lördag 5 november 2011

Världens bästa story - Lars Adaktusson

Lars Adaktusson har varit en tung svensk mediaprofil i årtionden. Nu har han släppt boken "Världens bästa story" (Utgiven 2011 på Libris / Ekerlids förlag) där han sammanfattar både sitt personliga liv och sin yrkeskarriär som nyhetsreporter.

Själv är jag inte i någon egentlig mening alls bekant med Adaktusson. Jag har inte följt hans karriär i SVT och jag har inte sett den programserie han hade på TV8. Däremot minns jag att han var svensk USA-korrespondent för SVT vid presidentvalet år 2000 som jag följde hyfsat noggrant - och att han då också intervjuade Texas dåvarande guvernör och republikanske presidentkandidat George W. Bush. Jag har också alltid haft ett passivt positivt intryck av Adaktusson; passivt på så vis att jag aldrig satt mig in i hans journalistiska förehavanden nämnvärt djupt; positivt på så vis att jag trots att jag inte gjort det ändå uppfattat honom som en bra person och överlag bra reporter. Det var därför med stort intresse jag gav mig i kast med boken, som jag nu har läst klart. Här följer således en recenserande sammanfattning.

Bokens syfte:


Adaktusson inleder boken med att skildra yrkesuppbrottet efter 20 år inom TV-journalistik, när han lämnade TV8 2010 efter att kanalen övergett satsningen på den fördjupande samhällsjournalistiken till förmån för mer mainstream-anpassade sändningar - ett beslut Adaktusson ur ett ekonomiskt perspektiv har förståelse för, men en tendens han samtidigt oroar sig över, och skriver:

"Jag har brunnit för journalistiken, samtidigt gnager en oro för att televisionen håller på att förvandlas till ett nöjesfält.

...Det är illavarslande att inget av de stora mediehusen tycks satsa på fördjupande samhällsjournalistik och omvärldsbevakning." (S 14)


Dessa brister i journalistiken beskriver han sedan som ett demokratiproblem. Han förklarar också att han i boken utifrån sin långa karriär vill ventilera mediernas makt, möjligheter - men även dess brister.

En spännande karriär:


Utrikesbevakning:

Adaktusson berättar sedan om en spännande karriär som korrespondent i krigets fd Jugoslavien där han på nära håll fick se död och lidande men även medias makt att faktiskt kunna påverka. Adaktusson skriver också att konflikten i Bosnien var en av de mest mediebevakade konflikter i världen medan däremot situationen i dagens Afghanistan är ett av de mest underbevakade sådana.

Han berättar också om sin rapportering från Centralamerika, Östeuropa vid murens fall, sin tid som USA-korrespondent kring valet 2000, hans återresa 2008 och effekterna efter 9/11-attacken. I förhållande till utrikespolitiken minns han människor han mött bara för ett ögonblick men som ändå satt livslånga intryck - och hur man som journalist förhåller sig till det ofta djupgående mänskliga lidande man tvingas konfrontera. Bland annat berättar han om en kvinna i 20-årsåldern som överlevt massakern i Stupni Do i det krigshärjade Bosnien. Hon hade bundits, våldtagits och tvingats bevittna mordet på sin pojkvän - hon låstes sedan in i en byggnad tillsammans med andra kvinnor som sedan sattes i brand. Hon undkom och lyckades berätta sin historia för Adaktusson, som förklarar att man inte heller som journalist kan förbli opåverkad och som journalist måste man också ta ställning när oskyldiga människor utsätts för våld och övergrepp.

Inrikesbevakning:

Därtill beskriver han också ingående sin tid i händelsernas centrum i ett visserligen tryggare men likväl händelserikt Sverige, och avgörande ögonblick han bevittnat av svensk historia, som u-båtskränkningarna på 1980-talet, Palme-mordet, Tsunamikatastrofen 2004 osv. Han berättar också om sin långa inrikespolitiska karriär på såväl SVT och uppbyggandet av Agenda - som senare på TV8 och uppbyggandet av en fördjupad samhällsjournalistik. Samt förstås, sina medföljande möten med Sveriges politiska och ekonomiska tungviktare som Göran Persson, Carl Bildt, Ingvar Kampbrand, Cristina Stenbeck och många andra.

Svensk mediagranskning:

Själv ansåg jag att delarna av boken som behandlar svensk media och mediagranskning tillhörde de mest intressanta. Adaktusson beskriver hur SVT hade en mängd olika reportrar med mycket annorlunda personlighet och under tidigare år ett konkurrenssystem mellan Aktuellt och Rapport. Men han avslöjar också hur SVT till viss del gick Persson-regeringens ärenden och hur det inom svensk media råder en stor brist på konstruktiv självkritik. Adaktusson skriver:

"Svensk journalistik behöver en genomgripande förändring i synen på egna misstag. Men också en större medvetenhet om de publicistiska skyldigheter och grundläggande värderingar som ligger till grund för arbetet. Journalistiken har utvecklats till en maktutövning, mediernas företrädare gör allt för att stärka sitt inflytande men har hittills inte visat tillräcklig vilja att ta ansvar. I längden är detta ohållbart." (S 198)


I ett annat kapitel ger han ett konkret exempel på hur den enögda rapporteringen faktiskt kunde gestalta sig. Han beskriver sin tid som reporter i Israel och Palestina och beskriver konflikten på ett sakligt och förstående sätt gentemot båda sidor. En sådan förståelse hyste dock inte alla. Adaktusson berättar hur en av hans företrädande korrespondenter Peter Löfgren, var ytterst anti-israelisk och hur han när en SVT-fotograf stod och samtalade med en israelisk soldat kom utspringande och ropade "Fraternisera aldrig med ockupationsmakten!" - ett uttryck som talar för sig själv.

I ett annat kapitel beskriver han synen på Public Service, och ett meningsutbyte med SVT:s Claes Elfsberg 2007 när Elfsberg som då var SVT:s tittarombudsman hävdade att "samhällsägande" var en grundläggande förutsättning för definitionen av Public Service - något Adaktusson inte instämmer i, utan istället hävdar att det behövs fler aktörer vid sidan av SVT. Han skriver:

"Meningsutbytet med Claes Elfsberg var intressant som illustration på de otidsenliga stämningar som råder bland en del debattörer som uppger sig vilja slå vakt om kvalitativ journalistik. Uppfattningen att endast ett TV-bolag producerar public serviceprogram leder med automatik till slutsatsen att inget av innehållet i övriga TV-kanaler kan betraktas som journalistik i allmänhetens tjänst." (S 252)


Detta innebär konkret inte bara att TV 4:s nyhets- och samhällsprogram måste diskvalificeras, man måste också diskvalificera USA:s otaliga legendariska journalister som Mike Wallace från 60 Minutes, David Gregory från Meet the Press, Ted Koppel i Nightline.

Till listan kan förstås läggas i princip alla amerikanska nyhetsprogram och TV-shower utanför PBS. De som menar att ägandet är det centrala måste kunna påvisa att det som produceras i privatägda kanaler styrs av andra bedömningar än rent publicistiska. Adaktusson - som har erfarenhet från båda läger - skriver dock:

"Inget visar dock att kommersiellt ägda medieföretag i högre grad än offentlig-ägda sänder program vars innehåll påverkats av externa intressen. När jag själv kom till TV8 kunde jag konstatera att det journalistiska arbetet där utfördes enligt samma principer som på SVT. Självständiga redaktionella bedömningar styrde samhällsbevakning och nyhetsvärdering inom TV8 i lika hög grad som inom det statligt reglerade Sveriges Television. Jag arbetade med public serviceprogram som anställd vid Sveriges Television, och jag gjorde det i lika hög grad på TV8." (S 253)


Med detta sagt förklarar han dock att han inte anser att utbudet av kvalitativ journalistik är stort nog i Sverige - vare sig på SVT eller bland de privata alternativen. TV4 anser han har ett särskilt ansvar att bredda nyhetskonkurrensen med SVT som länge dominerat nyhetsförmedlingen i Sverige. Han beskriver sedan hur olika länder har valt att finansiera specifika samhällsprogram snarare än specifika statsägda kanaler för att på så vis öka mångfalden - vilket gynnar både publikens och samhällets övergripande intressen. Han för vidare ett mycket intressant resonemang om ämnet.

Ett spännande liv:


Men Adaktusson beskriver inte bara en spännande karriär utan även ett spännande liv i och utanför karriären. Han berättar personligt om sin familj, sin uppväxt inom pingströrelsen i Jönköping, hur hans journalistiska intresse kom till och glädjen han upplevde när han 1975 antogs till Journalisthögskolan i Göteborg och vägen fram tills han började på SVT 1987.

Som jag inledningsvis skrev så hade jag på förhand ett allmänt positivt intryck av Adaktusson, och när jag läste "Världens bästa story" blev det intrycket både bekräftat och stärkt. Men inte i första hand pg a Adaktussons imponerande journalistiska meritlista, utan snarare pg a hans reflektioner över såväl sig själv som sin karriär. Reflektioner där han ärligt förklarar hur han genom åren sett på saker och ting utan att defensivt eller elakt angripande gå in i några av de konflikter och polemiska motsättningar han i boken beskriver att hans yrke ofta kan ge upphov till.

Men han är också klarsynt på ett sätt som inte tillhör vanligheterna, både i sin kritiska syn på svensk media som i sitt efterlysande av mer ideologi i svensk politik. Därmed lyfter han fram ståndpunkter och vinklar som sällan framförs från folk inom den yrkesgrupp han kommer ifrån, och eftersom han själv tillhör Sveriges mest erfarna journalister kan han göra det på ett sätt som känns alltigenom trovärdigt. Claes Elfsberg och andra kan måhända kritisera Adaktussons specifika åsikter, men de kan knappast kritisera hans erfarenheter eller hans journalistiska bakgrund i precis samma bransch som dem själva. Det gör i mitt tycke Adaktussons bok väldigt viktig.

"Världens bästa story" kan köpas på Adlibris, och här är en intervju jag hittade med Lars Adaktusson inför publiceringen av boken.

Se även tidigare inlägg:

Den här bloggen delar åsikten att svensk media inte för en tillräckligt seriös samhällsjournalistik, och många av de artiklar som här skrivits har skrivits specifikt för att komplettera bristerna inom svensk media. Här är en aktuell sådan artikel som specifikt riktar sig mot SVT:

En granskning av SVT:s 9/11-sändning 20110917

Inga kommentarer: