torsdag 19 juli 2012

Den intimt granskande VP-processen

Vad krävs för att bli vice-presidentkandidat?

Svaret är, ganska mycket. GQ har här en artikel som beskriver den intimt granskande process VP-kandidater utsätts för. Där kampanj-teamet gräver ner sig i alla detaljer i dennes liv, för att där på förhand kunna få en bild av huruvida något i personens bakgrund kommer att grävas fram i media och vändas mot det kandiderande presidentteamet.

GQ sände sin medarbetare Jason Zengerle till en topp-vp-granskare i Washington DC. Innan dess talade han med den fd demokratiske senatorn Evan Bay, som själv varit föremål för en rad VP-spekulationer, som sa:

"...It's like having a colonoscopy, except they use the Hubble telescope on you."


Något som visade stämma, och när Zengerle kom in möttes han direkt av en rad frågor hans sexuella historia, med närgångna frågor om huruvida han alltid varit trogen mot sin fru, till om det finns några eventuella sexfilmer han medverkat i. Redan tidigare fick han dock fylla i ett långt formulär med en rad frågor om inkomster, huruvida han någon gång testat droger etc. Och när de träffas får han sedan en rad hypotetiska frågor om te x hur han skulle göra om presidenten besöker Seoul i Sydkorea och hans hotellrum exploderar och 200 000 nordkoreaner marscherar över gränsen, skulle han då beordrar bruk av taktiska amerikanska kärnvapen?

Reportern fortsätter att berätta om sitt experimentella deltagande i VP-granskningsprocessen och upplyser också om att Romney-kampanjen nu bedriver den mest ingående gransknings-processen i vice-president-kandidaturens historia - en läxa från John McCains val av Sarah Palin 2008.

Artikeln beskriver sedan eventuella saker som skulle kunna grävas upp hos Romneys potentiella VP-kandidater, som skulle kunna göra det problematiskt att välja dem: dels Chris Christies beslut när han var åklagare, där i alla fall en åtalad gav pengar till Christies skola, och undgick åtal. Dels John Thunes medlemskap i "The Family" (högerkristen organisation som vänster är skrap kritisk till och bland annat sägs ha inspirerat anti-gay-lagsförslagen i Uganda), Rob Portmans direkta kopplingar till Bush-administrationen, Tim Pawlentys hårda primärvalskritik mot Romney, Rubios förmåga att hantera ingående granskningar, Bobby Jindals ingående beskrivning av en exorcism i sin ungdom. Allt handlar således om att gräva fram vilka eventuella skelett som kan finnas i de respektive kandidaternas garderober.

Hur blev det så?

Den mycket intressanta frågan besvaras också i GQ, som förklarar att det fram till 1944 i princip var oväsentligt vem som var VP-kandidat, och att presidentkandidaten själv inte ens gjorde valet, utan att det tillföll delegaterna på partikonventet. 1972 när den George McGovern var demokraternas presidentkandidat så skulle det här dock förändras, och granskningen av VP-kandidaterna bli mycket viktigare.

McGovern hade problem med att få tag i en vice-presidentkandidat (Ted Kennedy och många andra prominenta demokrater tackade nej) - till slut valde McGovern därför Missouri-senatorn Thomas Eagleton. Den sistnämnde dolde dock för presidentkandidatteamet att han vid ett flertal tillfällen sökt vård för psykiska problem, fått el-chocks-terapi, och även åt anti-psykos-medicinen Thorazine.

Uppgifterna läckte till media, som skapade stora rubriker och McGovern hanterade hela situationen dåligt. Och en bidgragsgivare skrev till McGovern:

"Since you have conceded election to Nixon by selection of a psychotic running mate, I would like a refund of money contributed when you were a viable candidate."


McGovern tvingades helt enkelt byta VP-kandidat efter tre veckor och valde då Sargent (Kennedy) Shriver.

Denna läxa skulle näste demokratiske presidentkandidat Jimmy Carter lära sig, och han utsatte sin VP-kandidat Walter Mondale för en ingående granskningsprocess - vilket är ett arv Carter sedan dess lämnat efter sig.

De som granskar VP-kandidaterna utgår också ofta från de misstags som gjordes under föregående valcykel: efter Eagleton kollade man upp medicinhistoria, efter Dan Quayle, militärhistoria. Men en god VP-granskare måste också kunna ta tidigare oupptäckta områden i akt.

Den VP-granskare som GQ-journalisten lät sig själv utsättas för var Ted Frank - som var med i McCain-kampanjen i deras val av Sarah Palin, och som också gestaltas i filmen Game Change - förklarar att om han varit granskare i Romney-kampanjen så skulle han kolla upp i synnerhet två saker: dels amorteringar, och huruvida kandidaterna överuppskattat sina inkomster - vilket var vanligt under husbubblan. Därtill skulle han kolla upp kandidaternas religiösa bakgrund - av stor vikt för Romney, som själv har sina egna kampanjproblem med sin religiösa bakgrund.

Ted Frank säger att i framtiden kommer frågorna förmodligen att bli ännu mer intima och handla om relationer på ett mycket mer ingående sätt. Dagens kandidater har överlag haft samma partner sedan high-school - något framtida kandidater inte kommer att ha haft på samma sätt.

I artikeln konstateras också att VP-kandidatens bakgrundshistoria är mycket svårare att hantera än huvudkandidaternas egen bakgrund - en bakgrund de själva från start haft möjlighet att hantera och anpassa sin kampanj till. I slutet av artikeln redogör GQ-journalisten också hur det gick för honom själv. Men istället för att avslöja det bör ni själva läsa hela den mycket intressanta artikeln.

Källa: GQ

Se även tidigare inlägg:

Pawlenty om sökandet efter Romneys VP 20120717

Inga kommentarer: