tisdag 22 juli 2014

Recension: "Total Recall" - Arnold Schwarzenegger

Den första film jag såg med Arnold Schwarzenegger var "Total Recall" från 1990. Jag var 11 och såg filmen på ett barnkalas i sällskap av en rad andra barn. Schwarzenegger hängde sedan med i bakgrunden och efter att som 13-åring fascinerats av -allt- i Terminator 2 blev jag en hängiven Arnold-fan.

"Total Recall" är också namnet på Schwarzeneggers självbiografi från 2012 - en biografi skriven efter en mycket lång och framgångsrik karriär som kroppsbyggare, filmstjärna och politiker. Men också med en spännande livshistoria som i många avseenden exemplifierar den amerikanska drömmen om att komma från ingenstans och lyckas i landet där möjligheter att lyckas faktiskt ges till dem som bara vill och vågar.

Jag har under veckan som gått läst boken (parallellt med att jag tittat igenom en rad gamla Arnold-filmer) - här är min recension.

Total Recall


Uppväxten i Österrike


Arnolds historia och livsberättelse börjar i Österrike, där han föddes 1947 i byn Thal strax efter andra världskriget, när Sovjetunionens skugga hängde över Europa.

Hans familj bestod av modern Aurelia Jadrny, fadern Gustav Schwarzenegger och den ett år äldre brodern Meinhard. Det var en kärleksfull men samtidigt sträng familj. Kärleksfull på så vis att båda föräldrarna älskade varandra djupt - och ville barnens bästa. Men också en sträng familj, där i synnerhet fadern ville inplita vikten av disciplin genom att ibland ge pojkarna ett kok stryk.

Fadern var inte perfekt, men han var polis och ville att barnen skulle agera föredömligt även om han själv inte alltid gjorde det. På fredagar kom han ofta hem stupfull i raseriutbrott och kunde uppträda illa mot både hustru och barn - men i det, och även i övriga avseenden, skilde sig Arnolds familj knappast från andra familjer i österrikiska byar på 1950-talet.

I tidigt skede växte en längtan fram i den unge Arnold om att uppnå något mer än vad livet i byn kunde erbjuda - något han i synnerhet kände när föräldrarna undrade vad han ville bli när han blev stor; kanske mekaniker, snickare eller varför inte polis precis som fadern?

Arnold kände dock alltid att han inte hörde hemma i byn - han ville till Amerika. Exakt varför han ville det spekulerar han om. Kanske ville han komma bort från faderns järndisciplin - och kanske började lockelsen när han studerade i den betydligt större grannstaden Graz och där fick inblick i USA genom amerikanska filmaffischer, vilka fick honom att på bussen förklara för en flicka att han skulle åka till USA, något många i omgivningen var skeptiska till. Längtan växte sig dock allt starkare.

Parallellt började också ett intresse för kroppsbygge efter att en lärare visat den unge Arnold en sportsida med en bild av bodybuildern Kurt Marnul - som också blivit Mr Austria. Arnold fascinerades av att Marnul bar glasögon samtidigt som han hade muskler. De två sakerna - ett tecken för intellekt kombinerat med fysisk styrka - lockade, och snart växte hans eget intresse fram för fysisk träning och tyngdlyftning i synnerhet.

Tillsammans med en kompis åkte han till tyngdlyftnings-VM i Wien och senare fick han även tillfälle att träffa Kurt Marnul, vars muskler och glamourösa liv med bilar och kvinnor fick den unge Arnold att ännu mer känna att han hittat en väg bort från den österrikiska bytillvaron; han ville vinna Mr Universe, åka till Hollywood och bli som Hollywoodstjärnan Reg Park (som var kroppsbyggare och stjärna i filmen "Herkules erövrar Atlantis" från 1961). Marnul såg Arnolds intensitet och erbjöd att hjälpa honom komma igång med seriös styrketräning och snart var han med i samma klubb som den store Kurt Marnul.

Hemma blev modern dock alltmer skeptisk till sonens affischer på manliga kroppsbyggare. Och till slut så oroad att hon frågade en doktor om råd. Doktorn var dock förstående och förklarade att unga män ofta ser upp till sina fäder, men till slut räcker inte detta just på grund av att fäderna är just fäder - och då börjar man naturligt se upp till andra, och det var inget hon behövde oroa sig för. Modern började därefter betrakta sonens träning med stolthet. Att Arnold parallellt också utvecklades i förhållande till flickor var dock något hon inte alls förhöll sig lika tolerant mot.

Arnold växte, och gjorde så småningom militärtjänstgöring som pansarvagnsförare. Parallellt fortsatte han träna och ställa upp i bodybuilding. Men när Mr Europe-tävlingen 1965 skulle hållas i Stuttgart, Tyskland fick han inte dispans att lämna militärposteringen - men han åkte förstås i alla fall. Väl tillbaka blev straffet att sitta ensam i en cell i ett dygn. Men det gjorde inget för han hade vunnit titeln som "Mest välbyggde idrottsjunior".

Träningen och tävlandet fortsatte locka och till slut fick han tillstånd att avbryta sitt treåriga kontrakt som pansarvagnsförare och åkte 1966 till München i Tyskland, där han erbjudits jobb som föreståndare för ett gym. Där tränade han på dagtid och gick på kvällarna ut till de beryktade ölhallarna, fick vänner (i synnerhet italienaren Franco Columbu som entusiastiskt nappade på Arnolds idé om att chocka musklerna under träning genom att inte bara repetera samma träningsmoment gång på gång utan göra nya helt oväntade saker kroppen inte var förbereddd på) och började sikta på att erövra titeln som Mr Universe, som hölls i London varje år - och som många av hans kroppsbyggar-idoler hade vunnit. Arnold blev tvåa - alltså inte bäst - men tillräckligt bra för att kunna sikta ännu högre.

Och nu började tankarna på att få åka till USA tillta alltmer - och bodybuildingen framstod som vägen dit. Om han vann Mr Universe (som var Europas stora tävling) skulle möjligheten ges att delta också i "Mr Universe" i USA. Inför uppkommande år satsade han därför än mer fokuserat och vann Mr Universes amatörklass 1967 blott 20 år gammal. Han återvände sedan till München och drog nytta av segern för att på sitt gym sälja fler produkter och träningspass och locka nya intresserade på den lilla konkurrerande marknad som vid det laget uppstått. Hans sinne för affärer hade funnits hos honom så länge han kunde minnas.

För att bli känd och få möjlighet att tävla i USA måste han dock fortsätta vinna och sticka ut, så inför Mr Universe 1968 satsade han ännu mer - och denna gång vann han. När han sedan kom tillbaka till sitt London-hotell väntade det telegram han drömt om, från  amerikanen Joe Weider - bodybuildingens främsta promotare i hela USA och därmed också den störste i världen, som drev tidningar, tävlingar etc - som skrev:

"Gratulerar till segern. Du är den nya unga sensationen. Du kommer att bli den störste kroppsbyggaren genom tiderna."

Därefter följde en erbjudan om att nästkommande vecka komma till Miami och delta i Mr Universe där.


Arnold gör body-building populärt i USA


Flygresan till USA fascinerade. I New York hänfördes han av skyskraporna och i Miami upptäckte han den blandning av människor från olika raser och bakgrund som han visserligen i viss mån sett också i München men aldrig kommit i kontakt med under sin uppväxt i Österrike.

På plats vid tävligen i Miami fick han för första gången också möta body buildingens stora stjärna: exilkubanen Sergio Oliva - en person han skulle få stifta betydligt närmare bekantskap med längre fram i karriären.

Arnold vann dock inte i Miami, det gjorde istället Frank Zane, som var både lättare och kortare än Schwarzenegger. På kvällen var han mycket besviken och förebrådde sig själv för att ha svikit Joe Weiders som tagit honom dit. Weiders själv var dock långtifrån besviken och dagen därpå bjöd han Arnold på lunch och intervjuade honom för en av sina tidningar och bad honom framåt slutet att stanna kvar i USA och fortsätta satsa på sin karriär. Han lovade att betala en resa till Kalifornien och bekosta ett boende för att Arnold där skulle kunna träna och försöka i tävligen en gång till nästkommande år.

1968 hamnade Arnold Schwarzenegger således i Venice, i Los Angeles, Kalifornien. Till en början blev han lite besviken. Skyskraporna var inte alls som de i New York, och body-building-stället där han skulle vara - Gold's Gym (som var beryktat i kroppsbyggarkretsar och funnits med på bild i många av Joe Weiders tidningar) - var i verkligheten mycket mindre än han föreställt sig när han sett bilderna.

De sakerna skulle dock inte hindra honom från att älska staden och snabbt bli nära vän med många av kroppsbyggarna. De tränade dagligen tillsammans (med träningsredskap av högsta klass), umgicks, besökte Hollywood, åt hos varandra etc och Arnold hade snart fått många vänner som kunde hjälpa honom i sin nya tillvaro. Inte minst blev han förvånad över hur många olika saker som alltid firades i USA: födelsedagar, thanks-giving etc - högtider han aldrig hört talats om i Europa, eller högtider som där firades betydligt mer nedtonat än man gjorde i USA.

Han bodde i en lägenhet i Kalifornien och fick också en liten bil av Joe Weider, som bekostade allt i utbyte mot att Arnold regelbundet lät sig intervjuas i Weiders artiklar. I Kalifornien upptäckte han 1960-talets frigjorda liv (och eftersom han var ny i USA trodde han för en tid att hippierörelsen på västkusten representerade hela USA), politik, kalla krig, Vietnam-frågor etc - och arbetade också på att förbättra sin engelska. I främsta fokus stod dock givetvis träningen. Han lärde sig nya tekniker och att träna olika muskeldelar mer fokuserat för att de skulle bli proportionerliga inför kommande tävlingar.

1969 vann han också Mr Universe mot sin barndomsidol Reg Park. Senare vann han även Mr Olympia där han besegrade den då största body-builder-stjärnan Serigo Oliva. Arnold Schwarzenegger var nu namnet alla inom kroppsbyggarvärlden pratade om.

Joe Weiders - han som tagit Arnold över Atlanten - betraktade den unge mannen mycket välvilligt - nästan som den son han själv aldrig fått - och tog med Arnold på sina affärsresor till Japan och världen över för att promota body-building. En spännande och mycket lärorik tid för den österrikiske invandraren. Och i motsats till de andra kroppsbyggarna - som Weider betraktade som slöfockar som bara ville träna och leva på sponsring så att de under sin övriga tid kunde ligga på stranden - så var Arnold ambitiös och nyfiken och hade dessutom sinne för affärer.

Arnold hade också personligheten som tilltalade media (vilket de flesta kroppsbyggare inte hade) och kunde därför bidra till att göra sporten populär och lyfta upp den från den lilla subkultur den så länge varit. Något som i synnerhet skedde i och med att han 1974 själv anordnade tävlingen Mr International inför vilken Arnold fick sitta i en rad nationella TV-soffor (som Merv Griffin Show, Tonight Show och Mike Douglas Show) och berätta om body-building.

Arnolds kroppsbyggar-karriär och body-buildingens tidiga historia skulle också dokumenteras i filmen "Pumping Iron" (Lyfta skrot) från 1977 (som baserades på en bok med samma namn från några år tidigare), som handlar om träningen inför Mr Olympia 1975. En film där Arnold öppet beskriver träningstillvaron i Kaliforninen och på sin österrikiska brytning bland annat jämför känslan av att träna med att få utlösning:

"Its as satisfying to me as cuming is - as having sex with a woman and cuming"


Arnold hade lyckats göra vad som tidigare var en udda subkultur där man föreställde sig kroppsbyggare som kriminella eller homosexuella, till en seriöst betraktad sport.


Schwarzenegger i Hollywood


För att tjäna pengar på egen hand startade Arnold (tillsammans med sin kompis Franco Columbu som också kommit till USA för att träna, och som han också anordnade Mr International tillsammans med) ett byggföretag där de arbetade som murare, något de gjorde parallellt med sin träning. Och Arnold fascinerades över hur enkelt det var att starta upp ett företag i USA - något som gjorde att han gillade sitt nya land ännu mer.

Men allteftersom tiden gick insåg han att han ville göra mer än att träna, och började drömma om filmindustrin. Redan 1969 hade Joe Weiders fått reda på att några producenter sökte en kroppsbyggare för filmen "Hercules i New York" - en filmroll där Arnold spelar guden Herkules som blir trött på livet i Olympen och åker på en blixt till dagens New York. Arnold konstaterar att manuset var roligt men att han själv inte räckte till. Han fick gå en två veckors kurs i skådespeleri men det räckte inte och hans engelska var så dålig att han knappt förstod manuset. Men det blev ändå början på en lång relation med filmvärlden.

Ett stort projekt i en mer seriös roll skulle erbjudas i filmen "Stay Hungry" 1976 av Bob Rafelson. Storyn utspelas i Birmingham, Alabama där en ung sydstatsaristokrat som ärvt en massa pengar försöker hitta sig själv - något han gör genom att komma in i gym-världen.

Rafelson ställde dock krav på Schwarzenegger och sa att han skulle behöva kämpa för att få rollen. Kroppsbyggaren i huvudrollen skulle nämligen inte bara vara en muskelknutte utan också en känslig person - det var själva konceptet. Därför behövde Arnold lära sig att spela och uttrycka känslor även inför kameran.

Arnold älskade utmaningen och att han träffat en regissör som inte bara ville ha honom för hans kroppsbyggar-färdigheter utan också ville utmana honom att bli en bättre skådespelare. Men Rafelson hade också ett annat krav; att han skulle gå ner från hundranio till nittiofem kilo. Vilket var mycket begärt eftersom det gjorde att Arnold insåg att det skulle innebära att han inte längre ens skulle kunna betraktas som världens mest muskulöse man.

Han skulle således tvingas välja karriär. Han kunde inte fortsätta tävla i body-building om han gick ner så mycket. Body-building hade han dock sysslat med i tolv år och till slut kände han att det var dags att ta steget vidare. Filmindustrin lockade mer (i praktiken skulle han dock fortsätta med body-building-karriären parallellt i några år till - men filmkarriären skulle nu sättas i första rum).

Inför filmrollen fick han en personlig dramacoach som lärde honom att uttrycka, men också att ta fram känslor. Något som han i verkliga livet aldrig gjort. Han hade istället valt att trycka undan många av sina besvärliga känslor. Nu skulle de plockas fram - och i olika roller ombads han att släppa fram olika känslosamma minnen. Det var ett knep som fungerade - men det ställde också stora krav på regissören och filmarna eftersom knepet bara fungerar i viss utsträckning. En skådespelare kan inte plocka fram samma sak med samma reaktion hur många gånger som helst, så det gällde att tagningarna blev bra. Och han gick även gruppkurser i skådespeleri och fick sitta med och titta på hur inspelningar av andra filmer gick till eftersom han var så ny på området.

Inom body-building-kretsarna gick nu ryktet om att Arnold var på väg att sluta, något man använde sig av i pr för "Stay Hungry". Och Joe Weider som var Arnolds träningsmentor men även gav honom sitt stöd i karriärsbytet kom lät trycka texten:

"Arnold ska börja på en ny arena, men vilken film han än spelar in så kommer han att ta med sig bodybuildingen, så vi tar och följer med honom och stödjer honom."

Filmkarriären skulle under 1980-talet få ett rejält uppsving, först med Conan barbaren från 1982, där Arnold spelar hjältekrigaren Conan. En film som spelades in i Spanien där han bodde i flera månader, lärde sig fäktas, rida, jagas av hundar och slåss mot en mekanisk orm.

En rad problem uppstod förstås, så som alltid blir fallet under filminspelningar, men ett av de i efterhand komiska problemen med Conan var hur stuntmännen uppträdde. Det fanns en rad stuntmän som skulle spela fiender vars uppgift bara var att dö snabbt. Dessa ville dock synas så mycket som möjligt och istället för att bara falla ihop tog de sig med största dramaturgi för hjärtat, stönade, föll ner på knä och stönade igen innan de dog. Något som gjorde regissören galen som tvingades ta om scenerna tills stuntmännen lärt sig att hålla sig till sina små roller.

Filmkarriären fortsatte och med Terminator (1) 1984 fick han sitt stora genombrott som verklig actionhjälte. Tanken var först att Arnold skulle spela Kyle Reese - mannen som reser tillbaka i tiden för att skydda modern till världens framtida frälsare John Connor - från en cyborg, en mördarrobot med mänskligt skal som också rest tillbaka i tiden för att mörda kvinnan och på så vis förhindra John Connors födelse.

Arnold kom dock med mängder av idéer till hur roboten skulle uppföra sig, och snabbt insåg regissören James Cameron att det var Arnold som passade bäst i rollen som terminatorn (inte O.J Simpson som man tidigare tänkt sig):

"Jag tror att du skulle vara fantastisk som terminatorn", sa han till en Arnold som initialt var väldigt skeptisk eftersom han var rädd att spela en roll där han hade ännu färre repliker än de få han hade i Conan. Han var även rädd för att fastna i en skurkroll - men Cameron lovade att göra terminatorn tilltalande och Arnold sade ja.

Under inspelningen som bara hade en 6,5 miljoner dollars budget, fick Cameron ta till egna metoder för att spara pengar. Och en natt hade man förberett en bil ute på gatan dit Arnold skickades för att snabbt slå sönder ett bilfönster samtidigt som man filmade och sedan åkte därifrån, eftersom man inte hade råd att anordna en riktig inspelningsplats.

Under inspelningens gång tyckte Arnold att man skulle lägga in lite humor. Och föreslog att terminatorn skulle gå förbi ett kylskåp, se en burk öl, undra vad det var för något, dricka och bli lite på lyran innan han gick vidare. Cameron avfärdade dock idén bestämt: "Det här är en maskin, Arnold, inte en människa. Den är inte E.T. Den kan inte bli full."

De bråkade också lite om ett replikskifte, när robten i en scen innan han förstör en polisstation säger "I'll be back". Arnold tyckte att roboten borde säga "I will be back",  eftersom han tyckte att "I'll" lät lite för feminint. Cameron stirrade bara på honom och hans uteblivna svar visade tydligt att han inte tänkte låta Arnold schackra i hans manus.

I slutändan blev filmen emellertid en succé (som på bara några veckor drog in 100 miljoner dollar) där Arnold Schwarzenegger gjorde en utmärkt roll som terminatorn och James Cameron - som var en relativ uppkomling i filmindustrin - visade att han var genialisk. Arnold mötte också mängder av folk som pressade honom att säga "de där orden", varpå Arnold svarade: "Vaddå?" "Ja, du vet, I'll be back."

Hans karriär som actionhjälte fortsatte, med uppföljare till Conan och 1985 actionfilmen "Commando" och 1987 sci-fi-klassikern "Rovdjuret" - där Arnold spelar ledaren för en grupp kommandosoldater som jagas i djungeln av ett utomjordiskt "rovdjur" som samlar på mänskliga troféer (Arnold skriver att man fick byta ut teamet som skapade rovdjuret, efter att den första modellen tedde sig löjlig och mest såg ut som "en kille med anknäbb i ödledräkt" - i slutändan skulle de dock få till det).

I sin bok berättar han också hur Sylvester Stallone var den stora actionstjärna han ständigt jämförde sig med, och också kände avundsjuka gentemot. Stallone hade med sin succé "Rocky" kommit in i action-hjälte-världen tidigare och gjorde även han en rad storfilmer.

Arnold ville dock försöka bredda sin repertoar, och beslöt att försöka sig på komedier. Det var något han drömt om att göra under flera år. 1985 träffade han komikern Milton Berle, som blev hans komdeimentor och bland annat lärde honom att inte bre på för mycket i sitt agerande.

Öppningen för att sedan göra en riktig komedi kom när han 1986 träffade regissören Ivan Reitman. Tillsammans beslöt de att göra en komedi och Arnold fattade tycke för en historia där han tyckte att Danny DeVito skulle passa utmärkt som medspelare - en process som 1988 resulterade i komedin "Twins".

Actionkarriären var emellertid inte över. 1990 kom succefilmen "Total Recall" och 1991 uppföljaren till Terminator - "Terminator 2: Judgment Day". Regissören James Cameron hade vid det här laget betydligt mer kött på benen sedan sist, och hade sedan den första terminator-filmen nu också regisserat Alien 2 (Aliens Återkomsten) och Avgrunden (The Abyss). Nu var det alltså dags för T2 - där Cameron hade ett manus som till en början förvånade en skeptisk Schwarzenegger.

"Hur kan terminatorn låta bli att döda någon?" undrade Arnold i ett samtal med Cameron. Arnold var rädd för att T2 skulle bli lite för barnvänligt (vilket var precis vad som hade hänt med uppföljaren till Conan, där tvåan floppade). Cameron lugnade honom emellertid och förklarade att terminatorn Arnold skulle spela i denna film inte längre var skurken utan den goda roboten som skulle skydda den unge John Connor från T-1000 - en ännu värre maskin än den T-800 Arnold skulle spela. Och när Arnold sedan läste manuset insåg han att det översteg alla förväntningar. Filmen skulle förmodligen bli en succé.

Arnold fick nu lära sig köra Harley-Davidson samtidigt som han drog fram sin avsågade hagelbössa - något som för att göra det snyggt krävde oändliga timmars övning. Robert Patrick som spelade T-1000 fick även han öva mycket och Linda Hamilton som gestaltade Sarah Connor fick fysikträna flera månader för att framstå som den överlevnadskrigare hon skulle vara.

Terminator 2 hade premiär på USA:s 4:e juli-helg 1991 och blev snabbt den största kassasuccén i hela hans karriär. Succén följdes av den inte alls lika populära "Den siste actionhjälten" (1993) men med "True Lies" (1994) gjorde han ännu en succéfilm.

Efter inspelning av den filmen kände han dock en dag att det högg till i hjärtat när han simmade. Han visste att det i hans släkt funnits personer med klaffel-fel och även han led av ett sådant som nu började märkas - och 1996 förklarade läkarna att han behövde genomgå en operation. En process som tog mycket tid och kraft och för en tid fick han lägga filmkarriären på hyllan.

Med "Terminator 2" hade han dock lyckats bli en av de riktigt stora filmstjärnorna.


Ingift i Kennedy-klanen


1977 blev Arnold Schwarzenegger inbjuden att delta på Robert F. Kennedy pro-celebrity tournament, där han träffade en mängd av Kennedy-klanens stora namn och bl a introducerades till den unga kvinnan Maria Shriver (dotter tilll John F. Kennedys syster Eunice). Till Eunice Shriver utbrast Arnold sedan, rak på sak som han konstaterat sig vara:

"Din dotter har en jättefin häck."

Han och Maria satt dock vid samma bord och dansade sedan.  Efteråt böjds Arnold hem till Kennedy-släktens ställe på Hyannis Port i New York där han fick träffa stora delar av Kennedy-familjen. Han noterade också att alla var demokrater (han själv var republikan).

Han och Maria fortsatte sedan träffas och blev så småningom också ett par även om bröllopet dröjde flera år pg a att båda hade karriärer på olika håll; Arnold som skådespelare primärt i Kalifornien och Maria Shriver som journalist. De skulle dock gifta sig 1986 (när Arnold fick växla mellan bröllopsplaneringen och inspelningen av "Rovdjuret"). Fast primärt var det något som Kennedy-familjen skötte - de hade arrangerat otaliga bröllop och visste exakt hur saker skulle styras upp, var pressen skulle få befinna sig och hur nära brudparet skulle gå etc. Bröllopet hölls sedan den 26 april i Saint Francis Xavier i Hyannis.

1989 föddes deras första barn Katherine och 1997 deras sista barn Joseph.  Mitten av 1990-talet blev för Arnold en övergång från filmkarriären till familjelivet. I den processen noterade de två makarna också hur otroligt olika de var uppfostrade: Maria var uppfostrad med betjänter som plockade upp tröjorna efter henne när hon kastade dem på golvet - Arnold i en familj där disciplin och ordning var målet.

Maria var inte alltför oordningsam, men det var Arnold som förde in ordningen i hemmet. Men däremot lämnade han kvar barnagan hemma i Österrike. Och körde en mycket mjukare approach än sina egna föräldrar; det som hade fungerat då skulle inte fungera i USA utan bara göra att barnens kompisar skulle tycka att deras föräldrar var konstiga. De beslöt också att varva att skämma bort barnen med att kräva saker som att de tvättade sina kläder själva.

Familjelivet var något han skulle komma att trivas med. Helger och högtider blev plötsligt mycket mer betydelsefulla och under påsken brukade hans egen mor (som han med tiden fått god kontakt med efter faderns och även broderns bortgång åratal tidigare) komma över hälsa på son och barnbarn. Hon tog över köket, bakade och målade ägg med barnen. Hon kom ofta på besök, men tackade nej när Arnold erbjöd att köpa ett hus åt henne i Los Angeles. Hon ville stanna i Österrike, där hon också avled 1998, 76 år gammal.

Om påsken hade tillhört mamma Aurelia Jadrny, så tillhörde tacksägelse-helgen familjen Shriver, där Sargent och Eunice samlade alla barn och barnbarn i sitt residens utanför Washington. Sarge och Eunice hade stort inflytande på barnen och barnbarnen och även på Arnold själv, som samarbetade med dem i arbetet för Special Olympics - OS för handikappade som hade grundats av Eunice Kennedy Shriver själv. Och snart skulle han alltmer också inspireras av Shriver-parets högaktning av dem som gav sig in i offentlig tjänst - dvs blev politiker.


Governator-Guvernören


Som nyanländ invandrare kom Arnold i tidigt skede underfund om sin politiska uppfattning. Han anlände nämligen mitt under en fartfylld amerikansk presidentvalskampanj mellan republikanen Richard Nixon och demokraternas vice-president Hubert Humphrey 1968. Humphrey pratade om välfärd och statliga program - vilket Arnold tyckte lät precis som pratet hemma i Österrike. Nixon däremot, pratade om företagsamhet och möjligheter - vilket Arnold tyckte lät betydligt mer amerikanskt. Och när han hörde Nixon tala frågade han en vän:

"Vad var han för något sa du?"

"Republikan"

"Då är jag republikan också", blev Arnolds svar. Och så blev det.

De politiska kontakterna:

Under åren skulle Arnold Schwarzenegger få kontakter långt upp i det republikanska partiet. Nixon fick honom att fastna för republikanerna (och Arnold blev en försvarare av Nixon även under Watergate-skandalen och skulle sedan komma att lära känna Nixon personligen). När 1980-talet kom och Reagan - den fd skådespelaren - kandiderade till president, blev denne starkt kritiserad av sina liberala Hollywood-kollegor, som kritiserade hans nedskärningar i vad de tyckte var viktiga regeringsprogram. Arnold konstaterar dock att de inte såg helhetsbilden och skriver sedan varför han själv gillade Reagan:

Det som betydde något för mig var att han representerade de värderingar som hade fått mig att komma till Amerika. Jag hade kommit hit därför att USA var världens främsta land och erbjöd de bästa möjligheterna, och när det nu var mitt hemland ville jag att det skulle förbli på det sättet och bidra till att göra det ännu bättre. Efter 1970-talets kalabalik och förstämning röstade amerikanerna på Reagan därför att han påminde dem om deras styrka. Maria brukade säga: "Jag begriper inte varför du är för honom." Men det var anledningen. (s 300)

Arnold skulle också få träffa ekonomen Milton Friedman (som i mångt och mycket format Reagans ekonomiska filosofi) och Friedman blev snabbt en av Arnolds hjältar. Han skulle också få en mycket god relation till president George Herbert Walker Bush som han först träffade när denne var vice-president under Ronald Reagan. Vänskapen fortsatte och Bush bjöd in Arnold till sin egen presidentinstallation 1989 och erbjöd honom att delta för att introducera den nye presidenten i olika omkring-evenemang - något som gjorde Arnold både stolt och förvånad. Bush utsåg också Arnold till sin fitness-tzar - den person att försöka få amerikaner att ägna mer tid åt motion och fysiska aktiviteter (något som bryskt upphörde när Bill Clinton blev president 1993 och Arnold förvisades ur Vita Husets korridorer).

Arnold hade under Bush dock öppet tillträde till Vita Huset och fick även följa med president Bush till Camp David, där journalister brukade fråga om Arnold lärt honom några styrkeövningar varpå Bush svarade att Arnold lärde honom att träna och att han lärde Arnold walleyball. Och Arnold erbjöds även att sitta med när Bush under ett möte på Camp David i februari 1991 fattade beslut om markanfallet i Kuwait-kriget.

Under 1990-talet började sakta en längtan växa fram om att även på egen hand engagera sig politiskt. Clint Eastwood - som var en riktigt skärpt person och en av få Hollywood-skådespelare Arnold faktiskt såg upp till - hade valts till borgmästare i sin hemstad Carmel i Kalifornien. Fanns det kanske politiska möjligheter också för honom själv?

I november 1991 skulle han få en rejäl knuff framåt av ingen mindre än fd president Richard Nixon som frågade om han ville titta förbi på dennes kontor inför ett evenemang för hans presidentbibliotek. Arnold åkte dit och och på kontoret frågade Nixon om allt möjligt; om hur det gick med filmkarriären, vad som gjort honom till republikan etc, och Arnold sa precis som han kände: Att han kommit till USA för att USA var världens bästa land, och att man måste göra allt för att välja bra ledare. Och han beskrev sedan situationen Kalifornien stod inför. Innan de lämnade kontoret för att medverka på en mottagning med trettonhundra människor, sa Nixon: "Du måste kandidera till guvernör för Kalifornien", och lovade sedan att ge sitt helhjärtade stöd om Arnold gjorde detta.

Arnold skulle fortsätta sin filmkarriär i ytterligare några år, men i början av 20-00-talet började han alltmer känna att tiden var mogen för nästa steg. Internet-bubblan hade slagit hårt mot Kalifornien - en delstat han kände sig väldigt lojal mot. Han ville också hindra USA från att bli som Europa:

"I mina politiska övertygelser var jag konservativ på ett sätt som många framgångsrika invandrare är: jag ville att USA skulle förbli en bastion för den friaföretagsamheten, och jag ville göra allt jag kunde för att skydda landet mot att följa efter Europa i riktning mot byråkrati och stagnation." (486)

Beslutet och valkampanjen:

I november 2002 vann den demokratiske guvernören Gray Davis sitt omval. Arnold hade övervägt att ställa upp 2002 men insåg att det var dömt att misslyckas att försöka sig på något så stort, så snabbt. Istället hade han under hösten engegerat sig för att driva igenom ett medborgarinitiativ (en av de sk många propositioner som kommer varje år där kalifornienbor får rösta direkt om specifika sakfrågor).

Arnold bildade ett politiskt team som lade fram proposition 49 - om att delstaten skulle gå in för att starta fritidsaktiviteter för alla barn i mellan- och högstadiet - eftersom det var en tid när ungdomar lätt drogs med i gäng.

Arnold varvade inspelningen av Terminator 3 med att åka runt och kampanja för proposition 49. Valnatten spenderades sedan på ett ungdomscenter där de fick beskedet om att förslaget godkänts av allmänheten, som röstat för med 56,7%.

Han hade nu stakat ut en väg för en fortsatt politisk karriär - en karriär som skulle komma mycket snabbare än han hade trott. Gary Davis hade visserligen vunnit sitt återval - men missnöjet mot honom var fortfarande stort och nästan direkt efter hans knappa seger började initativ tas för att genom ett medborgarförslag få till ett omval.

Davis blev i synnerhet populär när han i december 2002 pålyste att delstatens budgetunderskott skulle bli 50% högre än man hade trott bara en månad tidigare. Folk var även upprörda av den elkris som rått, som gjort att elpriserna skjutit i höjden.

Arnold ignorerade till en början pratet om avsättningen - eftersom sådant prat var så typiskt amerikansk politik och så typiskt Kalifornien. Men det växte fram en gräsrotsrörelse och efterhand blev återkallningsvalet en verklighet.

Ett speicalval som gav Arnold ett tillfälle att kandidera som han inte skulle kunna få i ett vanligt val. I vanliga val var man först tvungna att vinna primärvalet för sitt eget parti och därefter besegra motståndarpartiets kandidat. I ett återkallningsval och direktval räckte det med att man fick stöd av 65 namnunderskrifter och betalade in en symbolisk summa på 3500 dollar, därefter fick man vara med på röstsedeln och den som sedan fick flest röster skulle vinna.

Någon bättre chans än så skulle Arnold inte få, förklarade hans rådgivare.

Samtidigt som Arnold övervägde saken för sig själv, så gjorde guvernör Davis ytterligare politiska misstag. För att få bukt med budgetunderskottet höjde han bilskatten till det tredubbla (rent formellt avskaffade han bara en sänkning av en fordonsavgift som införts tidigare, men i praktiken blev det samma sak).

Arnold kom allt mer att ogilla Gray Davis och till slut beslöt han sig för att han ville ge sig in i leken. Det stora hindret blev dock hustrun Maria - hon kom från Kennedy-släkten och visste mer än väl vad ett politiskt liv innebar och det var inget hon kände sig överdrivet lockad av att återvända till: hon hade växt upp med att delta i kampanjer, att skaka hand med människor på fabriker och att få se sitt hem invaderas av politiska rådgivare på helgerna. Hennes far hade förlorat två politiska kampanjer och det hade inte gått att undgå nedsättande prat i skolan. Det var en del av hennes liv och hennes uppväxt men inte vad hon tänkt i sitt eget vuxna liv.

Dagarna gick och Arnold insåg att om Maria inte var med på noterna så var det över. Han hade dock lovat att medverka hos Jay Leno den 6 augusti, och där meddela sitt beslut. Ända intill slutet visste han dock inte själv vilket beslut det var.

Maria stod dock mycket nära sin mor Eunice Shriver - som själv varit en banbrytande politisk och samhällsengagerad kvinna på sin tid - med ett utmärkt politiskt sinne som också backat upp sin make i dennes karriär. När Maria berättade att hon inte ville att Arnold skulle ställa upp hade modern bett henne skärpa sig och sagt att i Kennedy-familjen slöt kvinnorna upp bakom sina makars politiska ambitioner.

Innan Arnold sedan skulle bege sig till Jay Lenos inspelningsstudio lämnade Maria ett antal lappar med olika alternativ, som kort och gott gav honom fria händer att själv fatta sitt beslut - och på the Tonight Show kom svaret: Arnold skulle kandidera till Kaliforniens guvernör.

När beslutet var offentliggjort samlade han snabbt ihop teamet från Proposition 49 kampanjen och byggde upp ett valcenter. Och kampanjen var nu i full gång. En kampanj där Maria snabbt skulle träda in i rollen som "Kennedy-hustru" och börja ta politiskt befäl över kampanjorganisationen.

Arnold fick också - trots att han var republikan - stöd från hela Kennedy-familjen. Bland annat fick han ett gott råd från senator Ted Kennedy (John F. Kennedys lillebror) om att i sina diskussioner i media aldrig gå in på detaljer. Han förklarade att han själv kunde allt som sjukvård, men även om man lade ut alla detaljer så ville journalisterna alltid ha fler detaljer för att man i något avseende skulle göra bort sig. Och därför fanns det ingen anledning att öppet gå in på dessa inför media. En lärdom Arnold skulle ta fasta på.

Kennedy-familjen gjorde också att han kunde framställa sin kampanj som en bipartisansk sådan, bortom den klassika partipolitiken och Arnold fick även stöd av demokrater som Warren Buffet. På den politiska toppnivån stöddes guvernör Davis dock av både Bill Clinton och senator John Kerry; Ted Kennedy däremot, höll sig borta från Kalifornien-kampanjen.

Båda presidenterna Bush erböjd  också att hjälpa till, något Arnold dock tackade nej till eftersom han ville framstå som en underdog som slog mot Gary Davis partietablissemang, något han demonstrerade på så många handlingskraftiga sätt han bara kunde; bland annat genom att vid ett tillfälle släppa ner en rivningskula på en bil för att demonstrera vad han skulle göra med bilskatten som Gary Davis höjt.

Den 24 september hölls en valdebatt där Arnold presterade bra och dagen efter hamnade han högst i opinionssiffrorna. På valkvällen några veckor senare när han just klätt om hörde han CNN pålysa att Davis var besegrad och att Kalifornien hade fått en ny guvernör med namnet Arnold Schwarzenegger.

Guvernörskapet:

En vecka efter valsegern träffade Arnold president George W. Bush som hade vägarna förbi. Det blev ett intressant möte. Arnold stod inte alls lika nära George W. Bush som han stått dennes far, och året dessförinnan hade hans tankar på att möjligtvis kandidera helt avfärdats av Bushs huvudrådgivare Karl Rove, som inför näsan på Arnold sagt att Condoleezza Rice var Kaliforniens framtid.

När han nu träffade Bush var Karl Rove med, som lämnade presidenten och guvernören åt varandra. Bush bad då Arnold att inte vara arg på Rove och konstaterade sedan att de behövde samarbeta. Han kallade sedan in Rove och sa till denne att Arnold gillade honom, varpå de skakade hand.

Arnold skulle aldrig få samma relation till George W. Bush som han haft med dennes far - men han skulle med tiden få stor respekt för president Bushs ledarskap, även om de hade olika syn på en rad frågor där Arnold stod i mitten och Bush till höger.

Tre veckor senare svors han in som Kaliforniens 38:e guvernör vid California State Capitol i Sacramento.  Han höll sedan ett tal där han förklarade att den amerikanska statsbildningen var ett mirakel och att folkrepresentanterna i delstatskongressen nu också måste åstadkomma mirakel för att få ordning på saker och ting.

Efter talet skakade han hand med sina ämbetsföreträdare som alla sa att det här skulle bli hans bästa dag som guvernör. Den näst bästa skulle bli dagen han slutade. Det eftersom han hädanefter varje dag skulle få tampas med besvärliga lagstiftare, delta på begravningar av brandmän och poliser och tvingas skjuta på semestrar och familjetid.

Eftersom Arnold valts genom ett avsättningsval (Arnold var den andre guvernören i Kaliforniens historia att vinna på det sättet) så hade det inte alls funnits lika mycket tid till förberedelser som under ett vanligt val. Och Arnold hade inte ens någon helt färdig stab när han tillträdde. Arbetet satte därför genast igång med att värva rätt medarbetare och Arnold beslöt att välja folk över partigränserna.

Han ville också komma igång fort, och bara en timme efter att han tillträtt avskaffade han de tredubblade bilskatten och i samarbete med delstatskongressen förbjöd han också körtkort för illegala invandrare.

Han presenterade också ett räddningspaket för att få ekonomin på fötter igen, där han bland annat ville reformera arbetsskadeförsäkringen (som tvingade arbetsgivare att betala anställdas sjukfrånvaro på sätt som drev arbetsgivare till randen av konkurs).

Först övervägde han om han skulle gå konfrontativt fram, så som han gjort under sin kampanj. Men kom snart fram till att det bästa var att sätta sig ner med oppositionsledarna och försöka förhandla fram en lösning.

Detta väckte dock vrede bland republikanska aktivister, som ville se hårda tag. Och demokraterna lät sig heller inte lockas utan ansåg att Arnold var en politiker som var rädd för att förlora sin popularitet. Men efter några dagar lyckades han ändå få igenom en budgetreform och många ansåg nu att han faktiskt kunde styra i den oregerliga delstaten, och han fick smeknamnet "guvernatorn" (med en anspelning på "terminatorn").

Han drev också en självständig linje mot sitt eget partis presidentadministration. När George W. Bush inskränkte de federala anslagen till stamcellsforskning, så höjde Arnold de delstatliga anslagen till detta. Och Arnolds popularitet gick inte Vita Huset förbi som inbjöd Arnold att tala på det republikanska nationalkonventet i Madison Square Garden 2004 till förmån för Bushs återval.

Arnold beskriver talet som sitt livs största tal, och att han förberedde sig mer inför det än något annat tal under hela sitt liv. I talet berättade han sin livshistoria och hur han blev republikan, och avslutade sedan med att mana amerikanerna att ge Bush fyra år till i Vita Huset.

Det blev en succé och publiken på konventet jublade. Och följande morgon sa hans svärmor Eunice Shriver skämtsamt att "så som du får det att låta är jag republikan."

På hemmafronten försökte hans politiska motståndare att framställa honom som en översittare. Han var dock mån om att umgås avslappnat med så många som möjligt och hade ett tält där han bjöd in folk att röka cigarrer. Och det var genom sådant umgänge han lyckades få igenom reformen av arbetsskadeförsäkringen (en försäkring som demokraterna drivit igenom och som gjorde att folk lätt kunde flytta över sina sjukhusutgifter till sina arbetsgivare - det blev Kaliforniens variant av allmän sjukvård - där företagen betalade hela bördan).

Arnold var till en början alltså populär och hade blivit det genom en sansad inställning till sina medpolitiker. Men han var också en actionstjärna och hade aldrig hållit tyst om vad han tyckte.

Han hade lyckats reformera vissa saker och få företagen att stanna kvar i Kalifornien - men budgeten var fortfarande illa däran. Och precis som de tidigare guvernörerna varnat honom för så fastande budgetförhandlingarna i en ideologiskt präglad kongress. Arnold beslöt sig för att på kaliforniskt vis då gå förbi delstatskongressen och vända sig direkt till folket. När han gjorde det höll han dock ett tal där han inför folket sa att politikerna i Sacramento inte hade ryggrad nog att öppet erkänna att de inte längre representerade folket utan istället gick ärenden åt olika särintressen. Han fortsatte sedan:

"Jag kallar dem girlie men. De borde återvända till förhandlingsbordet, och de borde bli klara med budgeten."

Uttrycket "girlie men" hade han kommit på spontant och det var inte förskrivet i talet. Snabbt blev han kritiserad för att vara sexistisk, homofob etc. Och även delstatspolitikerna fick genom uttalandet tillfälle att konstatera att det var ord man inte förväntade sig att en guvernör skulle yttra.

Efter den händelsen började det mesta gå trögt i Arnolds guvernörskap. I december 2004 anordnade Maria en stor internationell kvinnokonferens där Arnold skulle tala. Under talet började en grupp demonstrerande kvinnor ropa slagord om att Arnold avskaffat en av sin företrädare Gray Davis förordningar om att skära ner arbetsbördan på vårdpersonal från 6 till 5 patienter per vårdare. De ropade för att Arnold ändrat detta - varpå Arnold ropade tillbaka:

"Bry er inte om rösterna där borta. De tillhör särintressena. Särintressena vill inte ha mig i Sacramento därför att jag ger dem en spark där bak."

De orden fick dock vårdfackföreningarna att gå i taket och offentligt förklara krig mot Schwarzenegger-administrationen, och under flera månader skulle han mötas av demonstranter som skanderade mot honom när han var ute och talade - och med tiden skulle även lärarfacken, kriminalfacken och andra fackföreningar vända sig mot honom - vilket skulle göra den politiska processen omöjlig.

Arnold gav dem dock ofta svar på tal. Men kampen mot fackföreningarna hade ställt Maria i problem - hon var demokrat och höll inte alltid med sin make, och det gjorde inte heller Kennedy-familjen som stod fackföreningarna nära, och Maria hamnade i den otrevliga mitten. I slutändan blev det också en politisk kamp Arnold inte kunde vinna.

Hösten 2006 gick han likväl mot omval där han möttes av en svag motståndare som han besegerade med hela 17%. Arnold hade gjort comeback.

Under sin andra mandatperiod skulle han satsa på grön energi och försöka skapa ett bättre sjukvårdssystem. Sjukvårdsreformen dog emellertid i delstatskongressen 2008. Arnold konstaterar dock att hans reformplan studerades noggrant i Vita Huset i skapandet av ObamaCare och att hans plan kompletterade de brister som fanns i RomneyCare.

Ifråga om miljöpolitik gick det lite bättre och han fick i sin delstat igenom USA:s första utsläppstak.

Men guvernörskapet skulle också präglas av problem bortom hans egen kontroll. Dels de stora skogsbränderna som drabbade Kalifornien i slutet av 2007 där han som tur var hade ett krisprogram i beredskap (ett krisprogram han infört efter orkanen Katrina 2005 eftersom han ville att hans delstat skulle vara förberedd om en katastrof inträffade). Och han konstaterar också att Bush-administrationen var mycket behjälplig under bränderna.

Sen, under hösten 2008, kom också finanskrisen, som slog hårt mot Kalifornien vars bostadsmarknad under 1980- och 90-talet skjutit i höjden och fått ägare att använda husen för att täcka sina pensioner etc. Men 2008 var husvärdena bara en gigantisk bubbla på väg att explodera. 

Arnold insåg att han behövde agera - och för att göra det behövde han skära ner i program han tidigare både stött och kampanjat för - vilket på alla sätt var väldigt svårt att göra. Hans egna (men även delstatskongressens) opinionssiffror rasade samman lika snabbt som bubblorna sprack. När han sedan lämnade guvernörsämbetet 2011 beskrev en tidning hans guvernörskap med orden: "Han började med budgetproblem, och han slutade med budgetproblem."

Den beskrivningen stämde, konstaterar Arnold. Men han hade också lyckats uträtta en del saker: reformerat arbetsskadeförskringen, pensionerna, villkorlig frigivning, valsystemet etc. Och guvernörskapet var värt all möda och allt arbete - något även hans hustru Maria till slut konstaterade - något han kände sig djupt tacksam över.

Krisen och livet efter guvernörskapet:

Dagen efter att han lämnat guvernörskapet tog Maria med honom till en familjeterapeut. När de satt där frågade terapeuten sedan att Maria ville fråga honom om ett barn, om det var så att han hade ett barn på sidan om?

Arnold erkände då att det fanns ett barn. Att han fjorton år tidigare haft en affär med deras hushållerska och i hemlighet gett barnet understöd. Något han helt enkelt aldrig vågat berätta.


Han fick nu skjuta upp en rad projekt han planerat efter sin guvernörskarriär för att istället ägna sig åt sitt privata familjeliv. Han och Maria separerade men i boken konstaterar han att hon fortfarande är den person han alltid kan vända sig till så fort han i något avseende kör fast.

Han avslutar sedan boken med att ge några råd för att lyckas i livet. Metoder han själv tillämpat där kontentan är att vara målinriktad och avsätta det som krävs för att nå de mål man satsar på. Men också att alltid vandra vidare och anta nya utmaningar.

Några kommentarer

Arnold Schwarzeneggers karriär är inte över. Efter att boken kommit ut deltog han i en rad TV-intervjuer och sedan dess har projekten fortsatt med film, utbildningssatsningar och Arnold har också skapat en aktiv tillvaro på nätet med många direktinteraktioner med sina fans.

I filmväg har hans roller hittills främst utgjorts av medelbudgetfilmer - då han tycks betraktas lite ringrostig. Men nästa sommar kommer Terminator Genesis. Terminator 2 fick en rad uppföljare, samt spinoff-serien "Sarah Connor Chronicles" - de påföljande filmerna saknade dock antingen Arnold eller James Cameron (eller båda två) - men i nästa års Terminator återförenas de, och förväntningarna är därför enorma.

"Total Recall" är således ingen slutpunkt på Arnolds livsgärning - det är snarare en bok som, åtminstone i mitt tycke, ger en hint om ett nästa steg Arnold skulle kunna ta. Boken är välskriven, spännande och väl avvägd - där hela historien från uppväxten i Österrike till familjelivet och karriären på topparna av Kaliforniens kulturella och politiska höjder beskrivs personligt, varmt och medryckande.

I Arnold Schwarzeneggers berättelse finns också hela den amerikanska drömmen sammanfattad: den fattige invandraren som drömmer om USA, kämpar för att ta sig dit och där förverkligar alla sina livsdrömmar och allt som han aldrig hade kunnat förverkliga någon annanstans.

Den erfarenheten delas av miljoner amerikaner. Men Arnolds berättelse är ändå speciell pg a att han blivit känd och lyckats inom så många helt olika områden och fått inblick så många av USA:s helt olika världar: bodybuilder-världen, Hollywood, politik - och politik från insidan av båda politiska kanter. Det är en kombination av erfarenheter som få andra har, och en kombination som gör att boken i mitt tycke är mer intressant än många andra kändisbiografier jag läst.

Och det gör också att Arnold som få andra, om han så skulle önska, skulle kunna gå in i en ny roll och någon gång i framtiden bli en slags amerikansk världsambassadör.

Boken är nämligen alltigenom pro-amerikansk - men på ett mycket bipartisanskt sätt. Arnold föredrar republikanernas grundläggande filosofi - men inte alltid deras nuvarande politiska metoder och är vidsynt nog att också förstå allt det goda även demokraterna bidragit med. För i grunden är det nationen USA han högaktar och allt det som skiljer USA från andra länder, som man förmodligen har lättare att se som invandrad än som infödd amerikan.

Därtill är han också en internationell kulturkändis som få andra och född i Europa - en kontient där den fascination för USA som Arnold i sin ungdom upplevde i många avseenden är på väg bort. USA skulle behöva en internationell ambassadör i syfte att representera USA för världen på ett patriotiskt men samtidigt politiskt neutralt sätt. Ungefär den roll som monarkin har för oss här i Sverige. En internationell ambassadör.

Och med sin bok visar Arnold ganska tydligt att han vore perfekt i den rollen. En roll han borde överväga när han är klar med Terminator Genesis. Det är i alla fall en av sakerna han fått mig att tycka, efter att ha läst den mycket läsvärda boken.

Inga kommentarer: