tisdag 1 maj 2012

Recension: Barbarernas leende - Per-Erik Nilsson

För några månader sedan uppmärksammade och läste jag en bok skriven av Per-Erik Nilsson, doktorand i religionshistoria vid Uppsala universitet. Boken, utgiven i maj 2011 av Carlssons förlag, heter "Barbarernas leende: manlig hjältekultur och våldsideologi i amerikansk populärkultur efter 11/9" och handlar om amerikansk filmkultur efter 9/11-attacken 2001. I synnerhet fokuserar boken på Fox Networks 8 säsongers succéactionserie 24 med Kiefer Sutherland i huvudrollen som den terroristbekämpande underrättelse/fält/kommando-agenten Jack Bauer.

Barbarernas leende är en bok jag inte tror att särskilt många bortsett från studenter som möjligtvis haft den som kurslitteratur faktiskt har läst. Jag tänker dock här ändå recensera den eftersom den kretsar kring tre av mina favoritämnen: dels George W. Bushs presidentskap, som jag har följt nästan dagligen från början till slut vidare in i Bushs post-presidentskap. Och dels pg a att boken också handlar om amerikansk film- och populärkultur som också är ett av mina stora intressen. Jag har regelbundet sett amerikanska filmer i 20 år och därtill också en mängd TV-serier (inklusive alla 8 säsonger av 24 samt en massa andra serier som på ett eller annat sätt anknyter till någon aspekt av "kriget mot terrorismen" som te x - Sleeper Cell, Homeland, Strike Back - plus en hel massa andra "vanliga" serier). Det tredje favoritämnet jag också i stor utsträckning uppmärksammat på denna blogg handlar om svenska vänsterakademiker som utifrån vänsterakademiska diskurser målar upp världsbilder som de sedan förmedlar till kanske i synnerhet studenter som själva inte har egna kunskaper nog att på egen hand ifrågasätta lärarnas slutsatser, och därefter köper dessas framställningar rakt av hur felaktiga de än må vara. På detta är Per-Erik Nilssons bok ett bra exempel.

I Barbarernas leende finns nämligen många saker att ifrågasätta i Per-Erik Nilssons resonemang, faktamässiga framställningar och slutsatser. Något jag här ämnar göra genom att gå igenom delar av boken varvat med mina egna kommentarer till Nilssons framställningar.

---------------------
OBS!
Spoilervarning.
I filmer och serier som nedan redogörs nämns också dess innehåll, vilket i synnerhet gäller för "24". Ni som inte sett denna serie och har för avsikt att göra det bör därför undvika såväl denna recension som den bok som recenseras.
---------------------




Barbarernas leende


Baksidan av "Barbarernas leende" lyder som följande:

"Hösten 2001 proklamerade Förenta staternas president krig mot terrorismen. Det var ett krig som skulle komma att utspela sig på global nivå med en retorik som hämtad från Hollywood.

Storyn handlade om goda och onda, hjältar och fiender, befriare och förtryckare, civiliserade och barbarer. Det var en story som såldes av såväl världens ledande statsmakter som Hollywoods filmfabriker.

Att både Hollywood och Washington stämde upp i gemensam sång kanske var en ren tillfällighet, kanske var det ett resultat av en välsmord propagandaapparat, kanske handlade det om självrefererande sanningar där Hollywood påverkades lika mycket av Washington som vice versa?

För att söka svar på frågan granskar Per-Erik Nilsson amerikansk populärkultur i 11/9 efterspel. Det är en bok som tar sig tid att stanna upp och återgå till en nära samtid som alltför raskt riskerar att glömmas bort."

Baksidetexten sammanfattar på ett bra sätt många av de teser och slutsatser Per-Erik Nilsson driver och drar. Han menar att:

  •  Vita Huset och Hollywood överlag gick hand i hand


  •  Att Såväl Hollywood som Vita Huset förmedlade en bild av "Vi"/USA/Väst som goda hjältar - i motsats till den obegripliga, farliga "andra" fienden

  •  Att serien "24" blev ett populärkulturellt medel för att legitimera Bush-administrationens tortyr och preventiva krigföring. Och precis som rädsla är en drivkraft för hjälten Jack Bauer så drev Bush-administrationen en politik som baserades på folks rädslor.

Ett tema som sedan genomsyrar alla dessa tre av Nilssons ståndpunkter är sedan att Hollywood såväl före och efter 9/11-attacken genomsyras av islamofobi, likaså har muslimer stigmatiserats från politiskt håll i väst efter 2001.

Har Nilsson rätt?

Här tänkte jag utifrån boken gå igenom dessa tre teman och i processen besvara frågan.

Hollywood och Vita Huset hand i hand

I bokens prolog berättar Nilsson hur Hillary Clinton en gång beskrev flyktingströmmarna från fd Jugoslavien som något som påminde om filmen "Schindler´s List" (1993). Vi - och även våra absoluta toppolitiker - använder således Hollywoodfilmer som historiskt referensmaterial. Detta material är dock producerat av oss och ger inte alltid bara blickar in i historien utan också en reflektion av vår egen förståelse/tolkning av saker och ting.

Som exempel på det sistnämnda ger Nilsson redan i början av prologen ett händelsereferat till filmen "300" (2006) - en film som handlar om spartanernas kung Leonidas kamp 480 f kr mot den invaderande persiske härskaren Xerxes. Filmen är en Hollywood-produktion och syftar förstås inte till att beskriva historiska sanningar, och Nilsson förklarar att han inte tror att de som tittar på 300 faktiskt tror att Xerxes var 3 meter lång och omgav sig med vålnader och troll. Däremot ger, menar Nilsson, filmen en liten inblick i den känsla USA/Väst/Hollywood fick efter 9/11: känslan av "vi" mot de farliga "dem" som invaderade - där spartanerna och kung Leoniadas givetvis representerar väst medan Xerxes representerar "den mörka Orienten". Filmen, skriver Nilsson, "kan spegla en inställning till muslimer som finns i samhället." (s 8) Muslimerna blev också, menar Nilsson, särskilt stigmatiserade i samband med kriget mot terrorismen som proklamerades 2001.

Hollywoods islamofobiska (ny)orientalism:

Denna negativa inställning, och stigmatiserandet av muslimer blev särskilt aktuellt i samband med att kriget mot terrorismen proklamerades 2001. Men Nilsson beskriver hur stigmatiseringen också tagit sig uttryck i en mängd Hollywood-filmer från långt tidigare:

"I ett nästintill oräkneligt antal filmer och teveserier har araber och muslimer avhumaniserats och utmålats som ondskan inkarnerad." (s 9)

Han nämner sedan en rad filmer. Först ut är Hitchcok-filmen "Mannen som visste för mycket" från 1956. Han återger ett stycke av filmen där stereotypa muslimska män och kvinnor skildras. När huvudpersonen Hank på besök i Marocko av en ren olycka råkar dra av en heltäckt muslimsk kvinna ett tygstycke blir hennes man rasande både på kvinnan och huvudpersonen. När personen sedan undrar varför maken blev så arg säger en fransman som hjälpt honom ur situationen: "...den muslimska religionen tillåter få olyckor." Nilsson skriver sedan:

"Som om Hitchcock här gräver rakt in i det västerländska psykets omedvetna fantasivärld där islam representerar mörker, våld och kvinnoförtryck." (s 10)

Hitchcock-filmen menar Nilsson är ett typiskt uttryck för vad den akademiska litteraturvetaren Edward Said beskrev som "Orientalism" - dvs den västerländska fördomsfulla förställningen om hur mellanöstern i deras/våra ögon "är". Som fler exempel på (Ny)orientalistiska föreställningar i filmer ger Nilsson Disney-klassikern "Alladin" från 1992.

Vad kan då sägas om detta?

Låt mig börja med att kommentera två saker med Hitchcock-filmen. Dels det faktum att Hitchcockfilmen var från 1956. Och även om USA är ett mer multikulturellt samhälle än Sverige och har haft betydligt fler förbindelser med arabvärlden än Sverige haft - så var på 1950-talet "araber" något exotiskt även i USA. Och när saker är exotiska tenderar man att notera just de yttre första-intrycken som visar på hur den främmande kulturen skiljer sig från ens egen. Det gäller inte bara mötet med islam utan i mötet med allt som är nytt (jag har vita bekanta som besökt Afrika, där det första afrikanska barn lägger märke till och stirrar på, är just de främmande människornas vita hudfärg - om de haft kameror hade de säkerligen tagit kort av de vita främlingarna). Svensk television var inte överdrivet mycket bättre. För närvarande hittar jag inte klippet online, men här är ett klipp från den svenska serien Ture Sventon - som en gång visades som SVT:s julkalender. Ture Sventon hade även en "muslimsk" betjänt vid namn Herr Omar - en sympatisk kille - men idag skulle även framställningen av honom förstås framstå som en del av den "västerländska orientalismen". Svensk populärkultur från ungefär samma tidsera var således inte direkt bättre.

En annan sak som också kan sägas om detta är att stereotypa föreställningar inte alltid med nödvändighet är felaktiga. I stora delar av muslimvärlden - precis som Hitchcock-filmen visar - så måste kvinnor klä sig heltäckande och om de inte gör det blir deras män arga. Alla blir det inte, men onekligen är den kvinnorollen - såväl historiskt som för närvarande - en del av den muslimska kulturen på ett sätt som kvinnorollen inte är här i väst. Därför är en sådan stereotyp föreställning inte felaktig - bara onyanserad. En bekant till mig beskrev en gång kort och gott amerikaner som "tjocka, fula, korkade och kristna." Också det en stereotyp föreställning men med ett visst uns sanning: amerikaners basföda av majs har gjort att amerikaner blivit fetare än te x svenskar där potatis under lång tid varit basfödan. Och att amerikaner i större utsträckning än te x svenskar dessutom är kristna är inte heller det någon osanning. Bara onyanserat - men det är inte samma sak.

Ifråga om Disney-filmen Alladin, där skurken Jafar sjunger en sång om sitt hemland som lyder: "Jag kommer från ett land, från en främmande plats där kamelkaravaner strövar omkring. Där skär man av dina öron om man inte gillar ditt tryne. Det är barbariskt, men hallå, det är hemma!"

Ett stycke text Nilsson givetvis menar kännetecknar nyorientalism. Faktum är dock att Alladin, hans käresta Jasmin och dennes far också är muslimer - de är inte kristna eller västerländska. Och i den svenska versionen av filmen beklagar sig Jasmins snälle men godtrogne far ofta på ett icke-nedvärderande sätt inför Allah.

Per-Erik Nilsson är inte den förste att driva tesen om Hollywoods orientaliska nedvärderande och stereotypa beskrivning av muslimer. 2006 såg jag en dokumentär producerad av den brittiske-palestiniern Khaled Hroub vid namn "Why the Arabs Hate the West" - där han bland annat tar upp hur "väst" skildrat araber/muslimer i filmer som El Cid (1961) - där de skildras som fanatiska, Follow that Camel (1967), där de skildras komiskt - och som män som molesterar vackra vita kvinnor, som te x i Bond-filmen Never Say Never Again (1983) - eller som onda skurkar som i actionkomedin True Lies (1994) med Arnold Schwarzenegger i hjältehuvudrollen. Nilsson nämner också True Lies (s 53) som ett exempel på hur arab/muslimen kom att överta kommunisten som "ondingen" i Hollywoods värld.

Dessa exempel skulle kunna tolkas, precis som Nilsson och Hroub gör, som exempel på djupt gående islamofobi i Hollywood och ett Hollywood som spelar med i den dagspolitiska föreställningsvärlden om externa hotbilder. I verkligheten finns det dock mängder av exempel på när islam i Hollywoodproduktioner framställs mycket mer nyanserat - och notera återigen att de flesta av de tydligt "islam-stereotypa"/orientaliska filmer som såväl Nilsson som Hroub hänvisar till har ca 50 år på nacken.

En av mina egna favoritfilmer under 1990-talet var filmen "The Siege" (Belägringen heter den på svenska). En film som handlar om hur muslimska terroristceller i USA spränger oskyldiga. Trots det förmedlar filmen ett tydligt budskap både om att alla muslimer inte är terrorister som att islam inte är en terroristreligion. Och bortsett från att en av de goda huvudpersonerna är en arabisk muslim så håller en annan huvudperson som trots att hon är döende som en konsekvens av ett islamistiskt terroristdåd fast vid islam. Vilket skickar ett tydligt budskap om att terrordådet inte borde skyllas på islam. The Siege gjordes 1998 - dvs tre år innan 9/11-attacken.

I filmerna efter 9/11-attacken är väldigt många filmer mycket försiktiga med att utmåla muslimer som fiender. Och när islamistisk terrorism skildras så finns det nästan alltid också med en "god muslim" i bilden (det gäller "24" men också inte minst serien Sleeper Cell (2005) där huvudpersonen Darwyn Al-Sayeed, som arbetar för att stoppa islamiska terrorister, själv är muslim). Men även i sammanhang där islam i princip inte spelar någon roll alls har filmproducenter försökt undvika att stigmatisera muslimer, och gjort det på bekostnad av sin egen västerländska kristendom. Ett tydligt exempel på detta är den nya Robin Hood-filmen från 2010 med Russel Crowe och Cate Blanchett. I en av de inledande scenerna berättar Robin Hood där för Richard Lejonhjärta hur tusentals muslimer dödats av de kristna invasionshärarna och hur en döende muslimsk kvinna tittat upp mot honom “not with fear or anger, but with pity.” En replik där filmen mycket direkt lägger skulden på de kristna korsfararna och verkligen presenterar historien på ett sätt så att denna ska gestalta sig till muslimernas - inte till västs eller de kristnas fördel. Något som i sig givetvis är en stor förvanskning av historien. Under korstågen ifrågasattes nämligen inte det rättfärdiga i korstågen alls. Det fanns dem som inte önskade krig, men tanken på att det var fel med ett heligt krig till befrielse för det heliga landet var helt obefintlig. Trots det väljer man i filmen likväl att ge Robin Hood en stor portion av 20-00-talets västerländska självkritiska tänkande.

Nilsson nämner dock inte de faktorerna - och i den mån han gör det avfärdar han med olika argument saken (mer om det senare). Filmen "300" tolkar han också, som tidigare noterades, som en beskrivning av hur vi idag betraktar "Dem" - där Xerxes (den onda imperialistiska härskaren i filmen) alltså skulle kunna sägas representera "muslimerna". Det är dock en subjektiv tolkning av saken. Ingenting i filmen säger nämligen något sådant och alla  historieintresserade (vilket inte minst borde gälla en religionshistoriker som Nilsson själv, som dessutom forskar om islam) vet att de som slutgiltigt satte punkt för det persiska imperiet med dess "elddyrkare" inte var vare sig grekerna eller romarna (dvs inte "vi" i väst), utan islams "rättledda" kalifer - som i kombination av skicklighet, tur och historiska omständigheter satte punkt för världshistoriens äldsta imperium (och är man intresserad av militärhistoria är muslimernas invastion av Persien mycket intressant). Muslimerna var/blev således både dem som kämpade mot och slutligen också besegrade det zoroastriska persiska imperiet.

Sådana saker ignorerar emellertid Nilsson i sin bok. Han driver istället rakt av tesen att Hollywood är islamofobiskt. Trots att väldigt mycket antyder att man inte kan dra en sådan förenklad slutsats. Och idag gör enligt mig Hollywood allt för att inte stigmatisera muslimer. Vilket efter 9/11 i visas i många fler filmer och serier än de filmer och serier som visar motsatsen.  

Men om Hollywood inte är "islamofobiskt" och inte förmedlar de orientalistiska föreställningar Nilsson menar att de förmedlar, gick de då inte i hand och hand med Vita Huset under Bush-administrationen?

Det finns tveklöst Hollywood-filmer som slutit upp bakom den amerikanska patriotism som uppstod efter 9/11-attacken. 2002 såg jag den första Spiderman-filmen (2002) - tillsammans med några kompisar. En film som blivit uppskjuten pg a att Spindelmannen i filmen som producerades innan attacken också hade med en del scener med de tvillingtorn som när filmen hade premiär var raserade. I filmen finns också en sekvens när ett gäng New York-bor står vid en bro och gör vad de kan för att försvara Spindelmannen mot The Green Goblin, och en person på bron ropar: "You mess with one of us, you mess with all of us!" När jag såg filmen minns jag att en av dem jag såg filmen med spontant kommenterade och sa ungefär: "Det satte de säkert in pg a de där tornen som föll".

Och det är förstås mycket möjligt. Hollywood blev givetvis påverkade av 9/11-attacken som gav helt nytt stoff till kreativa filmproducenter att arbeta med. Däremot kan Hollywood knappast sägas ha gått hand i hand med Vita Huset under Bush.  Somliga relativt patriotiska filmer där USA:s sida skildrades exklusivt finns. Till dessa hör te x World Trade Center (2006) och United 93 där även president Bush finns med passivt på ett neutral-positivt sätt.

Sådana exempel är dock sparsamma och i otaliga filmer skildras president Bush och dennes politik snarare negativt. I filmen Enron (2005) skildras Bush (inklusive pappa Bush) som politiker helt lierade med fuskande storföretag. Ibland har kritiken visat sig i passiva pikar som i filmen Edge of Darkness (2010) med Mel Gibson i huvudrollen som mordutredaren Thomas Craven som spårar ett mord till ett storföretag. När han på ett besök på företaget talar med dess mycket suspekta VD  så ses ett par tavlor i bakgrunden, bl a en där VD:n står tillsammans med en leende president Bush. Craven (Gibson) säger då ”Interesting friends you got there” - vilket är en liten, men tydligt kritisk pik.

Många fler sådana exempel kan ges - och i vissa fall är kritiken mot Bush öppen, som i filmen "Fired Up" (2009) där en av karaktärerna ironiserar över George W. Bush och säger att Bush visar att vilken idiot som helst kan bli president. I Oliver Stones film W (2008) (som jag gjort en ingående recension av) - framställs Bush i princip överensstämmande med varenda vänsterliberal stereotyp föreställning om denne som tanklös och impulsivt korkad. Kritiken - och den verkligt osmakliga filmkritiken mot Bush - måste sägas ha kulminerat i filmen "Death of a President" (2006) som skildrar ett mord på president George W. Bush mitt under dennes pågående presidentperiod.

Nilsson argumenterar dock mer specifikt för att serien "24" går hand i hand med Vita Huset och republikansk politik, så låt oss därför gå vidare till just 24.

Hjältar, skurkar och tortyr

"24" handlar om den terroristbekämpande underrättelseagenten Jack Bauer som spelas av Kiefer Sutherland (som jag varit en fan av sedan jag som fjortonåring såg "Young Guns" där Sutherland spelar Billy the Kids kompis Josiah "Doc" Scurlock.) Serien är producerad av Fox Network och Fox News med dess programvärdar florerar exklusivt så fort någon TV-nyhet eller reporter syns i serien. Siffran 24 syftar till de 24 avsnitt per säsong som representerar 24 dramatiska timmar i Jack Bauers liv under ett dygn när regeringen behöver honom i sin tjänst. Nilsson ger i sin bok en ingående beskrivning av Bauers personlighetsdrag. För er som inte sett serien följer här presentationstrailern inför säsong 1 som sändes 2001:



Jack Bauer är en hjälte som av altruistiska skäl är beredd att satsa och offra nästan allt - i synnerhet sig själv - för att rädda sin nation - men också att använda sig av nästan alla tänkbara metoder för att nå fram; inklusive tortyr av misstänka fiender som besitter information han tror sig behöva. Detta legitimerar han själv - och det legitimeras även för tittaren - som ett nödvändigt ont; och Jacks motiv är trots allt goda.

Detta står i skarp kontrast till fienden i 24, menar Nilsson.

Fienderna i sin tur drivs av motsatsen: sin önskan att till varje pris förstöra USA och den fria världen och döda så många oskyldiga som möjligt - vilket i synnerhet gäller den muslimska fienden. Nilsson skriver:

"I Jacks och i patriotens motiv finns en uttryckligt formulerad tanke att tjäna det allmänna goda, ett slags altruism. Detta saknas helt hos terroristen. För denne handlar det att om att underkasta sig en gud - en hatisk och bestraffande gud utan egentliga motiv bortsett från att få sina undersåtar att spränga sig själva i bitar med lockelse om 72 oskulder i himmelen." (S 102)

Alla fiender är inte muslimer/araber - medger Nilsson, men det är bara de muslimska terroristerna som drivs av något oförklarligt "ondskefullt". Medan den ryske terroristen drivs av hämndmotiv, och den amerikanske patrioten som också är en terrorist gör något illa så drivs han djupast av att han vill "tjäna sin nation" även om medlen att göra detta för en betraktare vanhedrar alla möjliga tvivelaktigt (men i bästa fall tänkbart) acceptabla mål. Så inte med den muslimske terroristen, menar alltså Nilsson.

Innan jag försöker besvara om huruvida så verkligen är fallet ämnar jag kort beskriva hur muslimer faktiskt skildras i 24.

Helt klart finns den fanatiske Allah-dyrkande terroristen där - i nitisk kamp mot USA och allt USA står för, där målet - precis som Nilsson beskriver - i princip bara är att döda så många oskyldiga som möjligt. Muslimer utgör dock väldigt sällan huvudfienderna i serien - och först i säsong 4 skildras en huvudsaklig muslimsk fiende. När dessa fiender skildras - och de faktiskt är muslimer - så betonas också ganska sällan "den fanatiska islamismen". Personerna ifråga är visserligen fanatiska, men särskilt många hänvisningar till koranens stycken om heliga krig, eller "svärdets vers" (sura 9:5 om att döda månggudadyrkarna var helst de befinner sig) - eller hänvisning Mohammed, till haditherna och de rättledda kaliferna (hänvisningar som riktiga jihadister faktiskt gör för att legitimera sina dåd) - existerar i princip inte. En sak som Nilsson dock betonar görs är att terroristerna när de ska begå sina terrordåd talar arabiska. Nilsson skriver:

"I de flesta fallen talar arabmuslimen engelska, även sinsemellan. Det framgår dock att terroristerna är tvåspråkiga  - det religiösa modersmålet visar sig antingen i arabmuslimens starka brytning eller när denne just talar arabiska, vilket sker nästintill uteslutande i relation till islam eller när de arabiskmuslimska terroristerna, som hittills talat engelska, befinner sig en trängd situation. När förortskillen Ahmed Ahmar från säsong sex, som vi snart träffar igen, i desperation skjuter en person, skriker han hejvilt på arabiska. i en annan scen i säsong sex spränger en terrorist en bomb på Los Angeles tunnelbana. Innan detonationsknappen trycks in vrålar han "Allahu Akhbar." Arabiska framstår här vara ett främmande språk som används i relation till stress, okontrollerbara situationer, irrationalitet, våld och död." (s 101)

I en intervju med Birger Schlaug (Miljöpartiets fd språkrör) som 2011 intervjuade Per-Erik Nilsson på Utbildningsradions program "En bok, en författare" kommenterar denne just samma sak, och indikerar att han verkligen tycker att det är ett bra exempel på demonisering av fienden.

Det är sant att terroristerna ofta säger just Allahu Akhbar (typ Gud är stor!) innan de ska begå terroristbrott. Saken är dock den att så också är fallet bland terrorister i verkligheten. Även om en majoritet av världens muslimer inte talar arabiska till vardags, så är arabiskan islams heliga språk - och alla muslimer kan och använder sig specifikt av några arabiska begrepp (vilket även gäller alla seriösa akademiker som enbart har studerande intressen av islam - vilket i sig vittnar om språkets stora betydelse för tron). Och även icke-arabisktalande terrorister i moderna terroristdåd säger också de uteslutande Allahu Akhbar innan de utför sina terrordåd (möjligtvis i kombination med den islamiska trosbekännelse shahadah, som också uttalas på arabiska). De säger inte "Gud är stor!", "God is Great" eller dylikt - utan just Allah Akhbar - och de började inte göra detta i fiktionens "24".

Nilsson förklarar i sin bok hur skaparna av "24" i så stor utsträckning som möjligt försökt inspireras av verkligheten (inte minst ifråga om tortyrtekniker som används i "24") - är det då inte lika rimligt att de i sin beskrivning av islamistiska terrorister gör samma sak också i det fallet?

Men bortsett från de fanatiska islamistiska terroristerna finns i "24" också en mängd "goda muslimer". Muslimer som tar sin tro på fullt allvar men som samtidigt är ljusår borta från att vara terrorister. I säsong 2 stormar Jack Bauer och ett CTU-team en moské där den fanatiske islamistiske terroristen Syed Ali befunnit sig, som försöker detonera en atombomb i Los Angeles. När de kommer in i moskén stoppas de av imamen där, som undrar vad som står på. Imamen förklarar där för Bauer att om personen som Bauer söker är skyldig till det han anklagas för så är denne lika skyldig i islams ögon som i Jacks egna ögon. När Jack lite senare lyckas få fast Syed Ali så vägrar denne fortfarande ge honom den information han söker. Imamen från moskén - som tidigare bett Jack om att få tala med honom - kommer då (i avsnitt 12) in och försöker övertala Ali att göra det rätta, och inte använda islam för att legitimera terrorism. Imamen säger då:

"I am the Imam of this mosque. Do you deny these mens accusations, that you are planning to explode a bomb that will kill millions of people? The Quran clearly forbids the killing of innocents and non-combatants, you know that as well as I do."

Syed Ali svarar:

"We have different interpretations of the Quran."

Imamen:

"You are missguided. Someone has twisted the words of the Prophet. Allah does not love aggressors. Listen to me, the murder of one innocent, let alone millions will not get you into paradise."


Syed Ali:

"We will continue this debate when I see you there Imam."

Imamen lyckades inte övertala terroristen att ändra kurs, och Jack Bauer beslöt därefter att ta till sina egna metoder genom att låtsas avrätta terroristens familj via videolänk framför dennes ögon. "I despise you for making me do this" säger Jack när han visar Sayed dennes familj bakbunda på stolar med beväpnade män bakom som väntar på Jacks order för att "döda" en familjemedlem till terroristen. Jack får sedan ett telefonsamtal från president David Palmer som säger att Jack inte kan göra det han tänkt, Jack låtsas dock inför Sayed att presidenten i själva verket godkänner handlingen och beordrar "avrättningen" av den äldste sonen. Detta knäcker inte Sayed - men när Jack går vidare till den andre sonen så bryter Sayed samman och berättar om atombombsplanen för Jack.

Men låt oss för tillfället hålla oss kvar vid muslimerna. I denna scen fanns två muslimer - dels den "gode imamen" och dels den synnerligen förhärdade terroristen. Serien har dock många fler muslimer som på alla sätt tar avstånd från terrorism.

Säsong 4 är som sagt den första säsong där islamistiska terrorister verkligen utgör storskurkarna. Också där finns dock en ganska talande scen i samband med att Jack i avsnitt 13 blir fångad i en vapenaffär ägd av två muslimska bröder i en stad som härjas av panik, rån och upplopp som härjats av en EMP-bomb. Jack jagas av terroristerna och tar av en händelse skydd i affären. Bröderna ges av Jack möjlighet och råd att ge sig av därifrån snabbast möjligt. De talar dock sinsemellan och kommer fram till att de vill stanna i affären tilsammans med Jack; detta för att de (som araber/muslimer) i år blivit beskyllda för terrorism - USA är dock deras hem och om Jack bekämpar dem som orsakar den blodspilla dagen gett upphov till, så vill de hjälpa honom - förklarar de. Vilket är ett modigt beslut eftersom Jack stunden innan förklarar att situationen verkligen är farlig och att de som är efter honom inte bara är vanliga rånare, och att han inte kommer att kunna garantera deras säkerhet. Två muslimska bröder, som genom sin handling vill visa sin patriotism.

Serien ger många fler exempel på dessa "goda muslimer." Ett annat exempel ges i säsong 6. I rädsla för terrorism arresterar FBI godtyckligt "misstänkta muslimer". Bland dessa finns bland annat Walid Al-Rezani - ledaren för en islamisk organisation, som blir inlåst som "illegal kombatant". Trots denna orättvisa felbehandling vägrar Walid bli bitter eller hämdlysten mot USA. Tvärtom; istället hör han bland sina muslimska medfångar ord viskas som han tolkar som att de konspirerar för ett verkligt terroristattentat - varefter han går med på att vara FBI:s undercover-agent i sammanhanget. I slutändan visar det sig att även de är oskyldiga - men Walid väljer att agera altruistiskt för att tjäna sin nation, trots att denna nation till synes svikit honom. Walid är således en karaktär tittaren får sympati för och där det står uppenbart att han är en muslim (en muslimsk ledare till och med) som både avskyr och fördömer "islamistisk terrorism".

Ett snarlikt exempel ges också lite senare när CTU-agenten (dvs den organisation Jack jobbar för) Naida Yasir utpekas som terrorist pg a att hon är muslim och man spårat en sak till hennes personliga dator. Hon förhörs och torteras på CTU i ett försök att få henne att erkänna - tills det senare framkommer att hon i själva verket är oskyldig. Hon i sin tur ställs inför ett val och väljer att fortsätta arbeta för CTU trots den uppenbara felbehandlingen (och trots att det vore helt begripligt om hon slutat och sedan stämt organisationen). Såväl hon som Walid ger tittaren förståelse för hur fel det kan gå när rasprofilering tillämpas och hur lätt det är att i pressade situationer falla för frestelsen att likväl göra detta. Hon likt Walid, ger dock också exempel på starka karaktärer som till skillnad från de islamistiska terroristerna i serien, inte låter bitterhet och hat mot felbehandling ta överhanden. Något man som tittare finner beundransvärt.

I säsong 7 är muslimsk terrorism också delvis ett viktigt tema. Jack Bauer och hans kollega Renée Walker går då in i en moské och frågar ledaren för moskén om information om hur de ska hitta en misstänkt terrorist som brukar gå till moskén. Ledaren för moskén säger att de alltid skyller på muslimer för terrorism. Han säger sedan att han känner personen ifråga och att han vet att denne inte är någon terrorist, och vill inte dela information med de två agenterna. Jack Bauer blir arg, och pressar ledaren och fängslar honom med handfängsel för att han inte ska varna den misstänkte personen innan de hittar honom. Senare visar det sig dock att ledaren har rätt: den misstänkte terroristen är ingen terrorist utan har utnyttjats av terroristerna pg a att det är lätt att göra muslimer till syndabockar. Jack ber då den muslimske imamen om ursäkt och konstaterar att han varit korkad som inte förstått den saken. Han låser sedan upp imamens handfängsel, som då säger att han är förvånad eftersom hans erfarenheter av polisen är att de inte brukar erkänna när de har fel. Senare i säsongen när Jack pg a sjukdom ligger för döden, så ber han den muslimske imamen komma till honom. Han bekänner sedan inför denne att det är så mycket han gjort i sitt liv som han önskar att han hade tid till att kunna korrigera. Imanen sätter sig vid Jacks sängkant och ber där tillsammans med Jack att han ska kunna förlåta sig själv och säger:

"Let us both forgive ourselves for all the wrongs we have done"

Vilket är ett av få tillfällen när Jack faktiskt gråter. Kontrasten mellan imamen och och de fanatiska terroristerna är för vem som helst helt uppenbar.

Dessa saker känner dock Per-Erik Nilsson förstås till, och han tar själv upp några av dessa saker som exempel på "goda muslimer". För honom räcker dock inte detta. Det finns goda muslimer i serien, javisst - men dessa avfärdar han som irrelevanta eftersom seriens underliggande budskap likväl är islamofobiskt. De goda muslimerna är "okej" så länge de håller sin tro privat, så länge de kan svälja orättvisa behandlingar etc. De muslimer som utgör drivkraften i serien är likväl den fanatiske självmordsbombande muslimens. En fiende som avhumaniseras genom att deras handlingar aldrig tillåts ges några rationella förklaringar - de är bara fanatiska och skrämmande.

Som tidigare nämnts så existerar dessa fiender. Men de vägs, menar jag, upp av de många goda muslimer som serien också ger många fler exempel på. Och som tittare så får man inte känslan av att muslimer är dåliga, sämre amerikaner - misstänkta femtekolonnare - eller dylikt, vilket borde vara kriteriet för att bedöma huruvida serien är rasistisk/islamofobisk eller ej. Vad serien visar är helt enkelt att det finns en ofantlig variation av muslimer - precis som det finns en ofantlig variation av människor med andra former av tro - och att det just därför inte går att dra slutsatsen att "alla muslimer är terrorister".

Serien "demoniserar" i mycket mindre utsträckning muslimer än den gör te x ryssar och kineser. Och i synnerhet kineserna framställs synnerligen osympatiskt och "monolitiskt" än de muslimska karaktärerna gör. Kineserna drivs av profitvinnande nationalism som inte drar sig för något för att bli mäktigare: de torterar Jack (och senare hans flickvän - som också är dotter till en tidigare amerikansk utrikesminister - tills hon permanent blir psykiskt sjuk) och hotar och lurar den amerikanska regeringen, och några "snälla kineser" syns inte särskilt ofta till. Mot det kan man givetvis argumentera att det inte är lika viktigt att nyansera bilden av kineser, då USA:s primära hot under den tid serien sändes var islamiska terrorister i skuggan av 9/11-attacken. Det må så vara; men det visar också att man faktiskt försökt (och enligt mig lyckats väldigt bra) med att ge en nyanserad bild av muslimer.

Utifrån Per-Erik Nilssons resonemang är det svårt att utröna hur han önskar att serien skulle kunna förbättrats där han menar att den går fel. Kan man enligt honom alls skildra islamistisk terrorism i en TV-serie utan att fördenskull falla in i att förmedla stereotypa föreställningar eller agera "islamofobiskt?" Den mycket viktiga frågan ger han inget direkt svar på.

Men Nilsson menar också att denna stereotypa/islamofobiska framställning av arabmuslimer inte bara utgör ett tema i "24" - samma bild reflekteras också i verkligheten och i Bush-administrationens politik. I följande stycke gör Nilsson en direkt parallell mellan en terroristscen i "24" och ett uttalande av president Bush. Nilsson skriver:

"Terroristerna upptäcker snart att CTU-agenter har dem på kornet. Mannen närmast bomben kastar sig utan att tveka på avfyrningsknappen. Det sista han gör innan han trycker på knappen är att låta ett leende glida över läpparna. Resultatet blir minst 12 000 civilas död samt en totalförstörd stadsdel. George Bushs uttalande om den föreställda arabmuslimske terroristen kunde inte vara mer passande: "Mer än något annat särskiljer detta oss från den fiende vi bekämpar... Vi värdesätter varje liv; våra fiender värdesätter inget - inte ens de oskyldigas, inte ens sitt eget."

Jag har läst/sett/lyssnat till nästan alla tal George W. Bush höll under sina 8 år som president från Vita Huset - samt fler hundra sidor av hans presidentkampanjtal. Och Bush förmedlade inga stereotypa bilder av vare sig muslimer eller araber. Det tal Nilsson citerar (som han läst i Mattias Gardells bok "Tortyrens återkomst") - höll Bush 2002 på ett-års-dagen efter 9/11-attacken. I sitt sammanhang sa Bush följande:

The attack on our nation was also attack on the ideals that make us a nation. Our deepest national conviction is that every life is precious, because every life is the gift of a Creator who intended us to live in liberty and equality. More than anything else, this separates us from the enemy we fight. We value every life; our enemies value none -- not even the innocent, not even their own. And we seek the freedom and opportunity that give meaning and value to life.

There is a line in our time, and in every time, between those who believe all men are created equal, and those who believe that some men and women and children are expendable in the pursuit of power. There is a line in our time, and in every time, between the defenders of human liberty and those who seek to master the minds and souls of others. Our generation has now heard history's call, and we will answer it.


Att denna beskrivning handlade om de fiender som attackerat USA och som hyste en radikal jihadistisk ideologi som i enlighet med Bin Ladins egna ord önskade döda amerikaner varhelst det gick, och inte om muslimer i allmänhet eller om islam - framkom lite senare i samma tal, där Bush säger:

"America strives to be tolerant and just. We respect the faith of Islam, even as we fight those whose actions defile that faith."

Huruvida det var Per-Erik Nilsson själv eller Mattias Gardell (som han hänvisar citatet till) som valde att bara citera stycket ryckt ur sitt eget sammanhang för att istället anpassas på ett "föreneligt" sätt med Nilssons eget resonemang låter jag förbli osagt då jag inte läst Gardells bok om tortyr (Däremot har jag läst "Rasrisk", "Bin Laden i våra hjärtan" och "Islamofobi"). Poängen är dock att resonemanget Nilsson för inte är förenligt med verkligheten. Något George W. Bush gav många exempel på. Den 17 september 2001 - dvs mindre än en vecka efter attacken mot USA, talade Bush i Islamic Center i Washington DC och sa där:

"Like the good folks standing with me, the American people were appalled and outraged at last Tuesday's attacks.  And so were Muslims all across the world.

....These acts of violence against innocents violate the fundamental tenets of the Islamic faith.  And it's important for my fellow Americans to understand that.

... The face of terror is not the true faith of Islam.  That's not what Islam is all about.  Islam is peace.  These terrorists don't represent peace.  They represent evil and war. When we think of Islam we think of a faith that brings comfort to a billion people around the world. Billions of people find comfort and solace and peace.  And that's made brothers and sisters out of every race - out of every race."

Bush fördömde sedan i talet all form av aggression mot USA:s många fredliga muslimer - vilket innebar en tydlig distinktion mellan muslimer och terrorister, och sa bland annat:
   
"Women who cover their heads in this country must feel comfortable going outside their homes.  Moms who wear cover must be not intimidated in America.  That's not the America I know.  That's not the America I value."

Bush förklarade också ofta att terroristerna hade "kapat islam" och att sann islam verkligen var fred. Och han citerade ofta Koranens fredsverser för att betona att  han tyckte att så verkligen var fallet. En av de mer tydliga förklaringarna på att detta faktiskt gjordes av Bush, gavs av religionshistorikern Karen Armstrong, som i sin bok "Islam" (utgiven på svenska av Forums förlag 2004) skrev så här:

"Det antogs allmänt [efter 9/11] att det fanns något inom islam som gjorde muslimer grymma och våldsbenägna, och medierna drog sig inte för att ge ytterligare näring åt det antagandet. När president George W. Bush insåg faran med en sådan hållning gick han snabbt ut och sade att islam var en stor och fredlig religion och att bin Ladin och kaparna inte fick ses som typiska företrädare för den islamiska tron. Han vara noga med att ha en muslim bredvid sig under sorgeceremonin i Washington National Cathedral och han besökte moskéer för att visa sitt stöd för USA:s muslimer. Detta var något alldeles nytt och en mycket välkommen vändning. Inget liknande hade skett i samband med Salman Rushdie-krisen eller Operation Ökenstorm mot Saddam Hussein." (s 168)

Bush förklarade tydligt att USA hade en radikal islamistisk fiende. Men dessa representerade långtifrån alla muslimer - tvärtom, och Bush gjorde stora ansträngningar för att det amerikanska folket verkligen skulle förstå det. Något liknande skedde inte vare sig med tyskarna under första världskriget eller med japanerna under det andra - lika lite som det, som Armstrong påpekar, skedde med araber/muslimer under Rushdie-krisen eller Operaiton Ökenstorm. Bush satte således en ny trend - att faktiskt göra viktiga distinktioner och att göra allt för att inte stigmatisera utpekade grupper. Han hade inte behövt agera så - men han valde att sätta en ny trend i amerikansk säkerhetspolitik. Och det som senare skulle kallas en "politiskt korrekt syn" på islam som en fredlig religion, var en trend som direkt kan spåras till president Bushs agerande.

Den aspekten tar dock Per-Erik Nilsson inte alls upp. Hans tes är även här väldigt enkel: att USA:s regering - precis som Fox-serien 24 - förmedlade stereotypa och fördomsfulla föreställningar om muslimer.

Låt oss då gå över till diskussionen om tortyr där Nilsson också kritiserar såväl "24" som Bush-administrationen.

Tortyr förekommer onekligen i "24" och brukas flitigt av Jack Bauer för att pressa information ur illsinnade terrorister. Nilsson förklarar hur tortyr funnits i en mängd filmer men att man här kan se en trendförändring: i 1980-talets actionfilmer var tortyr något som brukades av den "djävulskt besatte andre" (te x actionfilmer som Rambo där fienderna torterar hjälten) - i 20-00-talets filmer brukas tortyr av massmördare med psykosociala problem (som te x i Saw- och Hostel-filmerna) - men i "24" däremot är det hjälten Jack Bauer som står för majoriteten av torterandet.

Nillsson har tveklöst rätt i detta avseende. Här är ett klipp när Jack Bauer i säsong 2 förhör sin fd kollega Nina Meyers - som skulle visa sig vara en mullvad i samarbete med terroristerna:



I 24 ges fienderna till USA inga legitima skäl till sin tortyr, förklarar Nilsson, medan däremot Jack har detta - och våld och tortyr framställs som ett nödvändigt ont - inte bara av Bauer, utan också av Bush-administrationen och andra politiker.

I såväl Jack Bauers metoder i 24 som i George W. Bushs politik med waterboarding av Al Qaida-anhängare, reflekteras en händelsekedja som bygger på just rädsla som i sin tur leder till tortyr: först finns rädslan för fiendens våldsverksamhet (terroristattacker) - en rädsla som i sin tur legitimeras av bilden av fiendens föreställda ondska. En rädsla som i sin tur legitimerar våld och "undantagstillstånd" och där tortyr legitimeras för att "rädda oskyldiga". I "24" finns dessutom ständigt ett tickande-bomb-scenario som också legitimerar vikten av tortyren för att snabbt kunna utvinna den nödvändiga informationen.

Nilsson har i dessa avseenden rätt. Denna händelsekedja är beskrivande för hur tortyr/tuffa-förhörsmetoder legitimeras i såväl 24 som i Bush-administrationens förhörspolitik. Men innan vi tar upp ämnet om "rädslans politik" och rädslan som legitimerande drivkraft för tortyren bör en sak konstateras. Det råder skillnader mellan 24 och verkligheten: Bush-administrationen brukade inte tortyr på det sätt Jack Bauer gör.

Jack Bauer - huvudpersonen i 24 - använder onekligen metoder helt bortom de lagliga definitionerna av de tuffaste former av förhör. Det rättfärdigas, precis som Nilsson själv konstaterar, genom att Bauer agerar för demokratins bästa och att hans syfte är att skydda, inte förstöra eller döda oskyldiga - vilket är terroristernas mål. Av den anledningen sympatiserar man som tittare förstås också med Bauer - trots att Bauer brukar tortyr.

I verkligheten uppträdde emellertid inte CIA:s förhörsagenter som Bauer - och hade heller inget politiskt mandat att göra detta. Ett av de dokument som legitimerar waterboarding (den tuffaste förhörsmetoden, som specifikt användes på tre fångar) förklarar specifikt hur detta kan legitimeras och förklarar att USA fördömer tortyr och hur waterboarding kan legitimeras utifrån såväl USA:s lagar som de internationella avtal man förbundit sig till. Dokumentet som var ett av de många dokument som offentliggjordes våren 2009 är daterat den 10 maj 2005 och lyder som följande:

"Torture is abhorrent both to American law and values and to international norms. The universal repudiation of torture is reflected not only in our criminal law, but also in international agreements, in centuries of Anglo-American law, and in the long standing policy of the United States, repeatedly and recently reaffirmed by the President. Consistent with these norms, the President has directed unequivocally that the United States is not to engage in torture."

Dokumentet förklarar vidare hur USA:s federala lag definierar tortyr - och hur detta ställs i förhållande till USA:s förbindelse till FN:s konvention. Dokumentet går sedan specifikt igenom de olika tuffa förhörsmetoder som CIA använde på Al Qaida-terrorister, varav waterboarding (skendränkning) var den mest kontroversiella tekniken - och en teknik som brukades på tre terrorister, bland annat Khalid Sheik Mohammed (hjärnan bakom 9/11-attacken, som dessutom skröt om att han halshuggit den judiske journalisten Daniel Pearl med "sin välsignade högra hand"). Dokumentet konstaterar sedan att de tekniker som godkänns noggrant har övervägts och att dessa inte strider mot amerikansk lag, och att de brukas utifrån lagens ramar, inte utifrån några "nödvändiga omständigheter" eller utifrån presidentens auktoritet som överbefälhavare. USA brukar inte tortyr, och utifrån de lagar som existerar och som USA förbundit sig till, så brukade CIA heller inte tortyr på Al Qaida-fångarna.

Frågan om huruvida te x waterboarding är tortyr eller ej går givetvis att diskutera. Nilsson konstaterar att det är tortyr. Olika personer kan utifrån olika föreställningar om hur saker och ting är eller bör vara, betrakta waterboarding antingen som tortyr eller som inte-tortyr. Att jämställa CIA:s förhörsmetoder (där långsiktig såväl fysisk som psykisk skada var oacceptabel om förhörsmetoden skulle kunna godkännas) med tortyr som brukas i diktaturer eller tortyrmetoder som brukats genom historien torde däremot vara mycket svårt. För mer om saken rekommenderas min artikel om ämnet - som tydligt påvisar att CIA - när man följde de av regeringen givna instruktionerna - inte brukade någon besinningslös tortyr, utan en väl genomtänkt sådan i primärsyfte att rädda oskyldiga, inte att skada fiender. I den intentionen finns förstås likheten mellan Jack Bauer, om än inte ifråga om metoderna. Ungefär på samma sätt som amerikansk säkerhetspolis har samma mål som Stålmannen, men där metoderna inte är lika drastiska.

Det måste dock konstateras att Nilsson inte är överdrivet intresserad av att beskriva distinktionerna mellan Bush-administrationens och Jack Bauers metoder.

Ifråga om "rädslans politik" gör han också ännu fler paralleller som är felaktiga. Han konstaterar att 24 på ett ideologiskt plan upprätthåller en våldlegitimering genom att acceptera ett system inom vilket detta sker. Som exempel på detta ger han (ovan nämnda) Naida Yasir - den muslimska kvinna som arbetar på CTU och som blir torterad i princip bara för att hon är muslim och därför extra misstänkt att vara terrorist. Naida förlåter sedan agent Doyle som utfört och förespråkat hennes hårda behandling, och skriver också under på att behandligen i sig i en situation om hon var i, var nödvändig. Därigenom, skriver Nilsson: "Både Doyle och Nadia är i sanning rationellt blinda figurer" (s 163)

Strax därefter gör han också en parallell till när kommunisten Van der Lubbe satte eld på den tyska riksdagen 1933 något Hitler beskrev med orden: "Ni bevittnar nu början på en stor epok i tysk historia... Elden har börjat."

Dagen efter fick Hitler makten och använde sedan branden för att legitimera ett undantagstillstånd där han avskaffrade Weimarrepublikens konstitutionella artiklar om individuell frihet och införde vad som kan beskrivas som ett 12-årigt undantagstillstånd. Nilsson förklarar sedan hur "24" håller "elden brinnande" - och skriver sedan:

"Som av en händelse yttrade George W. Bush följande ord i sitt andra presidentiella installationstal 2005: "Med våra ansträngningar har vi tänt en eld - en dle i mäns sinnen [in the minds of men]. Den värmer de som känner dess makt, den bränner de som kämpar mot dess framsteg och en dag kommer den här frihetens eld att nå de mörkaste hörnorna i världen."

Det Nilsson här insiunerar är synnerligen absurt: han drar faktiskt en parallell mellan Hitler och Bush. Det trots att skillnaderna dessa emellan - och deras politik emellan - givetvis är enorm: Hitler använde branden och sitt tal 1933 för att införa en diktatur. Bushs installationstal 2005 som blev en markör för dennes frihetsagenda som syftade till att verka för demokratisering och mänskliga rättigheter i den muslimska världen (detta var dessutom efter såväl invasionerna av Afghanistan som Irak, kan påpekas). Det var denna agenda som tvingade Mubark att hålla Egyptens första val 2005 - ett val där han fuskade och såg till så att han fortsatte att behålla makten, men det valet anses ha varit upptakten till det som sedan kom att ske 2011 i den arabiska vår Bush tveklöst var en del i att inspirera och verka för. Den eld Bush talade om var således en helt annan eld än den Hitler talade om, och att göra den parallell Nilsson gör är synnerligen smaklöst.

Nilsson har dessutom fel när det gäller "ett permanent undantagstillstånd". Medan Hitler tveklöst använde branden 1933 för att kunna legitimera ett undantagstillstånd, så gjorde Bush allt för att verka för motsatsen. Och här kan det vara bra att hålla den amerikanska historien i åminnelse. Som tidigare påpekades så var Bush mycket noga med att efter 9/11-attacken se till att muslimer inte demoniserades - vilket USA tidigare i sin historia inte gjort med sina fiender. Bush var helt ointresserad av att behandla USA:s muslimer på det sätt som gjorts med japanerna under andra världskriget. Men Bush var också angelägen om att inte implemntera krigstillståndsundantagslagar. Efter Pearl Harbor införde president Franklin Delano Roosevelt sådana på Hawaii - och avskaffade delstatens parlament. Hawaii kom under krigsåren i praktiken att styras av en militärguvernör och militärdomstolar skötte även de civila brottsmålen nästan ända fram till krigsslutet. Det -var verkligen- en undantagslag. Något liknande var Bush inte alls i närheten av att göra. Han använde inte 9/11-attacken som förevändning för att göra något sådant, och hade heller inget intresse av att göra det. Det trots att 9/11-attacken slog hårdare mot USA än Pearl Harbort gjort. Bush införde heller ingen tvångsvärvning så som gjorts i samband med Vietnamkriget och nästan alla USA:s stora krig.

Men inte heller dessa historiska paralleller är Nilsson dock särskilt intresserad av att redogöra för. Och att han istället för att sätta Bushs politik i sitt historiska perspektiv gör en absurd parallell till Hitler säger egentligen allt. Det finns konservativa kritiker av president Obama (och Clinton före honom) som brukar argumentera mot att man inför restriktioner i vapenlagar och privat rätt till dessa med just argumentet att Hitler gjorde samma sak. Ingen seriös bedömare skulle dock ens insuinera att Obama eller Clintons vapenförbud berodde på samma intentioner som Hitlers. Om Hitler förbjöd vapen så berodde det att han ansåg att dessa utgjorde ett hot mot honom. Om Clinton och Obama gjorde samma sak, så skulle det berott på att de ansett att för många fritt florerande vapen var en allmän samhällsfara. Att därför göra en sådan insiunering ifråga om Bush måste sägas inte bara vara smaklöst - utan också mycket oprofessionellt.

Kontentan av mitt resonemang är följande: Bush drev ingen "rädslans politik" - däremot ansåg han att USA i Al Qaida hade en fiende de med nödvändighet behövde ta på allvar och inte kunde ignorera. Men mer om detta lite längre fram.

De vänsterakademiska felkopplingarna:

Som här påvisats så drar Nilsson i sin bok somliga tämligen absurda paralleller - som den mellan Bush och Hitler. Men boken innehåller också en mängd andra tvivelaktiga resonemang där han utifrån felaktiga grunder - pg a att han främst är en vänsterpopulisthistoriker snarare än en faktisk forskare - sedan drar felaktiga slutsatser eller gör andra mycket tvivelaktiga indirekta påståenden. I en reflektion av WTC-tornens kollaps efter 9/11-attacken, skriver Nilsson:

"Reaktionen på tornens kollaps blev inte att Förenta staternas makthavare stannade upp för en seriös analys av världen de lever i, tvärtom "valde de att återbekräfta deras traditionella ideologiska engagemang, utan minsta känsla för ansvar eller skuld mot den utblottade tredje världen: det är vi [Förenta staterna] som är offer!" (s 167)

Nilsson indikerar alltså i detta stycke att USA -inte- var offret för 9/11-attacken. En slutsats man bara kan dra om man bara läser om USA:s historia - och relationen till Afghanistans frihetskämpar på 1980-talet - i vänsterakademiska böcker. För att förtydliga saken: vid 9/11-attacken var det USA som var offret.

Han går i många avseenden också igenom Bush-administrationens politik från ett klassiskt vänsterperspektiv - argument som alla är gamla och fyllda av faktabrister som jag skrivit om i otaliga artiklar, varför dessa specifikt inte behöver bemötas just här. Men några snabba exempel kan kort dras. På s 208 hänvisar Nilsson till USA:s fd utrikesminister Madelenie Albright, som i sin nu klassiska intervju på 60 Minutes, en gång på frågan om sanktionerna mot Irak var värd de döda irakiska barnens liv sa: "Jag tycker det är ett väldigt svårt val men priset, vi anser priset vara värt det."

Ett uttalande som Albright snabbt var snar med att korrigera - och ingen som faktiskt följt hennes politik tror förstås att hon ansåg att de döda barnen var något okej eller acceptabelt. Och ansvaret för situationen låg förstås på Saddam Hussein, inte på det internationella samfundet. Nilsson är dock bara intresserad av att lyfta fram Albrights uttalande för sitt eget syfte, inte att faktiskt beskriva vad Albright menade eller den Irakpolitik Clinton-administrationen faktiskt förde. Han, likt många andra svenska vänsterakademiker, skiljer sig från sina liberala/progressiva "kollegor" på andra sidan Atlanten i det avseendet att medan vänsterdemokrater, där de är kritiska, inte i första hand betvivlar  republikanernas goda intentioner - bara att metoderna ifråga inte leder till det republikanerna hoppas på. Svenska och mer socialistiskt/marxistiskt präglade vänsterakademiker tenderar dock att direkt angripa de amerikanska politikernas intentioner; de är alltigenom illsinnade skurkar, svårare än så är det inte.

Boken är också fylld av många rent felaktiga resonemang som för dem utan egna kunskaper kan te sig trovärdiga trots att de inte är detta. Ett väldigt bra exempel på detta ger Nilsson när han i ett kapitel diskuterar hur 9/11-attacken också gett den "vite mannen" möjlighet till revansch - inte minst en revansch mot feminismen. Nilsson skriver:

"Det var som om den vite patriarken äntligen fick möjlighet att på allvar slå tillbaka mot det för honom hotande feminiserande samhället vilket potentiellt tvingade honom från sin på förhand givna maktposition." (s 183)

Det här resonemanget krävs det inte överdrivet mycket förståelse av det amerikanska samhället för att avfärda - och är ett exempel som visar att Nilsson rör sig med teoretiska vänsterabstraktioner snarare än med verkligheten. Men han fortsätter sitt resonemang om denna sak, och skriver lite längre fram följande förklaring till varför han menar att situationen är så som ovan stycke beskrev:

"...exempel från det offentliga samtalet visar hur konservativa röster smutskastade kvinnor som på något sätt sökte problematisera händelserna i sig själva. Ett axplock av mediedrev visar hur kvinnor inte bara tystas, de förlöjligas, fördummas och i värsta fall hatas. Den mycket populära konservativa radioprataren Rush Limbaugh fångar detta väl: "Feminism skapades för att oattraktiva kvinnor skulle få lättare tillgång till samhällets huvudfåra..." Den konservative teveevangelisten Pat Robertson tar detta till nästa nivå och säger att "feminism är en socialistisk, antifamilj- och antipolitisk rörelse som uppmanar kvinnor att lämna sina makar, döda sina barn, utöva häxkonster och bli lesbiska."

Om vi efter Vietnamkrisen kunde se att den liberala politiken blev syndabock kunde Förenta staternas temporära nederlag den 11/9 sägas bero på femokratin som berövat den amerikanske mannens hans metafysiska styrka." (s 183-184)

Här har vi alltså ett resonemang som för en icke-kunnig kanske kan te sig logiskt, och där man kan frestas att hålla med Nilsson i hans slutsats. Problemet är dock - precis som vid otaliga andra tillfällen i boken - att hans resonemang inte håller. Pat Robertson representerar inte amerikanska mäns kvinnosyn - och hela orsaken till att Pat Robertson tynat bort från politiken beror exakt på uttalanden som de där. Jag läste Pat Robertsons bok "New World Order" på 1990-talet och har hängt med ganska bra i den kristna högerns utveckling - och att dra den parallell Nilsson gör är givetvis uppåt väggarna galet. Det är ett resonemang som visar att Nilsson är intresserad av att berätta sin "vänsterhistoria om hur USA-fungerar" snarare än att faktiskt forska i historien. Rush Limbaugh är inte lika utfryst ur de konservativa kretsarna som Robertson - men att Limbaugh uppskattas (från och till även av mig) beror -inte- på uttalanden likt det som Nilsson citerar. Men inte heller det verkar särskilt relevant för Nilsson, som främst ter sig intresserad av sina egna resonemang.

Ifråga om de vänsterakademiska felkopplingar Nilsson gör, kan också slutligen en annan sak påpekas. Nilsson hänvisar många gånger genom boken till religionsprofessorn Mattias Gardell, som även verkar ha varit Nilssons handledare. Jag är ingen större fan av Mattias Gardell. Däremot tyckte jag att han var cool för tio år sedan när jag var 22 och studerade modern asatro. Jag hade då just läst Gardells bok "Rasrisk" om de olika separatiströrelserna i USA, och fann boken mycket informativ. Själv skrev jag då i sammanhanget en C-uppsats om ett snarlikt smalt ämne; nynazistisk asatro inom blackmetal-kulturen. Men vad jag främst gillade med Gardell var att han faktiskt bedrev egen fältforskning och inte var en av de alldeles för många snustorra svenska skrivbordsakademikerna. Gardell hade faktiskt åkt till USA och vistats med de separatistgrupper (inklusive de Oden-dyrkande grupper) han själv beskrev.

Det var något jag gillade och inspirerades av hos Gardell, men sedan dess har han tyvärr fallit i aktning. Jag anser inte att han är speciellt duktig - och böckerna han skriver utgör numera i första hand populistisk historieskrivning kombinerat med hans personliga politiska propagandaåsikter. 2008, när en Irakkonferens hölls i Stockholm, talade Gardell på Sergels torg och kallade där på allvar USA:s dåvarande utrikesminister Condoleezza Rice för en "mördare som gick lös" och en krigsförbrytare. Och någonstans där tappade jag intresset för honom.

För ett drygt år sedan recenserade jag dock Gardells bok "Islamofobi" där Gardell visar samma tendenser som Nilsson;  nämligen att ha många specifika åsikter om ämnen man som läsare kan ana sig till - eller rent av förstå - att han inte kan något om. I Gardells fall gäller det inte minst "counter-jihadrörelsen" som han beskriver utifrån synnerligen stereotypa föreställningar på sätt som visar att han förmodligen inte läst de böcker han hänvisar till. Men det gäller också hans syn på film och populärkultur. Gardell skriver bland annat så här:


”I åtminstone hundratalet filmproduktioner som Black Hawk Down (2002), The Kingdom (2006), The Point Men (2001), Fatwa (2006), Red Mercury (2005) och The Stone Merchant (2006) och ett femtiotal teve-serier, inklusive de prisbelönta 24 (nio säsonger 2001-2010) och Sleeper Cell (två säsonger, 2006/2007) har vi kunnat följa våra hjältars kamp mot frihetshatande terrormuslimer, lärt oss att böneutropet signalerar ”fara” och att tolka muslimska män i bön som ett förestående terrordåd. I detta ekar också medeltidens framställning av islam som Antikrists onda religion: muslimer är onda människor som dyrkar en ond Gud som heter Allah och som sänder sina tjänar att slakta oskyldiga vita kvinnor och barn.” (S 97)


Redan här framkommer att Gardells många bristande kunskaper: 24 har 8 säsonger, inte 9 - och filmkulturen såväl som de serier som nämns framställer inte muslimer på det sätt Gardell vill ge sken av. I min recension av boken ställde jag frågan i avseende till Sleeper Cell om Gardell ens hade sett serien? I intervjun med Per-Erik Nilsson för Utbildningsradion 2011 ger denne svar på den frågan. Nilsson berättar nämligen i intervjun hur Gardell bad honom om hjälp få inblick i tortyrscener i populärkultur, varefter Nilsson skrev ett PM om "24" och Schlaug frågar då konkret om Gardell också ser serier, varpå Nilsson svarar nej.

Något som i sig bekräftar att även Gardell skriver om saker på ett ganska kategoriskt sätt trots att han själv inte är insatt i sakerna han yttrar sig så tydligt om. Det kan inte sägas om mig, som har sett alla säsonger av både 24 och Sleeper Cell, och därtill de nyare "terroristserierna" som Strike Back och Homeland. Utöver det ser jag förstås också en massa "vanliga" serier - och tillhör en generation där detta tillhör vardagen. Jag har de senaste två-tre åren också sett alla säsonger av Heroes (4 säsonger), Två säsonger av Spartacus (långt "blodigare" än 24), Första säsongen av True Blood, första säsongen av Game of Thrones, båda säsongerna av Walking Dead,  båda säsongerna till Terminator-spin-off:en "Sarah Connor Chronicles", början av Terra Nova (också Jon Cassar - en av dem bakom 24) - därtill också en massa japansk anime och flera hundra filmer det finns föga skäl att lista. Tidsbrist har dock gjort att jag tyvärr inte hunnit se riktigt så många serier jag vill, men många av mina kompisar ser betydligt fler serier än jag gör.

Den poäng jag med dessa rader vill göra är enkel: jag - och många i min generation - ser sådana här saker i rent underhållningssyfte. Vi har växt upp med serier som dessa och ser dem inte i första hand i "studiesyfte" som Nilsson och (i synnerhet) Gardell verkar göra. Vi ser dem av ett rent naturligt intresse. Därför måste det också sägas te sig lite extra fånigt när en person som bär titeln av professor beskriver filmer och serier som han inte ens verkar ha sett. Om man har ett sådant ointresse för saken, bör man då en skriva om det?

Ett annat problem med såväl Nilssons som Gardells böcker är att båda tenderar att göra det jag noterat att folk som läser mycket men skriver lite brukar göra: nämligen klämma in så mycket de överhuvudtaget kan om någonting, oavsett om detta direkt berör ämnet eller ej. Detta görs förmodligen för att påvisa att "de har koll" på saker och ting. Resultatet blir dock ofta motsatsen då de behandlar ämnen ytligt som vem som helst som satt sig in i dessa saker förstår borde ha behandlats mer specifikt för att användas alls.

Nilsson gör otaliga ytliga paralleller till litteraturklassiker, och det ena och det andra - som i sig hade förtjänat att behandlas något mer respektfullt - för att sedan dra en parallell till den egna tes han driver. Sådana exempel kan vara gångbara om de används specifikt och med aktning och om de läsare man vänder sig till kan relatera till exemplen - men om de spottas ur oaktsamt ter det sig mest som dålig sidoutfyllnad som kompensation för bristerna i de verkliga kärnresonemangen, vilket måste sägas om många av parallellerna i Nilssons bok. Att göra på detta sätt är förövrigt också en återkommande tendens i nästan alla konspirationsteorier där man försöker knyta kunskap från alla möjliga punkter för att passa in i just det resonemang man själv driver.

Med det sagt, låt oss nu gå tillbaka till 24.

Tortyrens vara eller icke-vara:

Nilsson - likt många vänsterakademiker - brukar ofta anse att om de kan förklara hur en sak eller en händelsekedja faktiskt fungerar, så innebär den förståelsen också att de har kompetens och legitimitet att även avskriva den. Vilket Nilsson helt och hållet gör ifråga om såväl Jack Bauer som George W. Bush. Istället för att försöka besvara några faktiska sakfrågor;  dels om USA faktiskt har en fiende som önskar att tämligen besinningslöst attackera landet, och dels om hårda metoder för att preventivt stoppa dessa någonsin skulle kunna vara acceptabla - så nöjer han sig med att förklara hur rädsla för terrorism legitimeras genom uppfattningen av att fienden är "hemsk och ondskefull" vilket i sin tur legitimerar våld och te x tortyr i "förebyggande syfte" - och att den händelsekedjan i sig innebär att de konkreta sakfrågorna om påståendenas legitimitet i sig är sanna eller ej blir oväsentliga. Nilsson verkar tvärtom förfasa sig över dem som tar frågeställningarna kring dessa saker på ett personligt allvar.

En av de saker han uppmärksammar i boken är hur mycket uppmärksamhet "24" faktiskt fått, inte bara bland filmkritiker utan även hos den yttersta amerikanska politiska eliten. Den republikanske presidentkandidaten Tom Tancredo talade om Jack Bauer på en presidentdebatt 2007. Bill Clinton har talat (ingående om Bauer) och John McCain har gästmedverkat i "24". Vilket för Nilssons del ter sig tämligen skrämmande pg a att de faktiskt överväger frågan om "tortyr" (med eller utan "snuffisar") - på allvar. Det första exemplet han tar är kongressmannen Tom Tancredo som 2007 ställde upp i det republikanska primärvalet. I primärvalsdebatten ställs Tancredo där inför ett "tickande-bomb-scenario" och gör en direkt koppling till 24:s Jack Bauer. Här är klippet:



Men Tancredo var inte den ende politikern att relatera till "24". Den republikanske senatorn John McCain gästmedverkade även snabbt i ett avsnitt - vilket syns i vänstra hörnet av detta klipp:



Men inte bara republikanska politiker fascinerades av Jack Bauer. Den med längst utläggning om denne var Bill Clinton, som ingående talade om hur man borde hantera ett tickande-bomb-scenario om ett "Jack-Bauer-Moment" faktiskt skulle uppstå: Clinton resonerade öppet kring saken och kom fram till att USA inte kunde legalisera tortyr, och heller inte ha undantagstillstånd för när folk skulle kunna bruka detta eftersom sådana undantagstillstånd då skulle kunna oberopas när helst man ville bruka metoden. Däremot ansåg han att agenter som faktiskt ställdes inför ett "Jack-Bauer-Moment" med ett verkligt tickande-bomb-scenario, borde göra vad de ansåg vara nödvändigt och i sann patriotisk, självoffrande Jack-Bauer-anda sedan vara beredd att ta konsekvenserna av sina handlingar. En handling som visserligen skulle kunna vara illegal, men likväl heroisk på samma gång. Här är det klippet:




Dessa exempel visar några saker: dels vilken stor genomslagskraft "24" faktiskt har haft. Men också det faktum att serien och dess innebörd tas för vad den är - en intressant serie som ställer tittaren inför olika aspekter av många mycket svåra val - men där man som tittare likväl kan dra olika slutsatser. Gick serien hand i hand med Bush-administrationen?

Inte direkt eftersom Bush-administrationen inte legitimerade Jack Bauers metoder. Däremot gick serien mer i samklang med Bill Clintons resonemang om att en agent borde göra det han ansåg var nödvändigt även om det var illegalt. Men man behövde inte ens se så på saken. John McCain var en fan av "24" men samtidigt också en av de allra starkaste kritikerna till Bush-administrationens "tuffa förhörsmetoder" som inkluderade waterboarding. McCain var således en fan av Jack Bauers altruistiska och självförsakande patriotism - men inte dennes metoder.

Även i själva serien diskuteras olika aspekter på Jack Bauers metoder ganska utförligt. Där finns de överordnade chefer som anser att USA:s moral är bättre än de metoder Jack anser sig behöva bruka. De medarbetare som anser att Jack går för långt, och de politiker som också tvingas förhålla sig till metoderna. I slutändan brukar Jack nästan alltid få rätt, men serien genomströmmas samtidigt av en diskussion kring dessa saker, där man ingående får följa politikers och agenters samvetskval och kamp kring dessa frågor.

Vad "24" i första hand gör är inte att legitimera tortyr utan att ge olika aspekter ett mycket svårt dilemma  - ett dilemma politiker som Tom Tancredo, John McCain och Bill Clinton har olika syn på, men som de alla vet att de som politiker måste vara beredda att förhålla sig till.

Man skulle kunna både tro och förvänta sig att en författare som Per-Erik Nilsson, som skrivit en bok om en TV-serie som kretsar kring dilemmat kring huruvida bryska metoder ibland kan vara ett nödvändigt ont, i slutändan kommer med en egen ståndpunkt, och något smart svar på vad han själv skulle ha gjort i en sådan situation?

Något sådant svar ger Nilsson emellertid inte. När Birger Schlaug i sin intervju med Nilsson för Utbildningsradion 2011 ställer frågan; "Skulle du kunna tortera någon som kidnappat ditt barn för att få veta var barnet är? " - så svarar Nilsson följande:

“Jag har ingen aning faktiskt, och jag hoppas att jag aldrig kommer att vara i någon situation där jag behöver ställa mig den frågan”

Han fortsätter sedan resonera om att det är just sådana frågor som "tortyrens förespråkare" brukar vilja ställa. Vilket förmodligen stämmer. Men att stanna där räcker förstås inte - och ett sådant svar är förstås att undvika frågan. Är man en politiker med en uppenbar risk att faktiskt ställas inför just det dilemmat så måste man ha ett svar, och själv reflekterat över vad man skulle göra i en sådan situation. Att då - som Nilsson gör - säga att man hoppas att man aldrig kommer att hamna i en sådan situation, duger förstås inte.

Jag bor i en stad som till stor del präglas av ishockey. Nästan varje match när jag är på hockey hörs folk i publiken som skriker och svär över vad de anser att spelarna borde- och inte borde göra. En vakt som brukar stå i närheten av mig skriker jämt och ständigt. Om man frågat honom vad han skulle ha gjort i samma situation när något gick fel på isen, så skulle han förmodligen svara att han skulle ha gjort motsatsen till vad han ansåg att spelarna gjorde fel. Om Modos målvakt skulle ha släppt in en puck, så skulle han ha svarat att han skulle ha fångat puckjäveln. Vilket vore ett okej svar - oavsett troväridgheten i det eller ej. Vad som inte vore okej vore dock om han sagt: "Jag hoppas att jag aldrig kommer att behöva stå i en målvaktssituation" - vilket i så fall verkligen vore att försöka äta kakan och behålla den samtidigt; dvs mena sig ha rätt att ha en stark åsikt om en person och situation man inte ens försöker sätta in sig själv i. Det är dock exakt det Per-Erik Nilsson gör. Vilket i sig gör att att både han själv såväl som hans bok blir ganska ointressant.

Man behöver förstås inte hålla med om att de saker Jack Bauer gör är rätt eller ens går att rättfärdiga. Inte heller behöver man hålla med i Tom Tancredo eller Bill Clintons resonemang - eller i Bush-administrationens förhörspolitik av Al Qaida-fångar. Däremot är det svårt att inte hysa betydligt större respekt för dessa - som faktiskt både vågar konfrontera svåra frågeställningar och beslut och överväga dem på det allvarsamma sätt man bör förvänta av en politiker - än för en akademiker som skriver en bok om en serie han på sätt och vis ogillar att se (eftersom han inte håller med om den underliggande sensmoralen) och som sedan inte ens lyckas föra ett personligt resonemang om de saker och frågeställningar serien själv kretsar kring.

Slutligen:

Kontentan av denna recension är således att Per-Erik Nilsson i nästan alla sina resonemang har fel. Vita Huset och Hollywood gick inte hand i hand, muslimer demoniserades inte, vare sig av Hollywood eller av Bush-administrationen (i synnerhet -inte- efter 9/11-attacken) och "24" utgjorde heller inte Bush-administrationens populärkulturella medel för att legitimera tortyr. Barbarernas léende är dessutom fylld med felaktiga fakta och ytterst förenklade resonemang som i kombination leder till komplicerade men likväl felaktiga slutsatser. Vilket i sin tur får Ronald Reagans beskrivning av liberala akademiker att på ett talande sätt komma väl till pass:

"...the trouble with our liberal friends is not that they're ignorant; it's just that they know so much that isn't so."

Vad som är problematiskt med böcker likt Per-Erik Nilssons är att de nästan alltid får stå oemotsagda, och att inte minst studenter presenteras med material som detta utan att själva vare sig ha eller ges några akademiska verktyg för att kunna se bristerna i resonemangen. Som jag konstaterade i inledningen av denna recension så finns det dock mycket att på goda grunder ifrågasätta i Nilssons resonemang och slutsatser - vilket jag med dessa rader hoppas jag lyckats upplysa, i synnerhet er studenter, om.

Som avslutning på denna recension passar slutligen följande trailer till säsong 7 av "24" - en trailer när Jack Bauer kallats till förhör i senaten av en Bauer-kritisk liberal senator:



Inga kommentarer: