attempts to create one have failed due to tenacious opposition from liberal and conservative politicians alike, who regard the national identity card as the mark of a totalitarian society.

Vidare förklaras följande:

In the absence of one, government agencies and businesses have had to improvise with a patchwork of documents, perceived by some to be somewhat inconvenient. In some states, there are stop and identify statutes which make it illegal to not properly verbally identify oneself to a law enforcement official.

Läs det där igen. I brist på nationella ID-kort (som man anser vara ett alltför stort federalt övergrepp på den personliga integriteten) så har man på somliga håll gjort det illegalt att ljuga om sin identitet för en officiell ämbetsman. En lag som verkligen visar på makten (-eller inte-) hos den federala regeringen. (Ämnet brukar komma upp nu och då - här förkastar Ron Paul idén om nationella ID-kort).

I Sverige får en vanlig medborgare inte äga ens ett jaktgevär utan licens. Och även med en sådan finns otaliga föreskrifter för hur vapnet får användas, hur det ska förvaras etc. I USA är rätten att bära vapen murad i den konstitutionella grundlagen. Huruvida detta är bra eller ej är ett annat samtalsämne: men ifråga om rätten till självförsvar (såväl mot brottslingar som mot en övertrampande statsmakt) så är amerikaners rättigheter avsevärt större än svenskars.

Listan på skillnader likt dessa skulle kunna göras lång. Men detta räcker för att påvisa att den federala regeringens kontroller över USA:s invånare är betydligt mindre än här i Sverige, och för att påvisa att det finns en stark skepticism mot statlig kontroll i USA. Denna skepsis tar sig uttryck i att så fort regeringen gör något alls så kritiseras detta i de svartaste domedagsfärger. Mitt personliga favoritexempel var när regeringen på 1960-talet ville tillsätta fluor i dricksvattnet för att förbättra amerikaners tandhälsa och somliga grupper hävdade att det hela var en kommunistisk konspiration som handlade om att sätta in avlyssningsapparater i människors tänder.

Av dessa anledningar blev säkerhetslagarna - i synnerhet Patriot Act - efter 9/11 av naturliga orsaker givetvis utsatta för skarp kritik. Kritikerna kan delas in i två grupper: dels klassiskt libertarianska konservativa kritiker som är emot all form av regeringsintrång - oavsett om det gäller övervakningslagar eller allmän sjukvård. Och dels liberala kritiker som motsätter sig att den federala regeringen på något sätt övervakar sina medborgare medan de däremot inte skulle ha något alls emot att den federala regeringen införde europeisk sjukvård och bannlyste skjutvapen. Dessa, för att dra en parallell till Sagan om Ringen, anser att den statliga ringens federala makt kan brukas om den bara brukas till "goda saker", medan konservativa anser att sådan makt i längden alltid blir destruktiv.

Så, för att återgå till lagarna i fråga. Patriot Act går i huvudsak ut på att tillåta samordning mellan den polisiära ordningsmakten och underrättelsetjänsten vid misstankar om brott. Terrorattacken den 11 september ägde i stor utsträckning rum pg a "den vägg" som USA haft mellan underrättelsetjänst och polisverksamhet - vilket exempelvis innebar att FBI inte kunde dela väsentlig information med CIA på ett effektivt sätt. "Väggen" hade uppkommit som en konsekvens av Vita Husets avlyssningar under Watergate-eran för att skydda mot den form av missbruk. Med tiden hade "väggen" dock byggts allt högre och gjort spaningsarbete till ett ineffektivt sådant. Bortsett från CIA och FBI kunde man heller inte dela information med militären. Väldigt teoretiskt hänsynsfullt för att undvika det statliga intrång konstitutionen strikt förbjuder - men synnerligen byråkratiskt och ineffektivt. Vilket skulle visas tydligt vid terrorattacken 2001. Här är ett av otaliga exempel:

Den 9:e september 2001 stoppade en polis i Maryland en bil som körde för fort. Bilen visade sig vara en hyrbil. Polisen kollade upp namnet på mannens körkort Ziad Samir Jarrah och körde sedan en check i polisregistret. Inget kom upp så polisen bad honom om en namnteckning, gav honom en böter som skulle betalas inom 15 dagar och lät honom köra vidare. Två dagar senare beträdde Jarrah ett flygplan på Newark International Airport - en stund senare skar han och hans kumpaner halsen av piloterna och han själv fattade spakarna på Flight 93 - som senare störtade i Pennsylvania efter att besättningen gjort uppror.

Utredare hittade böteslappen i bilen som Jarrah lämnat på flygplatsen. Polisen som stoppade Jarrah kunde inte veta vad denne var på väg att göra. Men "väggen" i underrättelser innebar också att polisen inte heller kunde veta att Jarrah befann sig i USA illegalt. Han hade kommit till USA på ett turistvisum i juni 2000. Där hade han påbörjat flygträning - vilket i sig var ett brott eftersom han aldrig ansökte om att få byta sin turiststatus mot studentstatus. Han stannade sedan i landet i 14 månader, fram till sin dödsdag den 11 september 2001. Han hade befunnit sig i USA illegalt i över ett år. Polisen kunde inte känna till Jarrahs intentioner - men om han hade känt till den blivande terroristens immigrationsstatus så hade han likväl kunnat arrestera honom.

Vad Patriot Act gjorde var att bryta ner den vägg som stod i vägen för väsentlig underättelseinformation att kunna ses av olika departement. Exakt vilka lagar Sverige har vet jag inte. Jag blev för en tid sedan själv stoppad av polisen som kollade mitt körkort och gjorde en bakgrundscheck i vad jag förmodar var deras dator i polisbilen. Exakt vad de där kan läsa ut vet jag inte - men min gissning är att de åtminstone kan se att jag är folkbokförd. Dvs om jag befann mig i Sverige illegalt så skulle de kunnat se det (rätta mig den som vet bättre). Så var innan 9/11 inte fallet i USA.

En annan sak som kritiserats är telefonavlyssning: enligt amerikansk lag tidigare kunde polismyndigheter med domstolstillstånd avlyssna ett specifikt telefonnummer. Detta gjordes ofta i kamp mot drogkarteller. Dessa visste dock detta och började kasta bort eller byta sina telefoner - och visste då att det kunde ta upp emot en vecka innan de skulle avlyssnas igen. Lagen uppdaterades därför att till att tillåta avlyssning av specifika personer istället av specifika telefoner. Patriot Act gav rätten att göra samma sak med misstänkta terrorister - att, efter domstolsgodkännande, spåra dem oavsett vilka tekniska medel de använde.

Det går att skriva mycket mer om Patriot Act, FISA-Act och alla andra säkerhetslagar som uppkom i USA efter 9/11 - men dessa exempel räcker för att visa att det finns många goda argument för såväl Patriot Act som alla andra saker Bushadministrationen gjorde. USA:s fd justitieminister John Ashcroft sammanfattade förövrigt en gång vad lagarna efter 9/11 innebar: de innebar att USA fick lagar som lite mer liknade Europas där övervakningen av medborgarna är betydligt fler än i det militant regeringsskeptiska USA.

Det kan också påpekas att lagarna röstades igenom av en kongress bestående av såväl demokrater som republikaner. I takt med att vänsterkritik mot Patriot Act började uppkomma så tog även demokrater lagen i försvar. I oktober 2003 konstaterade en demokratisk senator att kritiken mot Patriot Act var "ill-informed and overblown." Senatorns namn var Joe Biden, som numera är USA:s demokratiske vice-president. Den demokratiska senatorn Diane Feinstein konstaterade också vid den tidpunkten att hon aldrig fått någon rapport om missbruk av Patriot Act och när hon bad ACLU om exempel på brott begångna under Patriot Act kunde de inte uppge några.

Inga av dessa saker presenteras emellertid alls i SVT:s sändning.


Jonas Hafström:

Från New York-studion intervjuar Claes Elfsberg lite senare Jonas Hafström - Sveriges USA-ambassadör i Washington DC. Han ombeds beskriva vad som hänt efter 9/11. Bland annat förklarar han att USA dragits in i tre krig (War on terror, Afghanistan, Irak). Han förklarar sedan hur sår skapades efter invasionen av Irak - i synnerhet i relationen med Europa, sår som vi levt med ända tills president Obama tog över. Krigen har också, fortsätter Hafström, kostat oerhört mycket pengar. Det samtidigt som andra länder som Kina och Indien - som inte påverkats av 9/11 på samma sätt - har utvecklats och utmanat USA på sätt man inte tänkt sig.

Gällande huruvida världen blivit säkrare pg a krigen, säger Hafström att någon ny attack inte skett. Så i det avseendet har man varit framgångsrika. Men det viktiga var under Obama när man började samarbeta mycket mer internationellt - vilket man inte gjorde i början av Bushadministrationen men gör idag för att förhindra nya attacker. Claes Elfsberg frågar sedan:

"Så USA har förändrats under senare år jämfört under Bushadministrationen?"

Också det en fråga där det känns i luften (likt frågan till Kate Novak ovan) vilket svar Elfsberg förväntar sig. Hafström säger också:

"Ja det tycker jag. Man agerade mera ensidigt - antingen som Bush sa, var man för USA eller så var man emot USA. Men med Obama så har man sträckt ut handen mot det internationella samfundet på ett mycket bättre sätt."

Elfsberg ställer en följdfråga i linje med att han fick det slags svar han önskade på sin första fråga: "

Det här är diplomatin som återfår en roll?"

Hafström:

"Absolut."

Elfsberg ställer sedan följande fråga, där frågan är mer intressant än svaret - och säger:

"Har USA:s intresse för andra delar av världen också förändrats? Efter 11:e september så koncentrerades ju allt intresse på terrorismen och på Irak och Afghanistan?"

Hafström säger att man på senare år pg a ekonomin fokuserat mer inåt. Men frågan i sig är den mest intressanta. Elfsberg visar med frågan alltså att han (och SVT:s redaktion som måste ha förberett dessa frågor) anser att USA efter 9/11 koncentrerat allt intresse på det som rörde krigen och terrorismen men ignorerat världen och andra världsfrågor i övrigt.

Att så skulle ha varit fallet är en ståndpunkt man bara kan få om man bara hänger med i svensk skildring av amerikansk politik. Men en ståndpunkt som har väldigt lite med den verkliga realiteten att göra. Bush var väldigt aktiv i sin relation med omvärlden. Det undantag som fanns var några specifika länder i Västeuropa som (av olika orsaker) helt enkelt inte gick ihop med Bush. Men Bush hade utmärkta relationer med Europas öststater, med USA:s allierade i Asien (relationen med Indien tog ett gigantiskt kliv framåt) - och USA:s genomgripande engagemang i Afrika, såväl ifråga om PEPFAR (den gigantiska satsningen mot HIV/AIDS som fick Tanzanias president Kikwete att 2008 på frågan om vad han tyckte om den afrikaättade presidentkandidaten Barack Obama att säga att han hoppades att "denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit.") - som fredsmäklande arbete och skuldavskrivningar.

Att Elfsberg hävdar att USA efter 9/11 koncentrerat allt på terrorismen, Irak och Afghanistan är helt enkelt inte sant. Det är inte ens i närheten av sanningen, utan bara ett påstående som syftar till att stärka en i Sverige redan allmän uppfattning som propagerats av SVT och svensk media i tio års tid.

Fredrik Reinfeldt:

Det är dock inte bara vänsterpartister som intervjuas. Studion i Stockholm gästas också av statsminister Fredrik Reinfeldt som säger både bra och (enligt mig) dåliga saker. Till de sämre sakerna hör att Reinfeldt konstaterar att det absolut togs i för mycket efter 9/11 i fråga om "vi och dom"-tänkande, som drev upp känslan av att man (underförstått muslimer?) stod på var sin sida om varandra. Det som händer med den arabiska våren är nu ett helt annat synsätt som man kunde ha pratat om tidigare, förklarar Reinfeldt.

Man kan förstås tycka att "det togs i för mycket" - det finns dock många analytiker som inte alls anser det. Och eftersom Reinfeldt skulle utgöra en representant för en svensk högerpolitiker så måste det sägas vara lite beklagligt att han inte lyckades bättre med att ge en lite mindre snäv syn på detta ämne än vad svensk media vanligtvis ger.

Marianne Rundström ställer sedan följande fråga, och ha i åtanke det jag skrev i inledningen av denna artikel gällande Bushs policy i förhållande till islam och muslimer:

"I USA pekade man ut muslimerna som fienden, men i Norge handlade det faktiskt mer om högerextremism. Varifrån kommer terroristhotet?"

Hon säger alltså här något som helt enkelt inte är sant. Däremot är det en svensk föresats som man inte verkar har någon avsikt alls att ifrågasätta sanningshalten i. Utan att kommentera just det felet så säger Fredrik Reinfeldt dock en väldigt bra sak om extremism när han förklarar att extremister hittar varandra, och att den enes extremism blir den andre extremistens ursäkt för att själv agera extremistiskt. En sann och utmärkt analys av saken.

Marianne Rundström fortsätter sedan med ännu en fråga som visar hur såväl felaktig som enkelspårig hennes och SVT:s syn på det här med USA och islam efter 9/11 är, och säger:

"...tittar man på kriget mot terrorn, riktat mot den muslimska världen så står vi kanske mer handfallna när det gäller de högerextrema hoten, hur väl rustade är vi där?"

En fråga som indikerar att högerextremism alltså skulle vara ett större hot, eller ett hot man inte är lika förberedd på som hotet från radikal islam.

Synen på islam


Synen på islam fortsätter sedan att diskuteras också från New York-studion, där Elfsberg gästas av SVT:s tidigare USA-korre Lars Moberg. Programledare Claes Elfsberg konstaterar att just muslimerna känner sig speciellt utpekade efter 9/11. Man visar sedan ett reportage gjort av Moberg om ett planerat moskébygge i Murfreesboro, Tennesse. Planer som emellertid stoppats pg a anti-muslimska stämningar i staden.

I reportaget besöker Moberg den pensionerade fastighetsmäklerskan Sally Wall som bor i staden och är emot mosképlanerna. När filmteamet kommer in i hennes hem visar hon stolt ett fotografi där hon och hennes make poserar tillsammans med president George W. Bush:

"Min make Howard, jag och president George Bush!"

Det gör förstås att man som svensk tittare får uppfattning om att det råder någon slags ideologisk samhörighet mellan Sally Wall och president Bush. Man intervjuar sedan Mrs Wall, som också har sällskap av sin pastor Darrel Whaley som kort och gott menar att islam är roten till problemen ute i världen. Både han och Mrs Wall ger intryck av att vara enkelspåriga och intoleranta. Och dem i kontrast med den muslimska man man också filmar som inte önskar något hellre än att få se moskén bli byggd gör att det är svårt att som tittare få någon annan syn på saken än att det hela rör sig om djup ingrodd rasism. Det är också vad Lars Moberg själv konstaterar och han säger i slutet av reportaget att det helt klart finns antimuslimska stämningar i USA när tio år har gått efter 9/11.

Det finns en mängd problem med reportaget ifråga. Det första problemet är förstås den där rent löjliga kopplingen till president Bush. Eftersom man valde att ta med när Mrs Wall visar fotografiet med henne själv och Bush tillsammans, så borde SVT ha varit förpliktigade att pålysa just det faktum att Bush inte delade hennes syn på islam. Det gör man emellertid inte.

Det andra problemet med reportaget är förstås också att man sätter "islamkritikerna" i synnerligen dåligt ljus. Enkelspårig intolerans är enkel att hitta, både i USA och i andra länder - och sådan handlar inte bara om somligas syn på muslimer. Det hade varit ett mer rättvist reportage om man istället hade intervjuat några av de konservativa islamkritiker som av olika orsaker motsätter sig te x moskébyggen - och dessas syn på islams syn på "moské och stat". Och sen en förklaring hur dessa konservativa skiljer sig från politiker som te x president Bush. Något sådant fanns inte alls i reportaget som enkelt och slätt bara ville lyfta fram att det inte var lätt att vara muslim i USA efter 9/11.

Man går sedan åter tillbaka till studion i Stockholm där Marianne Rundström fortsätter sitt informativa mantra och säger:

"Kriget mot terrorn har ju i mångt och mycket kommit att bli ett krig mot muslimer"

Ett påstående som det som svensk tittare utan egna förkunskaper förstås är väldigt lätt att tro efter att ha sett SVT:s alla likriktade inslag om ämnet. Rundström intervjuar sedan den svenske konstnären Lars Vilks och lite senare intervjuar hon också Fawzia Nasimi - en kvinna som flytt till Sverige från Afghanistan. Hon berättar att när attacken (mot USA på 9/11) skedde så trodde hon inte att det skulle påverka henne. Men att hon blev orolig när Bush talade om att slå tillbaka:

"...men efter att vi fortsatte lyssna på radionyheterna, och särskilt efter uttalandet som George Bush hade, om att de kommer att attackera Afghanistan pg a Al Qaida som finns där. Och då började vi tänka på att tänka på vilket liv det blir för oss, som inte kan försvara oss."

Hon säger vidare att Afghanistan nu förändrats till det sämre. Det land hon minns att hon växt upp i var 1980-talet och då hade de ett normalt liv. Föräldrarna gick till jobbet och barnen gick i skolan. Ingen skillnad mellan henne och sina bröder. Sovjets ockupation ägde visserligen rum, förklarar hon, men inte i Kabul.

Bilden man får är således att allt var bra innan USA kom och förstörde. Fawzia Nasimi ger förstås bara sin egen syn på saken, vilket hon givetvis har all rätt att göra. Men att helt ignorera talibanernas skräckvälde på 1990-talet där kvinnor stenades till döds på fotbollsarenor, och män och kvinnor piskades och slogs ihjäl för minsta försyndelse mot talibanernas sharialagar är att blunda för historien. Och SVT borde ha tagit upp detta, eller frågat henne om talibanstyret och om USA och väst (däribland de svenska ISAF-soldaterna) ändå inte var att föredra framför dessa? Det görs dock inte, och bilden som ges är helt enkelt att saker och ting blivit sämre när väst lagt sig i.

Fler reportrar med politiska åsikter


I studion i New York intervjuar sedan Claes Elfsberg de svenska USA-journalisterna Martin Gelin och Jenny Nordberg.

Jenny Nordberg får bl a frågan om hur hon ser på kriget i Afghanistan. Hon säger att det inte går att vinna och att det är ett otroligt misslyckat krig. Hon förklarar att Pakistan var ett problem från början och fortfarande är ett problem. Hon tycks dock helt ha glömt bort att Pakistan från början inte alls var ett problem. Al Qaida fanns i Afghanistan - inte i Pakistan (däremot fanns det talibaner i Pakistan också) - och det var först i samband med USA:s attack och talibanernas snabba nederlag (talibanerna var Al Qaidas beskyddare) som Al Qaidas ledarskap flydde över gränsen dit USA inte kunde gå eftersom man inte ville starta ett krig också mot Pakistan. Bortsett från denna uppenbara miss så pratar hon också ganska naivt om att hon är emot våld och krig. En ståndpunkt förmodligen alla demokrativänner skulle dela, men ett argument som inte duger till särskilt mycket i konfrontation med en aggressiv fiende.

Martin Gelin, som för några år sedan var mycket kritisk mot president Bush och dennes utrikespolitik håller här en ganska sansad ton, och gör en bra analys av det uppkommande presidentvalet där han konstaterar att utrikespolitiken för de republikanska kandidaterna inte kommer att bli någon särskilt viktig fråga.

Lite senare fortsätter Ambassadör Jonas Hafström sitt samtal med Claes Elfsberg och säger då att 9/11-attacken också slog hårt mot ekonomin - och att när Clinton lämnade Vita Huset så var budgeten i balans. Sen kom krigen och "ofinansierade skattesänkningar" - vilket man nu brottas med.

Om det kan följande påpekas: Clinton lämnade ett förväntat/beräknat budgetöverskott när han lämnade Vita Huset januari 2001. En beräkning som görs utifrån att rådande tillväxtsiffror ska fortsätta. Det beräknade överskottet var emellertid ett luftslott eftersom USA kommit in i recessionen som följde på IT-bubblan. Dock balanserades budgeten, men Clinton var inte ensam om att balansera denna - den balanserades först efter att USA:s kongress hamnat under Newt Gingrichs konservativa befäl, som - till skillnad från demokraterna - ansåg att en åtstramning var av vikt (precis som republikanerna av idag gör). Något Bill Clinton också gick med på. Gällande dagens situation med statsskuld så är denna till övervägande del en konsekvens av president Obamas politik - inte av Bushs. Den som uttryckte detta bäst var Mitt Romney när han efter stimulanspaketets - på 876 miljarder dollar - genomröstande 2009 konstaterade:

"You know, for the last several years, we’ve heard liberals moan about the 700 billion dollars that have been spent over six years - to win freedom in Iraq. They´ve now spent more than that in 30 days."

En mycket sund iakttagelse. Gällande statsskulden så är fortfarande hastighetsmätaren från 2009 gångbar som en utmärkt beskrivning på att är Obamas politik - inte Bushs - som utgör huvudorsaken till problemet:



Inga av dessa saker omnämns emellertid alls, vare sig av Hafström eller någon annan i studion. Det är svårt att veta om de ens kan dessa saker eller om de aktivt och medvetet vill driva liberaldemokratisk propaganda rakt av.

Mänskliga rättigheter


Därefter hoppar man tillbaka till studion i Stockholm igen. Det ämne som man nu går in på är mänskliga rättigheter efter 9/11. Marianne Rundström samtalar med Tomas Hammarberg om saken. Han är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och har i decennier arbetat med frågan från olika positioner. Denne säger så här om situationen för mänskliga rättigheter sedan 9/11:

"Det har varit en stor kris för mänskliga rättigheter - framför allt i Förenta staterna, där till och med tortyr blev någonting möjligt som var totalt förbjudet internationellt och någonting otänkbart. Men tortyren kom tillbaka och tyvärr blev det också kedjeverkningar så att regimer i andra delar av världen hänvisade till att USA använde tortyr. Och själva begreppet terror och terrorism har använts väldigt brett så att det också använts mot fredliga oppositionella. Så det har varit en väldigt svår period i försvaret av mänskliga rättigheter under tio år."

I Sverige råder rakt av synen att USA och CIA torterade misstänkta terrorister. Att USA använde "tuffa förhörstekniker" varav waterboarding är den mest omtalade vet vi. Frågan om tortyr är dock en helt annan, och John Yoo och en mängd andra experter skrev juridiska uttalanden om hur dessa förhörsmetoder kunde appliceras utan att strida vare sig mot USA:s egen lag som förbjuder tortyr eller mot de internationella konventioner som USA skrivit under. Jag har här skrivit ett mycket läsvärt inlägg om detta ämne som rekommenderas för dem intresserade.

Man tar sedan upp det tryck som fanns på Sverige vilket resulterade i utelämnandet av de två egyptierna till CIA på Bromma-flygplats. Det utelämnandet var givetvis fel - Sverige är inte en amerikansk lydstat och om dessa män varit misstänkta för något så var det förstås något som vi själva skulle ha rett ut och hanterat. Skulden ligger dock i första hand på den svenska regeringen. Men här är kritiken åtminstone lite vettigare.

Snart går man dock vidare till fortsatta fantasier om amerikanska övergrepp. Thomas Hammarberg förklarar sedan att den retorik Bush använde om "ondskans axelmakter" och "för oss eller emot oss" penetrerade hela det amerikanska säkerhetssystemet, som man rustade upp. Han säger sedan att en mängd människor som var oskyldiga arresterades och att personer på Guantanamo efter tio år ännu inte fått någon rättsprocess.

Dessa påståenden är inte helt osanna. Men det är ungefär som att läsa upp nyheter som är nio år gamla utan att uppdatera genom att berätta allt annat som faktiskt har hänt sedan dess. I samband med talibanernas störtande så greps en mängd människor i Afghanistan som sedan utelämnades av de lokala afghanerna som ville störta talibanerna (norra alliansen) till USA. En mängd av dessa var oskyldiga - och många oskyldiga hamnade därför också på Guantamao. De flesta av dessa släpptes dock inom några korta år - inte av Obama-administrationen utan av Bush-administrationen - och de som minns vet att den kritik man då riktade mot Bush-administrationen var att man kanske släppte fångarna för lättvindigt. (Här är en artikel jag skrev om detta ämne, där vänsterns argument räknas upp och sedan bemöts.)

Inget av detta nämns dock. Inte heller nämns behovet av att kunna hålla fångar inlåsta på obestämd tid - fångar som hålls fångna inte i första hand pg a att de begått brott, utan pg a att de är fiender och om de frisläpps så är möjligheten stor att de återvänder till slagfältet för att fortsätta döda amerikaner. Bush valde därför att hålla vissa fångar inlåsta på obestämd tid. Antingen tills man visste att dessa med bestämdhet inte utgjorde ett hot - eller tills man visste att de begått brott man kunde åtala dem för. I sammanhanget kunde det förstås ha passat att berätta att Obama för precis samma policy och att hans administration aktivt förespråkat och i domstol kämpat för att få fortsätta denna policy. Eftersom Guantanamo dock blivit så omtalat och svartmålat (vilket SVT:s sändning visar) så har Obama istället valt Bagram-basen i Afghanistan som plats för detta - något den amerikanska vänstern förstås uppmärksammat och protesterat mot - men det nämner SVT inte ett ord om. Enligt dem så var detta en policy Bush drev för att han var dum, typ.

Marianne Rundström undrar sedan om USA:s agerande under Bush (läs: den svenska föreställningen om USA:s agerande under Bush) öppnat dörrarna till nya former av tortyr. Hon säger så här:

"Allltså, kan man säga tror du, att kriget mot terrorismen har öppnat dörrar till tortyr - nya former av tortyr. Alltså, den bestialiska tortyr som vi har sett - vittnesskildringen från Guantanamo, det har världen nästan aldrig sett tidigare."

I upptakten till tioårsminnet av 9/11-attacken är det förstås inte bara SVT som sänt. En mängd andra internationella kanaler har också gjort detta. National Geographic visade bl a en lång dokumentär om Irak och Saddam Husseins tortyr av människor - en dokumentär som till skillnad från SVT:s inslag inte betonade hur många "oskyldiga irakier" de amerikanska bomberna dödat, eller de bristande massförstörlesevapen man inte fann. Istället visade man hur grym Saddam faktiskt var och att Bush fick nog av denne.

Inga av de metoder som användes på Guantanamo går att likna vid riktig tortyr - vare sig de vedervärdigheter Saddam Hussein brukade sig av, de saker som sker i Nordkoreas fångläger eller det som skedde i Gulaglägren eller i Hitlers koncentrationsläger. I ett av de memon som beskriver USA:s "tuffa förhörsmetoder" från den 10 maj 2005 konstateras följande:

"Torture is abhorrent both to American law and values and to international norms. The universal repudiation of torture is reflected not only in our criminal law, but also in international agreements, in centuries of Anglo-American law, and in the long standing policy of the United States, repeatedly and recently reaffirmed by the President. Consistent with these norms, the President has directed unequivocally that the United States is not to engage in torture."

Dokumentet förklarar vidare hur USA:s federala lag definierar tortyr - och hur detta ställs i förhållande till USA:s förbindelse till FN:s konvention. Dokumentet går sedan specifikt igenom de olika tuffa förhörsmetoder som CIA använde på Al Qaida-terrorister, varav waterboarding (skendränkning) var den mest kontroversiella tekniken - och en teknik som brukades på tre terrorister, bland annat Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken, som dessutom skröt om att han halshuggit den judiske journalisten Daniel Pearl med "sin välsignade högra hand"). Dokumentet konstaterar sedan att de tekniker som godkänns noggrant har övervägts och att dessa inte strider mot amerikansk lag, och att de brukas utifrån lagens ramar, inte utifrån några "nödvändiga omständigheter" eller utifrån presidentens auktoritet som överbefälhavare. USA brukar inte tortyr, och utifrån de lagar som existerar och som USA förbundit sig till, så brukade CIA heller inte tortyr på Al Qaida-fångarna.

Inget av detta tas i akt i SVT:s reportage - det kommer inte ens upp till diskussion utan avfärdas redan på förhand. Hammarberg säger istället:

"De metoder som använts, byggde på en del erfarenheter från diktaturer i latinamerika och te x den grekiska diktaturen på 70-talet. Men de utvecklades, och det var väldigt mycket användande av förnedring: nakenhet, Koranen och effekten där. Hundar mot muslimer - den typen av förnedring var väldigt starkt utvecklad. Sen att man förhindrade folk från att sova för att bryta ned dem. Sen naturligtvis det värsta var ju - de var inte många - men det var en del som drabbades av det här sk waterboarding, dvs att man simulerar ett drunknande hos en fånge. Och i vissa fall genomfördes det gång efter gång efter gång."

Marianne Rundström konstaterar sedan att det en dag som denna är naturligt att tänka på dem som dog i USA - men hur många oskyldiga har inte dött sedan dess i "kriget mot terrorn"?

En fråga som i sig har en tämligen fasansfull utgångspunkt. Att oskyldiga har dött i "kriget mot terrorn" råder förstås inga tvivel om. Fler oskyldiga icke-amerikaner har dött än amerikaner. Men det är förstås inte vad det hela handlar om. USA har inte försökt döda civila (tvärtom) medan mord på civila var själva syftet med Al Qaidas attack. Hur absurt det blir att jämföra siffror på det sätt Rundström gör blir tydligt om man använder samma sätt att resonera i förhållande till andra världskriget: 6 miljoner judar dog, men vaddå, hur många oskyldiga civila tyskar fick inte sätta livet till när England, USA och Sovjet gick in i Tyskland?

Det som bör vara den moraliska utgångspunkten som avgör varför den enes handling är rätt och den andres fel, avfärdas med Rundströms resonemang till simpel mattematik: den som dödar flest oskydliga är - om inte värst, så åtminstone lika hemsk. Tomas Hammarberg verkar dock inte notera problematiken i frågan - trots att han alltså ska vara en expert på detta ämne - utan svarar istället genom att försöka ge en uppskattad faktisk siffra över hur många oskyldiga liv som spillts i kriget mot terrorn. Liv som spillts och som ändå inte gjort världen säkrare.

Hammarberg nämner inte ens det faktum att majoriteten av dessa spillda liv inte dött av amerikanska bomber utan av Al Qaidas attacker - vilket gäller inte minst i Irak. Attacker som USA försökt skydda civilbefolkningen från.

Lite senare i sändningen fortsätter man på samma tema och visar dokumentärfilmen Guantanamo-fällan. En film med tre huvudpersoner: dels den tyske Guantanamofången Murat Kurnaz. Som 19 åring åkte han 2001 till Pakistan för att undersöka sina muslimska rötter - där tillfångatogs han av pakistansk polis som sålde honom till amerikanerna och han hamnade så småningom på Guantanamo där han förhördes (även med tuffa metoder) i fyra år till dess han släpptes fri.

En annan person är Diane Weaver, en amerikansk kvinna som arbetade som militärjurist på Guantanamo och skrev förslag till de metoder som skulle utgöra tuffa förhör men inte tortyr (som te x sömnberövande, stresspositioner, utnyttjande av fobier etc). Hon skulle senare hängas ut i media och offentlighet och bli syndabock för kritikerna mot dessa förhörsmetoder.

Och ytterligare en person är Matthew Diaz - som arbetade med juridik på fångbasen och så småningom kom fram till att många satt där av olyckliga omständigheter (som te x den turkiske fången) - han beslöt därför att smuggla ut namnen på fångarna, vilket han gjorde och vilket senare fick honom fängslad ett halvår i isoleringscell.

Dokumentären visar på tre personer och deras olika perspektiv, men hur alla till slut blev "offer" för Guantanamofällan. Budskapet blir således enkelt: Bushadministrationen fängslade och torterade oskyldiga, och fängslade sedan dem som försökte hjälpa dessa oskyldiga, och smutskastade och skuldbelade sedan de "underhuggare" som hjälp dem att "tortera". Dokumentären diskuteras senare inte särskilt ingående utan får föra sin egen talan. Men i ljuset av de tidigare diskussionerna om Guantanamo och tortyr etc, så blir bilden likväl entydlig. Ingenstans ges Bush-administrationens faktiska argument om dessa saker.

Irak


Senare i sändningen intervjuas Pierre Schori som konstaterar att världen blev lurad av Bush, och att vad man då inte visste var att Bushs folk också ville gå in i Irak. Diskussionen om Irak fortsätter lite senare, och Claes Elfsberg säger:

"Han (Bush) pekade bland annat ut Irak som ett ansvarigt land för attentatet. Men när USA så småningom gick till attack mot Irak, handlade det då om att få bort en diktator som eventuellt hade tillgång till massförstörelsevapen eller handlade det egentligen om att hitta en förevändning för att komma åt Iraks oljereserver? Meningarna om det här USA-ledda kriget mot Irak går ju isär. Men oavsett vilket vet vi att väldigt många människor har offrats i Irakkriget. 95 000 döda irakier, tror man, det kan vara många fler - och fler än 4000 amerikanska soldater."

Diskussionen om att USA skulle ha gått i krig för olja existerar inte längre i USA - mer än i extremt liberalpolitiska böcker från typ 2004. Det är faktiskt häpnadsväckande att SVT tar upp en sådan här sak som om att tesen vore seriöst trovärdig. Meningarna går också isär gällande huruvida det var den amerikanska regeringen som stod bakom 9/11-attacken eller ej - men oavsett vilket, så vet vi att tornen föll, skulle man kunna säga utifrån samma resonemang. Vad orden visar är således en väldigt liten faktisk egen forskning om saken. Och diskussionen om ämnet blir ännu löjligare. Lite senare spelar man upp ett klipp från SVT-programmet Kobra från 2004 där man ironiserar över president Bushs vänskap med Tony Blair. De två syns varvat i bild ackompanjerade av en sång som lägger ord i deras munnar om hur de älskar varandra. Något som måste sägas vara en ganska smädesfylld sång, och knappast ett passande klipp på minnesdagen efter den 11:e september 2001.

Lite innan dess har också Hans Blix pratat i studion där han (mycket riktigt) förklarade att USA gick längre än vapeninspektörerna ansåg. Pierre Schori tillägger också:

"Vi hade ett ledarskap i USA som gick i krig - vilket jag inte tror att Al Gore skulle ha gjort i den här situationen."

Själv tror jag tvärtom. Al Gore hade agerat exakt likadant som Bush om han befunnit sig i samma situation. Det som antyder detta är dels tre saker. Dels det faktum att president Obama - som trots allt som kandidat kampanjade mot väldigt mycket av de saker han då menade att Bush gjort fel - numera tagit efter många av de saker han förut kritiserade. Något som visar att amerikanska presidenter oavsett partitillhörighet många gånger får samma slags problem att konfrontera, där valalternativen sällan är enkla och där två olika kandidater ofta drar samma slutsatser om saker och ting ifråga om de sakpolitiska besluten (även om man försöker hävda den totala motsatsen när man kampanjar mot varandra). Det andra som ännu mer antyder att Pierre Schori har fel är att frågan faktiskt har studerats professionellt. Professor Frank Harvey vid Dalhousie University, gjorde 2008 en studie av saken där han drog slutsatsen att Al Gore förmodligen skulle ha gjort precis likadant som Bush.

I SVT-sändningen säger Schori att Bush hade "folk som ville gå in i Irak". Det är förstås en anspelning på de neokonservativa som ville gå in i Irak redan på 1990-talet (Donald Rumsfeld och Wolfowitz var dess främsta företrädare). Men att det var de neokonservativa som främst drev fram kriget är en myt, förklarar professor Harvey: Varken Tony Blair eller Colin Powell var neokonservativa (Blair var socialdemokrat), och de flesta av dem i Senaten och Representanthuset som röstade för kriget var inte heller de neokonservativa. Den tredje orsaken till att Al Gore också skulle ha gått in i Irak var att han som senator var en utrikespolitik hök. Något jag själv också noterade i min egen artikel om Irakkriget där jag påminner om att en del av Al Gores kritik mot George Herbert Walker Bush i presidentvalet 1992 var att Bush då inte gått in och avsatt Saddam Hussein.

Inga av de sakerna nämns dock vare sig av Claes Elfsberg eller Pierre Schori: Bush var en dålig president, Al Gore hade aldrig gjort så. En föreställning som inte styrks av speciellt många fakta. Men att ens diskutera den saken intresserar överhuvudtaget inte dessa herrar.

Mer om islamofobin


Islamfobi, har som ovan skildrats varit ett genomgående tema under dagen. Mest konkret blir detta vid ett besök i Stockholmstudion av idéhistorieprofessor Mohammed Fazlhashemi från Umeå Universitet, som förklarar hur 9/11 blev ett slagträ som användes mot muslimer:

"De här händelserna, 11:e september, användes som ett slagträ mot muslimer. Det fanns en allmänt negativ bild av islam sen tidigare, men nu blev atmosfären mycket mer negativ. Och efter 11 sept kunde de här bisarra, de här stormiga föreställningarna om islam - de som kallas för "Euroarabien-schangern", som terroristen Anders Beirin Breivik hänvisade till - de vandrade hela den här vägen från marginaliteten till det normala. Det belv någoting man använde, dels för att skuldbelägga alla muslimer och dels också att skapa en väldigt negativ bild av "den främmande andre" som aldrig kan bli en del av Euorpa, en del utav väst."

Ett faktum var förstås att 9/11-kaparna alla var muslimer, och tydligt hänvisade till såväl Koranen som islamiska läror för att motivera sitt dåd. Och av den anledningen borde diskussionen givetvis ha handlat om hur man gör för att diskutera problem inom islam utan att fördenskull stigmatisera vanliga muslimer. Men istället för att föra en sådan diskussion så gör Fazlhashemi istället vad han kan för att snabbt extremistförklara alla de som önskar lyfta fram någon form av kritisk debatt om ämnet.

Marianne Rundström frågar sedan Fashzlaemi: Motsättningen uppstod väl inte den 11 e sept, varpå han förklarar att den är mycket äldre och säger:

"Nej, nej. Vi kan gå tillbaka ända till medeltiden för att hitta spår av det. Det var redan då man framställde muslimer som hundar - det är inte bara nu man hittat på det. Det här har funnits under ytan hela tiden."

Det är sant. Men vanföreställningar mot kristna fanns förstås också i islamvärlden. Och idag råder enorma anti-semtiiska föreställningar i muslimvärlden där judar beskrivs som grisar och apor. Vilket i sig är ett mycket större problem än europeiska bilder från medeltiden.

En annan gäst hos Marianne Rundström i Stockholm är socialdemokraten Jan Eliasson som var Sveriges USA-ambassadör under 9/11-attacken. Sittandes i studiosoffan ger han sin skildring av sina upplevelser av attacken, och därefter ger han också sin syn på Bushs respons på attacken och säger så här:

"...Och Bush var ju på väg hem från Florida. Men hans plan ändrades, så hans plan ändrades, landade inte på Andrews Airbase utanför Washington, utan åkte tillbaks till Tennesse, och sen tog han sig till Nevada. 60 meter under jorden tydligen. Så det var en känsla av att det var ett anfall mot USA som spreds."

Bush åkte förstås inte till Nevada, han åkte till U.S. Strategic Command-basen i Nebraska. Och innan dess åkte han heller inte till Tennesse utan till Louisiana. Med tanke på att Bushs förehavanden på 9/11 har granskats i detalj (här är ett schema över dagen) så borde en svensk fd USA-ambassadör helt enkelt inte säga fel. Och Jan Eliasson verkar inte ens ha kommit på sig själv med att han säger fel. Ingen i studion rättar honom heller.

Marianne Rundström säger sedan:

"Alltså det tog ju väldigt lång tid innan Bush visade sig och talade, förhållandevis lång tid, hade du en känsla av att man hade kontroll överhuvudtaget?"

Innan jag citerar Jan Eliassons svar så måste påståendet i frågan bemötas. Det tog inte lång tid för Bush innan han visade sig och talade om saken. I inledningen av denna artikel (scrolla gärna upp) hänvisar jag till vissa klockslag. Bush höll sitt första tal inom en halvtimme efter att det andra planet flygit in i den andra World Trade Center-byggnaden. Det skedde kl 09.03. Kl 09.30 höll Bush ett tal på Booker Elementary School där han befunnit sig när attacken inträffade och sa då så här:

Ladies and gentlemen, this is a difficult moment for America. I, unfortunately, will be going back to Washington after my remarks. Secretary Rod Paige and the Lt. Governor will take the podium and discuss education. I do want to thank the folks here at Booker Elementary School for their hospitality. Today we've had a national tragedy. Two airplanes have crashed into the World Trade Center in an apparent terrorist attack on our country. I have spoken to the Vice President, to the Governor of New York, to the Director of the FBI, and have ordered that the full resources of the federal government go to help the victims and their families, and to conduct a full-scale investigation to hunt down and to find those folks who committed this act. Terrorism against our nation will not stand. And now if you would join me in a moment of silence. May God bless the victims, their families, and America. Thank you very much.

Det blev inte som Bush hade tänkt sig. Och man åkte inte direkt tillbaka till Washington DC. Det är något som Jan Eliasson sedan upprepande gånger påpekar. Men hans svar på Marianne Rundströms fråga (med den felaktiga antydan om att Bush skulle ha tagit lång tid på sig att träda fram och att det uppstod en känsla av bristande kontroll) lydde sedan:

"Nä, jag tror de fruktade att det var ett angrepp mot USA och att det kanske till och med väntade en terrorattack om Bush skulle landa på Andrews Air Force Base."

Marianne Rundström:

"De fruktade, vad trodde du?"

Eliasson:

"Nä... Det klart att de som har som jobb att skydda presidenten bör tänka så. Men det innebär ju då att presidenten som skall samla nationen fanns inte på plats. Så för varje timma som gick så frågade man sig "var är president Bush?" Ja först var han då i Tennesse på en bas och sen fraktades han ännu längre västerut till uppenbarligen 50-60 meter under marken. Men sen tog han sig tillbaka på kvällen och höll ett tal då, ganska blek om nosen. Men dagen efter så var han uppe i New York och det var där Bush kom tillbaka, för hans första period var väldigt svag."

Här upprepar Eliasson också pratet om Tennesse. Och hans negativa tonfall är tydligt. Han får det dock framställt som om att Bushs enda tal var det på kvällen. Det trots att Bush höll ett tal en halvtimme efter attacken. Och bara några timmar senare höll ännu ett tal (ett tal som SVT i sin sändning själva citerar i början av sändningen, talet när Bush vid 13-tiden kallar fienden för en "faceless coward". Senare på kvällen höll Bush också ett tal från Vita Huset - och ja, Bush såg kanske blek om nosen ut, men talet (som jag lyssnat på otaliga gånger under åren) var suveränt. Här är det talet - jämför gärna med Eliassons beskrivning:



Att talet var bra bevisas av att president Obama inför 9/11-minnet i söndags höll ett i princip identiskt tal.

Marianne Rundström säger också senare en sak som måste sägas vara mycket anmärkningsvärd ifråga om dödandet av Usama Bin Ladin. Hon säger så här:

"Bin Ladin - efter tio år fångade man in - eller mördade honom till slut"

USA dödade onekligen Bin Ladin. Men att beskriva händelsen som mord är ett oerhört ställningstagande. Mord är något olagligt och genom det påståendet så visar Rundström alltså att hon fördömer USA:s och Obama-administrationens operation för att slå ut en massmördare och en av vår tids främsta terroristledare. Det går förstås att diskutera huruvida USA:s operation var förenlig med internationell rätt eller ej (samt vilken vikt man egentligen bör lägga vid denna "internationella ordning") - men det är en annan sak än att beteckna operationen som ett mord, ett ord som i sammanhanget innebär ett tydligt moraliskt ställningstagande som inte borde vara förenligt med SVT:s policy.

En annan gäst i Stockholm var en stund senare författaren Åsa Moberg som berättar hur medierna lät sig styras av USA efter 9/11-attacken och hur man inte fick tycka eller säga vad man ville. USA hade också en självbild, förklarar hon, av att de var "det goda imperiet" och att de betraktade sig själva som goda gjorde också att de utifrån den ståndpunkten sedan kunde rättfärdiga allt de gjorde:

"...Vi är det goda imperiet, och eftersom vi är godheten så kan vi slakta och fängsla och tortera precis som vi vill. Och detta är ju ett tankesystem vi uppfostrats av Hollywood i alla tider."

Häri finns två fel. Dels agerade man inte så. USA ansåg inte att man kunde "slakta och fängsla och tortera precis som man vill" - något som bevisas dels av det enorma arbete som den amerikanska regeringen faktiskt lade ner på att försöka att inte göra detta (te x genom att tydligt definiera tortyr) - samt pg a att det i USA alltid funnits motröster som kunnat göra sig hörda utan att kväsas, och som med tiden också fått stort inflytande. Amerikansk politik har en förmåga att ofta lyckas balansera upp sig själv (skepsis mot Bushs politik leder fram till en Obama - skepsis mot en Obama leder fram till en - well, Rick Perry? - osv.) Det andra felet är beskrivningen av Hollywood. Även om svenska vänsterakademiker gärna framställer Hollywood som om de vore lakejer åt den sittande amerikanska regeringen så är så helt enkelt väldigt sällan fallet. Det gäller i Hollywood såväl nu som förr. Hollywood har tvärtom varit ett utmärkt sätt att för att ge den amerikanska motkulturen en röst. Men detta är ett stort ämne jag lämnar till annat tillfälle.

Vad som emellertid mer kan kommenteras med Åsa Moberg är när hon uttalar sig om på vilka sätt hon tog in information om attacken. Marianne Rundström säger först:

"Å andra sidan Åsa Moberg, så var ju det här kanske det första Internetkriget, när människor faktiskt kunde gå in och söka sig info på ett alldeles eget sätt när man inte var styrd utav medierna, eller utlämnade till medierna på det sättet."

Moberg svarar:

"Jag undrar över det, eftersom jag nu tror jag är en representativ långsam tillämpare av ny teknik - jag hade noll kontakt med det här på något annat sätt än via konventioenlla medier. Alltså huvuddelen av mänskligehten hade inte några personliga internetkanaler på den tiden. Det låter som stenåldern men det har gått så fort."

Moberg har både rätt och fel. Huvuddelen av mänskligheten har förmodligen fortfarande inte tillgång till några egentliga Internetkanaler. Men år 2001 hade varenda unge tillgång till Internet och brukade detta flitigt på alla sätt. Och sedan 1996 har jag själv använt Internet flitigt för att hänga med i amerikansk politik. Det gällde även kvällen den elfte september 2001 när jag gjorde det jag alltid brukade göra på kvällarna när jag kommit hem från universitetet - chattade med mina kompisar runtom i världen. 9/11 var samtalsämnet i exakt alla chatgrupper jag var med i. Jag fick mig också typ dagen efter tillskickat en flyer av en amerikansk separatistorganisation (en rasistisk sådan, som jag då studerade) som menade att attacken berodde på USA:s stöd till Israel, och om USA ville undvika sådana här händelser så borde man sluta stödja judarna (jag har kvar flyern). Andra saker jag minns var en bild av ett rökmoln där man med lite fantasi kunde förställa sig ett slags diaboliskt ansikte dolt bland röken som sedan tolkades på allehanda sätt. Därtill följde jag också flitigt George W. Bush - och jag har i princip läst alla de tal denne höll från Vita Huset - vilket hade varit helt omöjligt utan Internet.

Att få kunskap via Internet var således inga problem alls - och det gjordes mycket flitigt av många miljoner fler än mig. Det gick förstås lite saktare än idag: tröga realplayer- och möjligtvis mov-filmer istället för streamade högupplösta YouTube-klipp; enkla hemsidor i strikt html (som man i princip hade kunnat sätta ihop själv) istället för flash och avancerade script av allehanda slag som jag idag inte kan ett dugg om; Red Alert, Duke Nuk Ém, etc via LAN - istället för Battlefield 2 (3) och WoW via nätet; mIRC istället för Facebook. Enkelt sagt: Mobergs uttalande säger mer om hennes ålder/eller teknik-ointresse, än om de möjligheter som faktiskt fanns, och som alla tonåringar också använde sig av. (OBS: Med detta sagt så är jag förstås också gammal, och mina kunskaper om internet och datorer är väldigt små i jämförelse med de flesta av dagens tonåringars.)

SVT-sändningen går sedan över till New York igen där själva minnesceremonin där både president Barack Obama och tidigare president George W. Bush ska tala är på väg att börja. I studion har Claes Elfsberg sällskap av SVT-reportern Lars Moberg och de två börjar prata om Bushs medverkan. Elfsberg säger:

"Och efter den tysta minuten ska också den förre presidenten George W. Bush läsa någonting, och vi vet inte heller vad han kommer att läsa. Men, det hör inte till vanligheterna Lars Moberg, att den förre presidenten Bush är med offentligt?"

Moberg:

"Han har hållit en väldigt låg profil sedan han lämnade presidentämbetet så det är sällan han har deltagit på detta viset. Men det klart han var s å intimt förknippad med alla de här händelserna då när det hände, så det känns väl nästan oundvikligt att han är med nu. Han har sin plats här."

Elfsberg som genom hela sändningen gett antydande frågor som röjer den grundläggande misstänksamheten mot Bush säger sedan:

"Det har ändå spekulerats i huruvida han skulle vilja vara med eller få vara med."

Riktigt var har det spekulerats i huruvida han skulle få vara med? Och bland vilka? Mer än möjligtvis bland radikala vänstergrupper utan någon större delaktighet i de högre politiska amerikanska kretsarna? Efter Bin Ladins död ringde Representanthusets fd demokratiska ledare Nancy Pelosi till president Bush för att tacka denne för sitt bidrag i kampen. På en presskonferens sa hon att hon ringde för att -

"congratulate him and thank him for the leadership role he had played in this quest over the years."

“I wanted him to know the appreciation that many of us have in a bipartisan way ... that his role was important,"

Obama bjöd också in Bush till Ground Zero direkt efter att Bin Ladin dödats, men Bush tackade då nej och sa att han däremot skulle närvara på minnesceremonin. Att antyda att Bush inte skulle ha fått vara med ter sig därför både okunnigt och -väldigt genomskinligt-. Lars Moberg ifrågasätter dock Elfsbergs uppenbart värderande påstående om att Bush "inte skulle få" och säger mer balanserat:

"Ja, att han skulle få vara med det tror jag nog ändå. Han blev ju så förknippad med den här platsen också när han kom hit dagarna efter och stod där med armen kring en brandman och det här "jag hör er och vi kommer att höra av oss till dem som har gjort det här".

Därefter går man över till ceremonin som börjar. Efter att president Obama läst psalm 46 rakt av tar lite senare president Bush vid och läser ett brev som Abraham Lincoln skrev till en mor som förlorat sina söner i inbördeskriget. När Bush beträder scenen och börjar läsa så börjar somliga att klappa händer och vissla (i vad som uppenbart är positiva visslingar, associerade med handklappningarna och jublen. De tystnar dock snabbt eftersom det inte är någon stämning eller något läge för glädejrop utan en mer tystlåten och sorgefylld stund med tröstande inslag).

Efter att Bush blivit klar och man återgått till SVT - studion i New York, kommenterar Elfsberg där saken och säger så här (bland annat säger han fel, och säger att Lincoln var president under andra världskriget, men felsägningarna i sändningen är för många för att det ska löna sig att notera alla ingående - det anmärkningsvärda är istället en annan sak, läs vidare):

"Förre presidenten George W. Bush som i sin läsning citerade den - 1800-talspresidenten Abraham Lincoln, som ju var president under det andra världskriget. Han citerade ett brev som Abraham Lincoln skrev till en mor som förlorat två söner i inbördeskriget. Och han, Lincoln försökte erbjuda henne tröst i tanken att sönerna ändå hade dött i försvaret av den republik de alla älskade. Och ja, George Bush försöker väl göra en liknelse med dem som offrades både här i World Trade Center och i de krig som följde, som ju enligt bush har varit ett krig för frihet och för demokrati."

Ord som i sig andas skepsis mot Bushs framträdande. Detta blir ännu tydligare när Elfsberg sedan fortsätter:

"Jag kanske, jag vet inte om ni hörde det, precis när George W. Bush steg upp i talarstolen så möttes han av en del applåder men också faktiskt av visslingar, eh, ja..." (det sista säger han lite suckande).

Ett uttalande som visar att Elfsberg tolkade visslingarna som något negativt. Här är klippet med Bushs tal. Jag tolkar själv visslingarna som en del av vad som uppenbart var glada applåder till en saknad president som sällan gör så här offentliga framträdanden, men titta och gör en egen bedömning. Här är klippet.



Efter att Elfsberg dragit sin (enligt mig) smaklösa slutsats går han över till två gäster i studion. Lite senare talar borgmästare Michael Bloomberg, som av Marianne Rundström i studion i Stockholm betecknas som guvernör (Andrew Cuomos valkampanj från i höstas verkar hon inte ha hängt med i). Vid ett annat tillfälle trädde New Jerseys i dagarna omtalade "te-party-guvernör" Chris Christie fram och talar också han - men denne verkar SVT-studion inte ens kunna identifiera (trots att han är relativt enkel att lägga på minnet).

Efter ceremonierna återgår man till Stockholm dit Mona Sahlin nu kommit. Hon kommenterar bland annat USA:s respons efter 9/11 och säger:

"Dels har det funnits, och finns, hårda tendenser om att "lets hunt them down", som president Bush sa. Att väldigt många, inte minst muslimer - också i det amerikanska samhället fick det väldigt tufft, och fortfarande till stor del har det. Det blev slutet, det blev mycket rädslor..."

Som jag tidigare skrev så hade USA en mycket blanserad och sansad respons på attacken. Något som alltså även Mats Wiklund från Utrikespolitiska institutet (som jag citerade ovan) också konstaterade 2002. Mona Sahlin har alltså fel. Hon fortsätter sedan vidare att säga att hon däremot är stolt över Jens Stoltenbergs hantering av händelsen i Norge. Vilket inte är fel. Också jag anser att Stoltenberg gjort ett toppenjobb. Men Mona Sahlin tillhör dem som vill ställa det ena i polemik mot det andra. Hon tycks inte förstå att det är en viss skillnad såväl mellan att vara amerikansk president och norsk statsminister - som mellan Al Qaida och Bin Ladin och Anders Breivik. Breivik var en ensam person - Al Qaida en terrororganisation etablerad i stora delar av världen med krigsmöjligheter att slå till som Breivik inte hade. Responsen mot Al Qaida behövde med nödvändighet vara helt annorlunda än en responsen på dådet i Utöya (eller i amerikanska sammanhang: responsen på 9/11 skiljer sig givetvis från responsen på te x en skolskjutning). Det tycktes Mona Sahlin emellertid inte alls ha någon förståelse för.

Hon förklarar också att hon är stolt över att på nätet blivit kallad för "Mona Muslim" eftersom hon efter 9/11 klädde sig i en muslimsk sjal.

Temat på muslimer avslutar sedan sändningen när man från New York gör en intervju med juridikprofessorn Ramzi Kassem, som förklarar att 11 sept inneburit större restriktioner på alla fronter. Med överdrivna lagar varav han säger att Patriot Act var den första. Claes Elfsberg frågar honom också:

"Har USA:s muslimer påverkats på något särskilt sätt?"

Kassem svarar:

"Ja, på många sätt har USA:s muslimer drabbats dubbelt av tragedin. Den första tragedin var förstås själva attacken. ...Den andra tragedin var det som följde den 11 september: Myndigheternas officiella reaktion på dåden - där USA:s muslimer framställs som femtekolonnare och potentiella hot. Det var deras andra tragedi."

USA:s muslimer framställdes inte som femtekolonnare efter 9/11 (vilket jag förklarat ovan). Den anti-islamiska rörelse som idag är ganska stark, var inte särskilt stark vare sig vid eller tiden efter 9/11-attacken - den växte sig stark först senare när många menade att regeringens ständiga prat om att "islam var fred" hade gått för långt och att man faktiskt borde börja granska problematiken som fanns inom islam på ett öppnare sätt än man dittills hade gjort. (Också detta har jag skrivit en lång artikel om som kan läsas här).

Kassem jämför vidare (öppet från en allmän TV-studio i New York) USA med en polisstat. Men han är också kritisk mot Obama-administrationens oförmåga att stänga Guantanamobasen. Och som vanligt kan det konstateras att den amerikanska vänstern är ärligare än den svenska - eftersom de mer konsekvent utgår från sina åsikter och sedan kritiserar den president som avviker, oavsett om det rör sig om Obama eller Bush (eller tidigare: LBJ eller Nixon) - medan svensk vänster (dit räknar jag i detta sammanhang hela SVT:s team inför heldagen om 9/11) hellre vill sätta Bush och Obama i polemik mot varandra för att kunna förklara att Obama är en bra kille medan Bush är en dålig sådan.

Den siste gästen i SVT:s heldagssändning är av alla människor Jan Guillou som i egenskap av avslutande gäst förklarar från sin soffa varför han 2001 valde att inte medverka på den tysta minut som man höll tio år tidigare på bokmässan i Göteborg (där han då befann sig) för offren efter 9/11-attacken. Guilluo säger som följande:

"Men samtidigt, när man skulle sätta rekord i tyst minut på bokmässan i Göteborg där jag befann mig - det skulle vara 3 minuter - så kan man inte undgå att sända tankarna till den miljon människor som nu kommer att dö. De krig George W. Bush satte igång de pågår ännu, och en miljon offer är lågt räknat. Och en sådan här dag blir det en fullständigt absurd balans att upprätthålla sig bara vid de jämförelsevis mycket små amerikanska förlusterna."

Han driver alltså också han resonemanget om att allt handlar om mattematik, inte om moraliska utgångspunkter. Marianne Rundström ber om en utveckling och frågar:

"Men alltså är det USA eller krigen du är emot?"

Giuillo:

"Ja alltså vi såg ju på Jens Stoltenbergs reaktion, att en annan värld är möjlig. Det vore oerhört svårt att föreställa sig George Bush inta den hållning som Jens Stoltenberg gjorde. Men vad vi såg då var att en annan väg hade varit möjlig, istället för in i detta tio år helvetiskt långa krig som bara leder till död, förstörelse, sämre relationer i världen, sämre relationer mellan USA och den övriga världen - och en anti-demokratisk lagstiftningsvåg som går från USA, sveper in över Europa och ända upp till oss här i Sverige. Vi har lagar idag som vi inte skulle ha kunnat tänka oss - sen 30-talet"

Återigen förs ingen riktig diskussion om (de amerikanska) övervakningslagarna - Guillou förklarar istället att det är självklart att lagarna i första hand är riktade mot muslimer, och att kritik mot lagarna uppkommit först när de började riktas även mot "oss vita". Lite senare avslutar sedan Claes Elfsberg SVT:s sändning med några avskedsord från New York.

Sammanfattning:


SVT:s heldagssatsning på tioårsdagen efter en av den moderna världens värsta terroristattacker måste i alla väsentliga avseenden underkännas. Som vanligt när satsningar likt detta görs så var strukturen professionell: två studior med två nattbevakande programvärdar - och ett bra flyt mellan gäster, dokumentärer, reportage och live-sändningar gjorde att man med spänning och förväntan hängde med i hela sändningen och intresset hölls onekligen uppe.

Men det räcker inte för att en satsning som denna ska bli bra. Gästerna som inbjudits var uteslutande kritiska antingen till USA i allmänhet (som te x Jan Guillou) eller kritiska till president Bush specifikt (nästan alla andra). På de nio timmar sändningen pågick gavs aldrig i någon enda av de många frågor man diskuterade (Attacken, Afghanistan, Irak, Islam etc) - Bushadministrationens syn på saker och ting. Det var exklusivt bara kritiker som kom till tals. Inte en skymt av de olika informativa kommentarer jag infogat i denna artikel fanns i SVT:s sändning.

Därtill var såväl många av gästerna, såväl som programledarna Claes Elfsberg och Marianne Rundström uppenbart okunniga om väldigt mycket. Elfsberg och Rundström sa gång på gång fel i fråga om elementära fakta (som jag gett exempel på ovan) - och det märktes att de heller inte i någon nämnvärd utsträckning alls hängt med i den amerikanska debatten om dessa ämnen. De hade inte heller kunskaper att kunna anmärka på när deras diverse gäster slängde ur sig felaktigheter av olika slag. Att lyssna på de saker som det pratades om var (efter att ha följt amerikansk politik flera timmar om dagen, dagligen sedan januari 2008 - och innan dess så gott som dagligen i typ åtta år) - som att backa tiden till 2004. Bortsett från okunniga framstod Elfsberg och Rundström också som väldigt gammelmodiga: amerikansk politik var något distanserat "långt borta". Men värst av allt, de verkade inte vara genuint intresserade av ämnet, därav tendensen att driva alla diskussioner i en och samma på förhand givna riktning.

Det stora problemet var dock inte att man bjudit in människor som Jan Eliasson, Pierre Schori och Jan Guillou, utan att man bara bjöd in sådana slags människor. Det fanns förstås också andra slags gäster - de som fokuserade på att berätta om sina egna erfarenheter av det ena eller det andra. Men alla gäster med en mer politiskt präglad profil var överlag kritiska mot USA/Bush - och Bushadministrationens politik presenterades inte rättvist av någon enda gäst under hela den nio timmar långa sändningen.

Det sätts bäst i perspektiv genom att jämföra med andra kanaler. National Geographic har, som tidigare nämndes, också kört ett antal temakvällar inför tioårsdagen. Där kunde man se dokumentärer om attacken, om Irakkriget (och alla de många faktorer som fanns där bakom) - och som höjdpunkt en lång och ingående intervju med president George W. Bush - där han berättar om vad som hände under attacken och den respons som sedan följde (betydligt mer intressant än att höra en okunnig besserwisser som Jan Eliasson). Något liknande fanns det som sagt inte en skymt av i SVT:s heldagssändning, som inte kan beskrivas som något annat än mycket undermålig. Sveriges Television bör få en skarp reprimand eftersom de inte levde upp till vad som bör kunna förväntas av public service.

Inför Sveriges Televisions nyhetsprogram Rapports 40-års-jubileum i slutet av 2008, sa Claes Elfsberg så här:

"En kris ställer speciella krav på oss. Från teamet på plats till mig som nyhetsankare handlar det om att förvalta ett förtroende och förmedla ett lugn - att lägga undan de egna känslorna för ett tag, även om man är djupt berörd."

Ett förtroende SVT med sin heldagssändning om 9/11 visat att de misslyckats med att förvalta. Claes Elfsberg har uppenbarligen varit med länge i Svensk Television - kanske lite för länge. Han och Marianne Rundström bör därför överväga att gå i pension, samtidigt som SVT bör genomgå en rejäl reform om ett fortsatt leverne på skattepengar och tvångsavgifter i något avseende ska kunna legitimeras.


---------------------------

För mer om svensk medias vinklade rapportering om Bush och republikanerna rekommenderas också dessa artiklar:


Vinklad USA-rapportering och svensk Public Service 20110401

Recension: Decision Points - av George W. Bush 20110328

---------------------------

Gillar ni det jag skriver? Stöd då Amerikanska nyhetsanalyser.

13 kommentarer:

Thomas Ek sa...

Jag känner mig först ”stum” efter att ha läst artikeln ”En granskning av SVT:s 9/11-sändning”, och det av två skäl.

1. Jag har aldrig någonsin tidigare läst/ hittat någon skrift som utifrån så sakliga och objektiva grunder kritiskt granskar SVT:s USA rapporteringar.

2. Du tar upp och beskriver olika problemfyllda karaktärsdrag på ett föredömligt balanserat sätt. Du utrycker dig därtill väldigt väl.

Du Ronie måste helt enkelt skicka in den artikeln till ”Granskningsnämnden”. Det vore fantastiskt skönt, bra och efterlängtat om SVT:s rapport under sin nyhetssändning tvingades meddela att deras 8 timmar långa 9/11 sändning var partisk och okunnig.

Et stort tack för ditt arbete!
/Thomas Ek

Lars Gunther (itpastorn) sa...

Jag undrar precis som Thomas om du kontaktat SVT?

Jag tackar för en utmärkt artikel, även om jag inte håller med om precis allt. Exempelvis borde waterboarding räknas som tortyr, om det nu inte gör det, men det förändrar inte den saken att mångdubbelt värre tortyr utövas på mängder av ställen världen över och att SVT totalt brister i såväl kompeten som proportioner.

SOM-institutets undrersökningar har ju visat att media i Sverige är synnerligen vänstervriden och på SVT är det extra tydligt.

Lars Adaktusson har flera upplysande exempel på denna problematik i sin bok.

Ronie Berggren sa...

Tack för kommentarerna.

Thomas,

Nej, jag har inte skickat artikeln någonstans, men förslaget om Granskningsnämnden ska övervägas. Möjligtvis blir det kanske också en Newsmill-artikel.

Lars,

man kan absolut anse att waterboarding är tortyr. Det gör många amerikanska politiker (däribland John McCain) - men den specifika frågan bör man reflektera över i ljuset av det resonemang som fördes kring metoden, som jag beskriver i min artikel om ämnet:

http://usapol.blogspot.com/2009/05/felaktig-svensk-rapportering-om-cias_30.html (Läs gärna den också om du inte redan gjort detta).

Erik A sa...

Som trogen läsare som dock hittils avstått från att kommentera vill jag ta tillfället i akt att tacka för vad som måste vara otaliga timmars arbete med bloggen.

Ni håller en jämn, hög nivå i arbetet att skildra/förmedla amerikanska nyhetsanalyser till en svensk publik.

Keep up the good work!

Michael L sa...

Håller med om att du borde skicka detta till Granskningsnämnden. Jag lyssnade även på Ekots tre timmar långa sändning på samma tema och även den hade exakt samma problem. Så gott som endast USA och Bush-kritiker var inbjudna och mycket skumma vinklingar på diskussionerna som jag redan när jag lyssnade på det hade många frågetecken kring.

Tack för att du uppmärksammade detta.

PetraE sa...

Stort tack för en fantastiskt intressant och genomarbetad(dock skrämmande!)artikel, jag kommer vidarebefordra som obligatorisk läsning för vänkretsen!

Hälsn Petra

Leif Ekstedt sa...

En mycket väl genomarbetad genomgång av9/11. Men SVT:ssändning är förmodligen ganska
ensidig just av den nämda orsaken att det är vänsterinflation bland
de som styr SVT.

Anonym sa...

Bra jobbat :)

Anonym sa...

Väldigt väl skriven analys av SVT´s 9/11 bevakning, tack !

Satt själv och häpnade, klarade stundtals inte av det utan var tvungen växla kanaler..

stephan w sa...

En utmärkt och genomarbetad analys av en för all del föga överraskande vinkling av nine/eleven.
Jag hade blivit mer förvånad om SVT bemödat sig om en rak och professionell hantering av angreppet.
Ett stort tack ändå till två herrar som vågat sig ner på djupet...

Maestro sa...

Nja "granskningen" i arikeln består ju mest av hårklyverier. Det börjar direkt med att man hakat upp sig på att Elfsberg sa följande: "Sa alltså dåvarande presidenten George W. Bush direkt efter attentaten mot World Trade Center."
En helt obetydlig petitess, sedan fortgår "granskningen" i liknande stil. Det går alltid, om man vrider och vänder på allt att hitta felaktigheter och visa på subjektivitet eftersom ingen rapportering är så neutral att den passar alla petimetrar. Till sist, att artikelförfattarna ens teoretiserar kring om "waterboarding" är tortyr eller inte visar ju på hur subjektiva dom själva är i sitt tänk. Och att dom anser det moraliskt legitimt att ha ihjäl oskyldiga civila visar ju bara hur snurriga dom är..

Anonym sa...

vad är skillnaden mellan hampus pappa och hampus mamma?












Anonym sa...

vad är skillnaden mellan hampus pappa och hampus mamma?












vad är skillnaden mellan hampus mamma och al-aquida